2024 avsattes diktaturen i Bangladesh genom en folkresning och ersattes av en interimsregering. Övergångstiden var en besvikelse för dem som hade hoppats på demokrati och framsteg för kvinnors och minoriteters rättigheter. I parlamentsvalet 2026 segrade center-högerpartiet BNP och politiken präglas idag i hög grad av diktaturens skuggor.
Våren 2024 intervjuade jag den bangladeshiska vänsterpolitikern Abul Hassan Rubel. Enligt honom hade Bangladesh under det härskande Awamiförbundets femton år långa styre i praktiken blivit en enpartistat med fascistiska förtecken. De delar av vänstern som motsatte sig regimen utsattes för repression medan det också fanns vänsterpartier och -aktörer som faktiskt var lierade med regimen. Bara några månader senare hade Awamiförbundet störtats i en massiv folkresning. Efter en turbulent övergångsperiod på 18 månader gick bangladeshier till valurnorna i början av 2026 för att rösta i de första fria val sedan 2008.
När universitetsstuderande sommaren 2024 började protestera mot regeringens planer att revidera kvotsystemet för rekryteringar i den offentliga sektorn var det många som trodde att det var en protest som regimen skulle ta kål på. Även om missnöjet med partiet var utbrett verkade dess ställning ohotad tack vare den kontroll det hade över förvaltningen, rättsväsendet, säkerhetsstyrkorna samt så gott som alla offentliga institutioner.
Denna gång kom regimens hårdhänta svar på studenternas fredliga protest att ha oanade konsekvenser. En avgörande skillnad var att jämfört med tidigare protester och rörelser lyckades studenterna efter hand entusiasmera befolkningen till aktion. En viktig orsak därtill var att studentrörelsen uppfattades vara fri från partipolitiska ränker. Att stödja rörelsen eller ansluta sig till den framstod därmed främst som en samvetsfråga som regimens brutalitet inte lyckades mota bort. Detta blev tydligt i mitten av juli när regimen efter flera veckor av protester riktade dödligt våld i en aldrig tidigare skådad skala mot demonstranterna, vilket resulterade i hundratals dödsoffer. I stället för att ha blivit kvästa fick protesterna en snöbollseffekt när medlemmar ur allt fler samhällsgrupper och -klasser började delta i protesterna. I synnerhet kvinnliga demonstranters betydelse går inte att underskatta.
Mot slutet av juli 2024 hade studentrörelsen förvandlats till en folkresning som bara växte sig starkare. Abul Hassan Rubel berättar att det var vid det laget som han och många andra började tro på att regimens fall var bara en tidsfråga. Enligt honom kunde konflikten inte längre lösas förhandlingsvägen på grund av det stora antalet dödsoffer och regeringsstyrkornas brutalt våldsamma förtryck. En synlig majoritet av landets invånare tog parti för demonstranterna trots att regimen närmast hade totalt våldsmonopol. Samhällets elitskikt stod inte heller enade bakom regimen. När talespersonerna för proteströrelsen i början av augusti för första gången krävde hela regeringens avgång betraktades det inte som ett radikalt krav. Två dagar senare deklarerade den högsta ledningen för armén, som också hade deltagit i kuvandet av protesterna, att den inte längre kunde stödja regeringen. När jublande folkmassor närmade sig statsminister Sheikh Hasinas residens flydde hon till Indien och regimens korthus rasade ihop.
Reformer, osäkerhet och mobbvälde
Efter folkresningen utnämndes en teknokratisk interimsregering som gavs i uppdrag att få läget under kontroll och genomdriva nödvändiga reformer före nya parlamentsval skulle hållas. Under Awamiförbundets styre hade Bangladeshs förvaltning och rättssystem samt politiska kultur havererat. Den offentliga respektive nationella ekonomin skakade i fogarna.
I början av sin mandatperiod gav interimsregeringen löften om ett ambitiöst reformprogram, men den visade sig vara svag och inbördes oenig och stod i klart beroendeförhållande till tjänstemannakåren och armén. Dessa två maktcentra hade inte försvagats av den auktoritära regimens fall och de motsatte sig reformer som skulle ha lett till större kontroll av deras respektive maktsfärer. Klientsystemet som strukturerat elitskiktens inbördes relationer och maktutövning förblev oförändrat. Föga överraskande krympte det utlovade reformprogrammet med tiden och kom främst att handla om punktinsatser som återställde statens och rättsväsendets funktioner samt stabiliserade ekonomin till en viss mån. Konkret arbete rörande till exempel jämställdhetsfrågor, arbetarnas och ursprungsfolkens status och rättigheter, förnyelsen av det nationella undervisningssystemet samt reformeringen av polismakten och säkerhetsmyndigheter hamnade snabbt i skymundan.
