Donald Trumps krig mot Iran beskrevs i en Guardian-kolumn som den amerikanske presidentens personliga Vietnamkrig. En kort precisionsoperation som skulle vara över på nolltid och demonstrera för hela världen USA:s militära makt. Istället blev Vietnamkriget en utdragen humanitär katastrof som fällde två amerikanska presidenter.
Jämförelsen håller sisådär. Mer intressant är kanske att dels se på Irakkriget, dels på den amerikanska attacken mot Venezuela härförleden. I båda fallen rättfärdigade den amerikanska administrationen krigshandlingarna dels med demokrati och dels med internationell säkerhet. I båda fallen handlade operationerna egentligen om att få kontroll över offrens oljetillgångar. ”Märkligt hur USA alltid hittar olja i alla länder de befriar”, skrev någon på sociala medier nyligen. I skrivande stund går det sisådär. Irans knän sviktade inte som Trump hade hoppats, och nu har attacken skapat kaos på den internationella oljemarknaden då Hormuz-sundet blockerats.
Bättre gick det för de västerländska oljebolagen 1953. Det var året då Irans demokratiskt valda socialdemokratiska statsminister Mohammad Mossadegh avsattes och dödades i en kupp orkestrerad av MI6 och CIA efter att Mossadegh hade nationaliserat Irans oljetillgångar år 1952. Merparten av Irans oljefält hade fram tills dess kontrollerats av brittiska Anglo-Iranian Oil, på basis av den så kallade D’Arcykoncessionen som instiftades 1901. Mellan 1941 och kuppen 1953 var Iran en konstitutionell monarki med ett semi-demokratiskt system, och Mossadeghs parti Nationella fronten arbetade för demokratiska reformer, ett stopp för den västerländska kolonialismen och för inskränkta maktbefogenheter för shahen Mohammad Reza Pahlavi.
Varken USA eller den iranska monarkin har under gångna årtionden haft särdeles mycket intresse för att utveckla demokratin eller friheten i Iran – det tjänar inte deras syften.
USA, Storbritannien och shahen ingick en allians mot den gemensamma fienden – iranskt demokratiskt styre och folklig bestämmanderätt. Den gryende demokratin i landet slogs brutalt ner och shahen inrättade med amerikanskt och brittiskt stöd en brutal autokrati i Iran. Som tack för stödet fick britterna behålla sin andel av den iranska oljan – och USA hade i shahen en trogen allierad i områdets geopolitiska spänningar.
Men allting har en ände, så även shahens makt i Iran. 1979 hade folket fått nog av både britterna och shahen. Även om många hade hoppats på ett nytt, demokratiskt Iran gick det som det brukar då ett land utan demokratiska strukturer eller traditioner genomför revolter: de radikala religiösa krafterna är de som lyckas samla folket och ta makten. Så föddes den Islamiska republiken Iran, slutpunkten för en utveckling styrd av västerländska ekonomiska intressen och kolonialism.
Sonen till den shah vars tyranni Irans folk revolterade mot 1979, Reza Pahlavi, har sedan 1978 levt lyxliv i USA, och utpekas av många som en möjlig ledare för Iran – om USA lyckas störta ayatollorna från makten. Varken USA eller den iranska monarkin har under gångna årtionden haft särdeles mycket intresse för att utveckla demokratin eller friheten i Iran – det tjänar inte deras syften. Om Trump lyckas med sitt uppsåt i Iran är risken överhängande att historien upprepar sig.
Texten publicerades i Ny Tid 3/26, 9.4.2026
1 kommentar
Bra skrivet.