Den senaste tiden har debatten kring föreningar för skönlitterära författare – Finlands svenska författareförening och Suomen kirjailijaliitto – förts på både svensk och finskt håll (kanske främst i Hufvudstadsbladet och i Helsingin Sanomat).
Den här gången gäller det i högre grad språk, själva författarspråket som redskap, inte dess utformning eller design. Det vill säga: det att den ena föreningen är enspråkigt svensk och den andra enspråkigt finsk.
Ingen skönlitterär författare i Finland som skriver på annat språk än respektive förenings ”nationalspråk” kan godkännas som medlem (om inte som något slags hedersmedlem, av vägande orsak).
En författare må ha hur stor framgång som helst, samt till exempel ett Nobelpris i bakfickan, men om författaren skriver på tyska, engelska, estniska eller arabiska – för att nämna några i sammanhanget icke godtagbara språk – så förblir dörrarna till våra två inhemska författarföreningar FSF och SKL ohjälpligt stängda.
Debatten flammade upp lagom inför val av ny ordförande för Finlands svenska författarförening. I Hbl uttalar sig de två kandidaterna, Malin Kivelä och Philip Teir. Rörande språkdebatten säger Kivelä:
”Många verkar ha åsikter om det här och anse att det bara är att öppna upp för alla, men vi är ändå en hundraårig förening med stadgar att följa… Jag är positiv och tror på att det är möjligt att hitta en lösning utan att föreningens uppdrag urvattnas.” (Hbl 11.3)
Men de lyckta dörrarnas politik handlar förstås inte bara om författarspråk utan också om författarstil eller genre. Textens konstnärliga nivå. Det har skriverier i HS lyft fram. Du kan till och med ha en synnerligen vid läsekrets och trots det vägras medlemskap. Om du eventuellt råkar skriva det som kallas ”underhållningslitteratur”.
Här skymtar själva pudelns kärna. Det är inte bara språk som påbjuder kalla handen utan också det du skriver kan göra det. Exkludering är på sätt och vis inbyggd i föreningarnas ”DNA”.
Från fall till fall tar utvalda medlemmar ställning till medlemsansökningar och ser till att hålla kvaliteten på rätt köl. Man ska ha gett ut minst två böcker (helst på etablerade förlag, så att också lektörer, förutom författaren själv, har medverkat till böckerna slutgiltiga tillkomst) för att kunna ansöka om medlemskap.
Men som sagt är det inte nog. Därför ska dessa föreningar inte heller förväxlas med normala fackföreningar. Nämnda författarföreningar är slutna skrån som enligt sina nuvarande principer och målsättning stöder sig på exkludering för att kunna hålla sin fana högt, och inte att förglömma: för att kunna maximera stöd medlemmar till fromma.
Det har de väl all rätt till. På samma sätt som fältet är öppet för vem som helst att grunda egna.
I juniorfotbollssammanhang brukar det heta att ”alla spelar”, i motsats till det att tränare försöker toppa laget och hålla de mindre skickliga på bänken eller helt/helst utanför plan. Och i författarföreningsvärldar kan just den senare filosofin ställvis överväga.
Svenolof Karlsson tycker för sin del till, utgående från personliga erfarenheter: ”En hel del författare har också lätt för att bilda kotterier och ägna sig åt politiska spel. Efter att ha upplevt detta i sju år i det svenska författarförbundets styrelse bad jag om att slippa bli omvald.” (Hbl 11.3)
Men i vilket fall som helst, må litteraturen leva, överleva!
Gunnar Högnäs
Åbo