En påtagligt negativ utveckling under övergångsperioden var normaliseringen av våldets politik. De första månaderna präglades av en flodvåg av mobbvälde i form av hotelser, våldsamma attacker, mordbränder och lynchningar. Våldet handlade delvis om politiskt motiverade vedergällningsaktioner mot Awamiförbundets medlemmar men även religiös intolerans, nya former av högernationalism och patriarkala värderingar hade fått ett uppsving. Interimsregeringen gjorde lite för att stävja våldet och försökte till och med släta över det.
Läraren Kazi Muntasir Billah säger att mobbvälde är det första han tänker på när han blickar tillbaka på interimsregeringens tid.
– Att använda våld i politiska syften är inte ett nytt fenomen i Bangladesh, säger han men framhåller att såväl våldets bevekelsegrunder som volym förändrades efter Awamiförbundets fall. Som exempel berättar han om hur religiös intolerans ledde till en kraftig ökning av våldsamma attacker mot lokala helgongravar, vallfartsorter och religiösa grupper som baūler som ger uttryck för unika former av islam.
I Bangladesh präglas islam av en folklig synkretism med inslag från sufism men även mystiska traditioner inom hinduism. Helgondyrkan förekommer allmänt och det är inte ovanligt att hinduer besöker muslimska helgonskrin och vice versa. Dessa och andra former av folklig religiositet har länge fördömts som förkastliga avvikelser av salafistiska och wahhabitiska grupper och rörelser. De kräver en återgång till ”renläriga” och ”ursprungliga” former av islam.
– Det är kusligt att radikala islamister numera utför sina terroristiska attacker i folkets och folkresningens namn.
Denna gång kom regimens hårdhänta svar på studenternas fredliga protest att ha oanade konsekvenser. En avgörande skillnad var att jämfört med tidigare protester och rörelser lyckades studenterna efter hand entusiasmera befolkningen till aktion. En viktig orsak därtill var att studentrörelsen uppfattades vara fri från partipolitiska ränker.
En period av mörker
För Awamiförbundet hade jämställdhets- eller HBTQI-frågor inte varit någon hjärtesak. Dess försök att förbättra kvinnors ställning hade som bäst varit halvhjärtade. Däremot hade partiet drivit igenom en lagändring som erkände ett tredje kön som juridisk kategori. Sagda reform var en sällsynt ljusglimt för landets sexuella- och könsminoriteter och progressiva feminister.
Under tiden efter folkresningen hårdnade läget. Sexuellt våld och våldtäkter ökade explosionsartat samtidigt som den religiöst motiverade sociala kontrollen av kvinnors beteende i offentligheten och en patriarkal vändning i allmänhet skapade en kvävande atmosfär.
Översättaren och feministen Nur Royhan berättar att som progressiv och liberal kvinna hade livet aldrig varit lätt för henne men otryggheten i kölvattnet av folkresningen hade hon aldrig tidigare upplevt.
– Utvecklingen innebar en olidlig känsla av otrygghet som byggde på vetskapen att vem som helst kunde bli utsatt för påhopp och till och med lynchning när som helst, säger Royhan.
Denna motreaktion var kopplad till en explosion av högerextremistiska politiska aktörer med religiöst och/eller nationalistiskt tankegods som interimsregeringen inte motarbetade. Till exempel kunde representanter för islamistiska partier i sina offentliga uppträdanden ledigt stämpla både arbetande kvinnor och feminister som prostituerade utan att få mothugg vare sig från interimsregeringen eller från övriga politiska partier. För aktiva feminister var detta en period av mörker och vardagen förvandlades till en kamp för överlevnad.
– Kombinationen av mobbvälde och den misogyna vändningen var så omfattande och genomträngande att feminister bävade för att religiöst sinnade högerextrema krafter faktiskt skulle lyckas ta makten och införa sharialagar i landet. Så blev det trots allt inte, säger Royhan.
Från aktivism till regering
I parlamentsvalet 2026 gjorde islamistpartiernas allians under ledning av Jamaat-e-Islami sitt överlägset bästa resultat någonsin i Bangladeshs historia och fick cirka 30 procent av alla röster. Jamaat och dess allierade fick särskilt stort stöd i landets ekonomiskt underutvecklade västliga och nordvästliga gränsområden som tidigare hade varit starka fästen för det sedermera bannlysta Awamiförbundet.
För vänsterpartierna i landet gick valet däremot miserabelt. Det enda undantaget som bekräftade regeln var Abul Hassan Rubels parti Ganosamhati Andolan (GSA) som hade ingått valförbund med ett stort parti och fick sin första parlamentsledamot någonsin. Resultatet speglar såväl vänsterns långvariga tillbakagång som nyare utvecklingslinjer.
