Hur mår ungdomslitteraturen idag? Författaren Ellen Strömberg och forskaren Maria Lassén-Seger är eniga om att litterärt sett spirar den allt mer mångsidiga ungdomslitteraturen, men någon lätt position har den inte på fältet.
– Jag tycker väldigt mycket om att bygga litterära världar med många karaktärer runt mina huvudpersoner. Det linjära berättandet är jag inte så intresserad av. Att skriva utifrån ett tydligt narrativ kan ändå ha sin poäng just när man skriver för yngre läsare. Ungdomslitteraturen kan förhoppningsvis också fånga upp svaga och ovana läsare och då kanske det finns ett visst behov av berättelser som inte kräver för mycket av sin läsare.
Det säger författaren Ellen Strömberg som i mars är aktuell med Hösten från helvetet: Ebba Blaus dagbok. Ebba går i sexan och ska just flytta till Umeå, där mammans kille bor. Hon skriver dagbok om sina pinsamma känslor för matteläraren men mest funderar hon över vilka som egentligen är hennes vänner och hurdan person hon är och vill vara. Strömberg beskriver boken som en klassisk dagboksroman med rum för subjektivitet i berättarperspektivet och med en tydlig riktning i historien. Ebba befinner sig i en ålder där man börjar få ett språk för saker som man ändå inte är helt på det klara med, inflikar Strömberg.
– Det är väl kanske bara i den åldern man har det där, när man är så otroligt nyfiken på så mycket, men samtidigt fortfarande är så liten. Man har varken förutsättningarna eller riktigt modet att utforska det på riktigt, och det är väl tur det kanske. Det är någonting som är väldigt roligt med att skriva om tonåringar eller nästan-tonåringar.
Underskatta inte läsarna
För Strömberg är det viktigare att mejsla fram friktion mellan karaktärer än att skapa en spännande intrig. Ebba Blau i den nya boken tampas med helt vardagliga problem, som hur man umgås med mammas pojkvän. Något liknande stämmer in på Augustprisbelönade Vi ska ju bara cykla förbi, som utforskar en 15-årings komplexa känslor. I jämförelse med den kommande boken är erfarenheterna som skildras här något annorlunda, som att dricka sig berusad och att tänka på sex, säger Strömberg om boken som blivit pjäs på Åbo Svenska Teater med regi av Ida Kronholm (se recension på s. 20).
– Även om jag tycker att litteratur är ett bra vapen i alla slags kamper så blir själva prosan sällan bättre av att ha en allt för tydlig agenda.
På frågan om hur hon ser på ungdomslitteraturens roller säger Strömberg lite skämtsamt att hon å ena sidan skyr allt ansvar och är trött på att man ställer otroligt höga krav på skrået.
– Att vi inte bara ska skriva för ungdomen utan vi ska också helst rädda den och förbättra den. Jag har aldrig signat up för att uppfostra mina läsare. Samtidigt har jag ganska starka värderingar, ett slags ideologi som jag gissar ändå skiner igenom i det jag skriver.
Redan förmågan att leva sig in i karaktärerna i en bok är ett sätt att se saker från andra perspektiv, och något sådant har hon inga problem med att erbjuda genom sin litteratur, utan att det för den skull behöver bli något utopiskt av det. Hon nämner den nya boken som exempel, att Ebba och hennes vänner är upptagna av sådant som status. Det är något som en författare ska kunna skriva om, för sådan är ju verkligheten.
Många gånger när man pratar om kultur för barn och unga känns det lite som att man stänger in sina målgrupper i burar på zoo; Nu ska vi betrakta de här 15-åringarna. Hur beter de sig? Vem är de? Vad vill de?
Stor potential, svår sits
Att tala om ungdomsromaner känns lite konstigt, säger Strömberg när jag för in begreppet på tal. Själv minns hur hon som högstadieelev letade sig till hyllorna för vuxna.
– För mig var det helt ‘nej tack’ att som 15-åring läsa någonting för målgruppen 13 till 15. Så jag tycker det är lite som med alla samlingsbegrepp, det är väl lite trångt.
