Sannfinländarnas språkbruk har under den senaste regeringsperioden kritiserats åtskilliga gånger. Det handlar om partiets, riksdagsledamöternas och ministrarnas uttalanden som i korthet kan beskrivas som ”annangörande”; rasistiska, nazistiska, fascistiska – eller nedsättande, förlöjligande, och så vidare. I de flesta fall skapas en motsättning mellan det outtalade antagna vita talarsubjektet och ”den andre” (ofta uttalat rasifierad). Genomgående i dessa uttalanden är alltså en klassisk motsättning som består av ett fantasmatiskt ”vi” och ”dom”.
Några exempel: partiets nyvalda minister Vilhelm Junnila fick avgå då hans gamla meddelanden på sociala medier, i vilka han använde rasistiskt språk och referenser till nazism, publicerades. Riikka Purras gamla inlägg på nätforum, där hon bland annat beskrev svarta personer som ”svarta säckar” på gatan, ledde till att många krävde att hon skulle avgå. Teemu Keskisarja har talat om invandrare som människor av ”sämre kvalitet”, för att inte tala om befolkningsutbytesteorin eller ”rasismskandalen” då sannfinländska politiker vred sina ögon sneda för att uttrycka solidaritet med en detroniserad Miss Finland.
Det råder alltså ingen oklarhet om huruvida detta är ett parti som upprätthåller och skapar en rasistisk och dehumaniserande vokabulär och politik. Men hur ska vi förstå deras anspråk på att de talar i rättvisans och jämlikhetens namn? Att de värnar om åsiktsfrihet och vill komma åt ideologiserade maktanspråk?
Hans kritik får en utilitaristisk underton.
Om vi tar dem på orden och för en stund tar deras anspråk på allvar kanske vi kan förstå dem bättre, vilket HS verkade försöka göra i en intervju med Europaparlamentariker Sebastian Tynkkynen (16.4) som nyligen (igen) uttalat sig nedsättande om andra, denna gång om Irans makthavare i ett inlägg på X. Tynkkynen kritiserade de iranska makthavarna och skriver ”att diplomatin med rättipäät (”trashuvuden”) inte har gett något resultat”. På frågorna om 1) varför han använde ett nedsättande uttryck och 2) om det var nödvändigt och 3) om ”något väsentligt skulle ha saknats i hans meddelande om han exempelvis hade talat om ett brutalt förtryckarvälde svarade han:
1)”Det är just för att jag vill förnedra dem. Irans makthavare genomför massavrättningar”. 2) ”Ja, det var det. Dessa mullor har avrättat människor i industriell skala.” Och: 3) ”Då skulle den nedsättande betydelsen ha gått förlorad.”
Tynkkynen hävdar vidare att ordet enbart hänvisar till landets religiösa ledare, inte till iranier eller till folk från Mellanöstern i allmänhet.
Det kan vara värt att stanna upp och reflektera över vad som är problemet med Tynkkynens språkbruk och resonemang, inte alltså bara det att han använder ett nedsättande uttryck, utan att reflektera över vad det betyder. Om Tynkkynen säger sig vilja kritisera mullorna så gör han det på ett sätt som de facto drar mattan under fötterna på hans egen kritik. Hans kritik får en utilitaristisk underton, då uttalandet berättigas genom dess genomslagskraft; de avrättar folk, jag använder bara nedsättande ord – ur detta perspektiv kan Tynkkynens synd verka avsevärt mindre än dem han kritiserar. Men, tänker vi med Arendt på ondskans banalitet är det precis så här den yttrar sig. Tynkkynen visar sig vara väldigt lik mullorna han kritiserar, ingendera har något problem med annangörande, det vill säga att uppfatta sig själv som måttstocken för det mänskliga och ta sig rätten att benämna och tala nedlåtande om (den) andra.
