Såväl i vårt eget land som globalt blir kapitalismens inbyggda konflikt mellan arbetsköpare och arbetssäljare alltmer uppenbar, då kapitalet i samarbete med såväl den traditionella högern som den fascistoida extremhögern rullar tillbaka de reformer och förmåner som arbetarrörelsen i mer än ett århundrade kämpat för att uppnå. Alltmer uppenbar blir även konflikten mellan det kapitalistiska produktionssystemets strävan efter ständig tillväxt och vår planets ekologiska bärkraft. Ändå lyser ifrågasättandet av kapitalismens existensberättigande fortsättningsvis med sin frånvaro inom den politiska vänstern, såväl här i Finland som i det övriga Europa.
Orsakerna till vänsterns ovilja att utmana kapitalismen är troligen i hög grad historiska. Det förra århundradets försök att ersätta kapitalismen med en centralstyrd planekonomi utföll ju – för att uttrycka saken mycket milt – inte särskilt väl. Ifrågasättandet av kapitalismen försvåras dessutom av att den politiska högern synnerligen effektivt har utnyttjat de centralstyrda planekonomiernas misslyckanden i sin egen retorik. Det kanske vanligast retoriska knepet är att likställa ”kapitalism” med ”marknadsekonomi”, vilket ger ett sken av att de som motsätter sig kapitalismen per definition vill ersätta marknadsekonomin med någon form av planekonomi. Därmed har det blivit i det närmaste liktydigt med politiskt självmord att öppet ifrågasätta kapitalismens existensberättigande.
Det är fullt möjligt att ifrågasätta kapitalismens existensberättigande utan att för den skull förespråka en planekonomi av sovjetisk modell.
Det handlar emellertid i allra högsta grad om en falsk dikotomi. Marknader har, i en eller annan form, existerat under hela mänsklighetens kända historia, medan kapitalismen i sin nuvarande form är jämnårig med den första industriella revolutionen. Marknaderna uppstod med andra ord långt innan kapitalismen ens var påtänkt, och därmed finns det inga som helst hinder för att de skulle kunna fortsätta att existera i ett postkapitalistiskt ekonomiskt system även om de naturligtvis inte skulle ha den dominerande roll de har i dagens kapitalistiska ekonomi.
Det är med andra ord fullt möjligt att ifrågasätta kapitalismens existensberättigande utan att för den skull förespråka en planekonomi av sovjetisk modell. Dessutom är det inte bara möjligt utan nödvändigt att ifrågasätta kapitalismen på ekologiska grunder. Den kontinuerliga kapitalackumulation som är en oskiljaktig del av kapitalismen förutsätter nämligen en kontinuerlig ekonomisk tillväxt, som i sin tur förutsätter en kontinuerligt ökande förbrukning av vår planets begränsade naturresurser, vilket på sikt är ekologiskt ohållbart. Därav följer att också det kapitalistiska produktionssystemet, vars själva existens är beroende av en ständig tillväxt, också är ekologiskt ohållbart på sikt.
Behovet av att formulera ett alternativ till kapitalismen handlar således om mycket mer än den eviga konflikten mellan arbetsköpare och arbetssäljare: det handlar om våra möjligheter att överleva på den här planeten, varken mer eller mindre.