Om man ställer frågan mer allmänt då, hur mår den finlandssvenska ungdomslitteraturen?
– Jag tycker att det finns mycket utvecklingspotential. Den finländska barnlitteraturen mår jättebra. Och jag tycker att vi [på svenska] har en stark och stolt barnlitteraturtradition, men att den till stor del är litteratur för yngre barn, eller yngre tonåringar. Det är svårt att prata om det här utan att låta som att jag försöker utmåla mig själv som en unik pionjär, men det är jag verkligen inte.
Hon nämner kollegor som Minna Lindeberg, Wilma Möller, Sebastian Nyberg och Julia Wickholm.
Strömberg anser att det både i Finland och i Sverige händer mycket spännande saker i ungdomslitteraturen. På det rikssvenska fältet har det under flera år kommit ut bra ungdomsromaner, säger hon och lyfter fram bland annat Oskar Kroon och Nora Khalil.
– På finskt håll tycker jag att det finns en lekfullhet och en respektlöshet som är jätteinspirerande, som i Stefanie Tuurnas Maamaa (översatt till svenska av Kaj Korkea-aho) och Dess Terentjevas Ihana.
En knepig omständighet är att tonåringarna inte huvudsakligen är de som köper böckerna, de har sällan egna pengar att lägga på sådant. Och i den åldern är det mycket som är viktigt och mycket som händer. Allt det här ser Strömberg som orsaker till att ungdomsböcker säljer ganska dåligt. Även när det går bra för ungdomsböckerna är det inte försäljningssiffror som kan mäta sig med något annat. Hos förlagen finns ett intresse för att ge ut ungdomsböcker, men man vågar inte satsa på en bredare utgivning. Bilderböcker säljer däremot i regel ganska mycket och har större upplagor.
– Däremot lånas det mycket ungdomsböcker på biblioteken och det finns engagerade lärare, bibliotekspersonal och bibliotekspedagoger.
Det överhängande problemet är ju att trots att ungdomslitteraturen mår bra lever vi i en kulturfientlig tid med en regering som skär ner på kultur och fattar beslut som missgynnar den, säger Strömberg.
– Jag är hoppfull om det estetiska och nedslagen av det politiska.
Hora eller madonna
Hur gör man som författare för att nå sin målgrupp?
– Det är nog dömt att misslyckas om en vuxen kommer och säger att hej, kid, du vill ha det här? Men mycket är det ju tack vare biblioteken och skolorna som man har tagit sig ut till sin publik. Och jag tycker ju nog det är ganska viktigt att man är i kontakt med sin målgrupp och att man inte låser in sig i sitt medelåldershem och tror att man fortfarande har en oförorenad kanal in till ungdomen.
När hon skriver är det viktigt att aktivt försöka glömma sin målgrupp och att inte fundera på om hon befinner sig inom ett visst litterärt fält.
– Många gånger när man pratar om kultur för barn och unga känns det lite som att man stänger in sina målgrupper i burar på zoo; nu ska vi betrakta de här 15-åringarna. Hur beter de sig? Vem är de? Vad vill de? Jag tänker att man måste komma ihåg att det är människor man skriver för oavsett vilken ålder de råkar vara i. Och jag tror att det enda jag kan göra som författare är att försöka vara sann mot mig själv. Sedan får det bära eller brista.
Strömberg säger att det känns som att det föreligger ett hora-eller-madonna-aktigt tänkande när man pratar om barn- och ungdomslitteraturen. Antagligen ses den som väldigt upplyftande (som i fallet bilderböcker) och påläggs stort pedagogiskt ansvar eller så avfärdas den som bottenskrapet som författare kan ägna sig åt lite med vänster hand, när de inte skriver riktig litteratur. Och så ses barnlitteraturen som nästan helig när vuxna nostalgiskt minns barndomens stora och outplånliga läsupplevelser och när de beundrar författare som Tove Jansson och Astrid Lindgren som uppnått en status som ett slags nationalhelgon.