Vänstern spelade en framträdande roll före Bangladeshs självständighet 1971 och var en stark kraft på 1970-talet då radikala vänsterpartier krossades av våldsam statlig repression. Efter det oroliga årtiondet har vänstern successivt försvagats på grund av kortsiktiga beslut, interna gräl och opportunistiska ledare. Bangladeshs politiska klimat har också i allt högre grad blivit högerorienterad efter landets vändning till marknadskapitalism från och med slutet av 1970-talet. Vänsterpartiers profil som politiska aktörer med trovärdiga agendor har också lidit av att de ofta har lierat sig med något härskande parti. Närheten till makten har lett till att deras kritik dämpats samtidigt som deras reella påverkansmöjligheter har varit små. Vänsterns rykte skamfilades ytterligare under Awamiförbundets senaste maktperiod när regimens sätt att stämpla alla former av opposition som landsförräderi och/eller islamisk radikalism fick stöd av många prominenta vänstersinnade aktörer, media och universitetsvärlden.
Valets stora vinnare var Awamiförbundets huvudkonkurrent, center-högerpartiet Bangladeshs Nationalistparti (BNP). Partiet fick nästan 50 procent av rösterna och två tredjedelar av alla platser i parlamentet. En överväldigande majoritet av landets stora hinduiska minoritet, som tidigare ofta stött Awamiförbundet, valde att rösta på BNP av samma orsak som en del kvinnliga väljare: de röstade för sin trygghet och sina rättigheter och mot det salafistiska Jamaat-e-Islami.
BNP har styrt landet i flera repriser sedan slutet av 1970-talet och den nya statsministern Tarique Rahman representerar en känd politisk dynasti. Det är för tidigt att säga hur BNPs regeringsperiod kommer att gestalta sig och om regeringen till exempel kommer att genomföra det reformprogram som interimsregeringen hade utarbetat och som hade godkänts av väljarnas majoritet i den folkomröstning som ordnades i anslutning till parlamentsvalet.
Mycket att reparera
Det frihetliga vänsterpartiet Ganosamhati Andolan befinner sig i en ny situation. Utöver sin första parlamentsledamot någonsin fick partiet också en ministerportfölj i den regering som BNP bildade efter valet. Utmaningarna är verkligen många för ett parti som hittills har befunnit sig utanför maktens korridorer.
På frågan om huruvida Bangladesh numera är en fungerande demokrati svarar Rubel att han ofta fått svara på just den frågan. I kontrast till Awamiförbundets maktperiod har nu folket faktiskt fått välja sina representanter, säger han.
– Femton år av vanstyre lämnade ändå efter sig förstörda offentliga institutioner och odemokratiska praktiker. Så även om vi har ett folkvalt parlament och en regering finns det mycket att reparera och återställa.
Bangladesh var ju inte heller före Awamiförbundets diktatur en speciellt avancerad demokrati och orsakerna till det kan spåras tillbaka till de första årtiondena av självständighet, perioden som Öst-Pakistan och även arvet från brittisk kolonialism, säger Rubel.
Varför valde Ganosamhati Andolan att liera sig med ett gammalt maktparti som BNP?
– Vi förde omfattande diskussioner rörande vad vårt parti vill göra i det nya Bangladesh. Till slut var vi överens om att det största aktuella hotet mot vår pluralistiska samhällsordning utgörs av den nya vågen av reaktionära rörelser. För att motverka deras framfart och risken för fascism 2.0. kom vi fram till att vi behöver samarbeta med andra partier som kan tänkas dela vår åsikt om detta hot. För att kunna göra det behöver partiet också vara politiskt relevant och trovärdigt, vilket innebär närvaro i parlamentet. Utgående från dessa kriterier var BNP ett parti med vilket samarbete var möjligt.
Rubel anser att det finns plats för vänstern i Bangladesh men det förutsätter nytänkande, anser han:
– När Awamiförbundet, som var center-vänster på pappret, förbjöds trodde en del observatörer att det skulle gagna mindre vänsterpartier såsom CPB (Bangladeshs kommunistiska parti). Så blev det inte. För oss hade det stått klart redan tidigare att den retorik, de idéer och paroller som associeras med vänstern inte fungerar i dagens Bangladesh. I synnerhet yngre generationer tar avstånd från saker som de anser vara ”gammalt vänstertjafs”.
Det finns en väg ut för vänstern men den behöver stakas med nya verktyg, säger Rubel.
– Till exempel behöver vårt budskap utöver ekonomiska frågor också inkludera teman som miljö, klimatförändring och minoriteternas ställning. Samtidigt är vi övertygade om att klassfrågan kan och måste stå i centrum för denna nyorientering. Dess betydelse behöver artikuleras på nya och fräscha sätt som människorna kan ta till sig.
– En viktig orsak till vänsterns svaghet i Bangladesh är paradoxalt nog att den de senaste årtiondena har undvikit klassfrågan och istället fokuserat på identitetspolitik utan substans.
Foto: Wikimedia Commons
