När kriget i Ukraina startade började videor från Ryssland dyka upp på nätet där man kunde se hur militärparader hölls i förskolor och skolor. Jag tillmätte inte detta någon större betydelse då, och uppfattade det mest som ett tillfälligt vansinne hos små tjänstemän som vill vara lojala mot regimen.
I mars i år gavs Oscar för bästa dokumentärfilm till Mister Nobody mot Putin, som på många sätt släpper in tittaren bakom kulisserna i Putins Rysslands utbildningssystem. Vid sidan av dess konstnärliga kvaliteter är dokumentären också ett vittnesmål om vår tid.
Jag tänker inte återberätta filmens handling, eftersom jag inte tror att Oscarsvinnare behöver någon reklam. Istället vill jag uppmärksamma att man ur filmen kan utläsa hur värderingar uppstår.
Vi börjar se ett system för kulturell fostran som formar värderingarna hos en hel generation, där det slutliga värdet av ett människoliv blir döden.
Om man lägger ihop utbildningens ideologiska delar i de ryska skolorna till ett existentiellt pussel ser vi vägen från militärparad i förskolan, via lektioner i historia i skolorna, ”samtal om viktiga saker”, möten med krigsveteraner, utprovning av militäruniformer till avslutningsbalen, värnplikt, fronten och, som apoteos, moderns tårar vid sonens begravning.
Jag vågar hävda att filmen inte handlar om en lärare som motsätter sig kriget eller om den lilla människans motstånd mot regimen. Den handlar om fullbordandet av den existentiella livscykel som erbjuds som en ny mening med livet på de ryska områdena. Vi börjar se ett system för kulturell fostran som formar värderingarna hos en hel generation, människolivets värde i slutändan inte är annat än döden. Jag tror att om George Orwell hade skrivit en uppföljare till 1984, skulle han, utöver sina ”krig är fred”, ”frihet är slaveri”, ”okunnighet är styrka”, utan tvekan ha lagt till ”livet är döden”.
Filmen har inget lyckligt slut, snarare antyder den hopplösheten och meningslösheten i protesten: i slutet packar huvudpersonen, läraren som på film dokumenterat alla dessa förändringar, sina saker för att lämna Ryssland. Det är som om han lämnar barnen ensamma med den nya normen.
Avslutningsvis vill jag tillägga: till Finland kommer fortfarande studenter från ryska skolor. Om du möter någon av dem, hälsa dem att livet inte är döden.