– Kanske borde man avmytologisera barn- och ungdomslitteraturen.
Mångtydighet
Maria Lassén-Seger, verksam vid Åbo Akademi, har i många år forskat om barn- och ungdomslitteratur och dessutom skriver hon litteraturkritik. Hon anser att den finlandssvenska ungdomslitteraturen är livaktig, även om den inte är speciellt stor. Bland inflytelserika författarskap under 2000-talet nämner hon Strömberg, men också Minna Lindeberg, Maria Turtschaninoff, Henrika Andersson, Annika Luther, Karin Erlandsson och Marianne Backlén. Sebastian Nyberg är också en av dem, hans böcker (Rigelstenen, Adjutantens hemlighet och Hovnarrens hemlighet) är, säger Lassén-Seger, intressanta exempel eftersom hans karaktärer åldersmässigt pendlar mellan att vara barn och ungdomar. Det speglar hur fantasyn ofta omfattas av en mer generös tanke om att ”vara för alla” och därmed slinker undan den ständigt omförhandlade gränsen mellan vad som anses vara för barn och vad som anses vara för ungdomar, säger hon.
När man tittar på sådana exempel blir det klart att definitionerna av ungdomslitteratur inte är enhetliga. Det handlar ju inte bara om att karaktärerna är i en viss ålder, utan också om tematik och stilgrepp.
En internationell trend är att inte se barnlitteraturen som ett paraplybegrepp för både böcker för barn och unga. Istället används begrepp som children’s and young adult literature. För att inte tala om begreppet new adult literature som introducerats på bokmarknaden för att särskilja böcker marknadsförda till åldersgruppen 19-25-åringar.
Att ungdomslitteraturens gränser alltid har varit porösa är Lars Sunds Natten är ännu ung (1975) ett bra exempel på. Enligt Lassén-Seger innehåller Sunds klassiker många element typiska för ungdomslitteraturen och ett tydligt släktskap finns till J.D Salingers Räddaren i nöden. Båda romanerna gavs ursprungligen aldrig ut som ungdomsböcker, trots att Salingers bok blev stilbildande för ungdomsboken och Sunds bok med tiden kom att tillhöra ungdomsläsningen.
Uppror
– Ungdomsboken har alltid gestaltat vad det är att vara ung, att vara där mittemellan.
Forskaren Roberta Seelinger Trites utsaga om att den kännetecknas av unga karaktärers maktkamper med någon typ av vuxen auktoritet gäller fortfarande. För att få en bild av vad ungdomslitteratur är går det också att inta ett historiskt perspektiv. Ungdomsboken blev en egen litterär kategori efter andra världskriget i och med uppkomsten av en ungdomskultur och en litteratur som ägnade sig åt att skildra tonårslivets våndor. Men detta har också vänts emot den, säger Lassén-Seger; det har varit vanligt att betrakta realistiskt orienterad ungdomslitteratur som så starkt präglad av sin samtid att den snabbt dateras och blir inaktuell. Själv anser hon att detta är en fördom snarare än en sanning. Ny forskning har tvärtom visat på att exempelvis 1970-talets svenska ungdomslitteratur inte alls är obetydlig, utan utforskade familjedynamik och samhällsfrågor på olika intressanta sätt. Också nu ifrågasätts den realistiska ungdomsboken, som av somliga påstås vara hotad.
För ett par år sedan initierade Lydia Wistisen en debatt i DN med en artikel om att ungdomslitteraturen håller på att dö. Inlägget reflekterade den utbredda oron kring att ungdomsböcker inte säljer särskilt bra.
– Den diskussionen handlade i själva verket enbart om den realistiska ungdomslitteraturen. Och visst går det att tala om en kris här då antalet utgivna titlar sjunkit drastiskt eller etablerade ungdomsboksförfattare söker sig bort och börjar skriva för läsare uppåt eller nedåt i åldrarna.
