Jag har varit på den enastående Umeå littfest igen. Lyssnat på Nordens mest politiska, intelligenta, nördiga, smala och smarta samtal om litteratur och världen. I stora fullsatta salar, med publik från nyfiket plirande pensionärer till unga littstuderande och aktivister.
Här handlar det självklart om böcker om den gröna omställningen, ursprungsbefolkningens problem, en flod av poesi och översättningar. Sofi Oksanen talar om ”Misogyni i diktaturens tjänst” och introduceras med översättaren Janina Orlovs ord: ”Ända från början har jag alltid översatt Sofi Oksanens text genom att lyssna på klassisk musik. Jag stänger dörren, sätter på Rachmaninov och börjar.” Berättelserna om systematiska gruppvåldtäkter som begås av ryska soldater i Ukraina och stödet som våldtäktsmännen får av sina familjer är outhärdliga, samt att taktiken använts av rysk imperialism i sekler. Misogyni som inrikespolitisk strategi för diktatorer, liksom att slänga en stor del av befolkningen i fängelse och sedan rekrytera soldater därifrån.
Men även mer lättsamma diskussioner som att skriva om sex i litteratur med Lena Andersson, Amanda Romare och Maria Maunsbach är ilande personliga med ändå fyllda av respekt och genuin estetisk nyfikenhet över kropps- och generationsgränserna. Varenda person på festivalen som fått greppa en mikrofon är förberedd, kunnig, genomtänkt och välformulerad.
Jag trodde poängen med att bli rik var att slippa tänka på pengar, men de här miljardärerna verkar snarast besatta av sina.
Och varför skriva en kolumn om det här? För att jag behöver hopp. Och det enda hopp vi har är vanliga medborgare som gör små goda handlingar: fortsätter bilda sig, kallar saker vid deras rätta namn, bryr sig om att ta reda på vad som händer i världen, visar respekt och anständighet. Gör motstånd.
Annars är mörkret kompakt. Vår regering som gjort hopplöshet till en konstform och skärt bort alla skyddsnät så att garanterat ingen vågar studera, köpa en bostad, ta en risk eller känna tillförsikt inför framtiden. Trumps random attacker på Iran och den egna amerikanska demokratin. EU:s oförmåga att samlat stå emot, trots att de som Nato-medlemmar borde ha alla skäl att göra det. Filmstudion Warner Bros. med sin nyhetskanal CNN som säljs till Trumpvännen David Ellison, vilket innebär att amerikanerna blir av med sin viktigaste Trump-kritiska nyhetskanal och ens vagt politiska filmer som One Battle After Another eller Sinners. Epsteinfilerna där det framgår att miljardärer och maktmän i sina illa skrivna epostmeddelanden i huvudsak tänker på hur de ska bevara sina förmögenheter, sitt inflytande.
Så jäkla futtigt, fantasilöst – och tråkigt. Jag trodde poängen med att bli rik var att slippa tänka på pengar, men de här miljardärerna verkar snarast besatta av sina. Om någon lidit av villfarelsen att den rikaste procenten skulle vara särskilt begåvad eller tänka stora tanker om världens framtid eller teknologin är det effektivt motbevisat. Ändå äger de nu 32 procent av USA – deras förmögenhet har fördubblats sedan 2017 – medan den fattigaste 50 procenten delar på 2,5 procent.
Det säger sig självt att demokrati är otänkbar för de superrika i ett sånt land.