Lassén-Seger vill nyansera bilden av att den här genren skulle hålla på att försvinna. Varför inte hellre acceptera att de traditionella kategorierna håller på att sprängas och börja räkna in även spekulativ fiktion i ungdomsbokskategorin? Där blomstrar både utgivningen och läsarnas engagemang.
Varför inte hellre acceptera att de traditionella kategorierna håller på att sprängas och börja räkna in även spekulativ fiktion i ungdomsbokskategorin? Där blomstrar både utgivningen och läsarnas engagemang.
I kläm
Idag tycks det finnas en rädsla hos förlagen för att alltför starkt nischa en bok som en ungdomsroman. Vad gäller ungdomslitteraturen finns det, i kontrast till bilderbokens självsäkra status, en rädsla för att ”ungdomslitteratur” ska skrämma bort potentiella läsare. På det sättet är det en utsatt kategori, säger Lassén-Seger.
Barn- och ungdomslitteraturen är som sagt mycket bred och det finns en risk för att ungdomsboken hamnar i kläm mellan annat, att den ses som svårdefinierad eller nischad på ett sätt som är ”för smalt” och uteslutande. Det gäller i synnerhet i en finlandssvensk kontext där det under 2000-talet utkommit ca 2–3 ungdomsböcker per år.
– Det är anmärkningsvärt att trots småskaligheten har kvaliteten varit hög. Minna Lindeberg skriver exempelvis med total tonträff om Helsingforsungdomar vars vardag präglas av språk- och klasskrockar.
Starkt fält
På den finskspråkiga sidan finns det inga larmrapporter, säger Lassén-Seger.
– Där mår utgivningen av ungdomslitteratur, speciellt böcker som rör sig mot fantasyn och den spekulativa fiktionen, mycket bra. Se bara på Siiri Enoranta som med sina storslagna berättelser visar att man inte alls nödvändigtvis skriver kortare och kortare ungdomsböcker.
Lassén-Seger säger att fältet är strongt om man tittar på ungdomslitteraturen i dess nuvarande mångfald, vilket exempelvis Maria Turtschaninoffs böcker påminner om på den finlandssvenska sidan.
– I det finlandssvenska sammanhanget har vi varit bra på att hålla kategorin ungdomsbok öppen, vi har inte låtit den omfamna bara den realistiska ungdomsromanen.
Är det ändå viktigt att tala om ungdomsboken, eller borde man bara tala om litteratur överlag?
– Det är viktigt att ta itu med förutfattade meningar som i viss mån omger den här litteraturkategorin. Vi behöver prata om vad den är och hur den förändras i takt med att samhällets syn på tonåringar, ungdomar och unga vuxna ändras. Att den kan betyda olika saker i olika kontexter. Framför allt borde ungdomsboken få genomlysas på ett sätt som inte stänger in den.
Genrelitteraturen som uppror?
Booktok-trenden är i dag en stor och inflytelserik maktfaktor för vad som är gångbar läsning för ungdomar. Ursprungligen var den en gräsrotsrörelse för unga som delade sina läsupplevelser med andra ungdomar på sociala medier. Men an efter har booktokarna blivit en del av litteraturens kommersiella kretslopp.
Utmärkande för trenden är den stora mängden engelskspråkiga böcker som aldrig ens översätts till finska eller svenska. En betydande del av dessa titlar tillhör den så kallade genre-litteraturen som kanske till och med i viss mån markerar ett avstånd till vuxenvärldens idéer om ”god smak”, säger Lassén-Seger.
– Vissa framgångsrika bokinfluerare har blivit stora stjärnor och använder sin plattform för att lansera sina egna författarskap. Själv hade jag inledningsvis fördomar, men när jag bekantat mig mer med fenomenet har jag insett det stora spektret. Det finns också mycket seriösa influerare med höga ambitioner att diskutera och föra ut både nya boktitlar och världslitterära klassiker. Helt klart är att dessa booktokare är en maktfaktor på marknaden numera.
Foto: Aja Lund, Robert Seger
