Om knappt ett år går vi till riksdagsval och om de nuvarande tendenserna håller i sig kommer debatten återigen att fastna i en ändlös spiral av statsskuldssiffror, budgetramar och krav på nedskärningar. Det är ett slöseri med tid och intellektuell energi som präglas av en djupt rotad brist på visioner om en hållbarare framtid. Detta förlamar den politiska diskussionen. Nycklarna till Finlands ekonomiska uppsving hittas nämligen inte i att montera ner framtidstron hos ett redan pessimistiskt folk, eller i att ytterligare urholka tilliten till det välfärdssamhälle som utgör vår nationella ryggrad.
Det är dessutom ett farligt smalt fokus. Medan vi stirrar oss blinda på kortsiktiga budgetunderskott, eskalerar de existentiella ekologiska kriserna. Klimatförändringen och förlusten av biologisk mångfald skakar själva fundamentet för vår välfärd. År 2030 – den tidpunkt då vi enligt internationella avtal ska ha svängt naturförlusten till växande biodiversitet – närmar sig med stormsteg. Det ansvaret vilar tungt på nästa regeringsperiod. Att sätta stopp för en degradering av naturen är inte ett ”frivilligt sidoprojekt” för goda tider; det är en absolut förutsättning för att vi ska ha en ekonomi överhuvudtaget.
All ekonomisk aktivitet bottnar i de resurser naturen erbjuder. Men i Finland och resten av den utvecklade västvärlden lever vi långt över våra tillgångar. Finlands ekologiska ”överkonsumtionsdag” inföll i år redan den första april. Det betyder att vi på bara tre månader förbrukar lika mycket naturresurser som jordens ekosystem hinner återskapa under ett helt år.
Frågan vi måste våga ställa är obekväm: Kan ekonomisk tillväxt överhuvudtaget vara hållbar? Teoretiskt talar vi om ”absolut frikoppling” då vi syftar på idén om att ekonomin kan växa medan den totala resursförbrukningen faktiskt minskar. Men i den riktiga världen lyser bevisen för en sådan utveckling på systemnivå med sin frånvaro. Trots tekniska framsteg inom digitalisering och resurseffektivitet ökar det globala uttaget av naturresurser i en takt som överstiger vinsterna. Problemet är den så kallade rebound-effekten: när vi lär oss att producera varor eller tjänster mer effektivt, leder det ofta till att den totala konsumtionen istället ökar.
Men här landar vi i ett svårt problem: vad gör vi när vår jämlikhet och trygghet är så hårt kopplade till att ekonomin hela tiden måste växa? Hur räddar vi välfärden utan att samtidigt förbruka planetens resurser?
Problemet är att vi har byggt ett samhälle som är kroniskt beroende av en växande ekonomi för att inte kollapsa. Vi står inför det faktum att en åldrande befolkning kräver alltmer resurser; utan ekonomisk tillväxt blir det i praktiken omöjligt att upprätthålla social- och hälsovårdstjänster på den nivå som välfärdssamhället förutsätter. Finansministeriets budgetchef hann redan föreslå att statens utgifter kunde lättas genom att individen skulle ta mer ansvar för äldreomsorgen. Jag skulle gärna se de män i 50-årsåldern som i dag sitter på ledande poster i näringslivet lägga karriären åt sidan för att på heltid sköta om sina åldrande föräldrar, men vi vet alla att verkligheten ser annorlunda ut.
I praktiken vilar ansvaret för den obetalda anhörigvården fortfarande tungt på kvinnornas axlar. Ett nedmonterat välfärdssamhälle betyder därför i praktiken en fördjupad ojämlikhet mellan könen och ett slöseri med mänsklig potential.
Det finländska välfärdssamhället är vår främsta stolthet, en garanti för social trygghet, högklassig hälsovård och jämlik utbildning. Det är fundamentet som gör Finland till ett land där individens öde inte dikteras av börd, utan där nästan vem som helst kan förverkliga sina drömmar. Genom att jämna ut klyftor i familjebakgrund och social status fungerar systemet som en motor för social rörlighet. Även de partier som de senaste åren har suttit i regeringen och skalat ner på välfärdssamhällets tjänster fortsätter att prata varmt om det i sina tal. Ingen vill egentligen förstöra välfärdssamhället. Allra minst de som tillhör degrowth-rörelsen och som vill att vi ska sluta fokusera så mycket på ekonomisk tillväxt. De vill snarare se ännu mer rättvisa och social jämlikhet. Men här landar vi i ett svårt problem: vad gör vi när vår jämlikhet och trygghet är så hårt kopplade till att ekonomin hela tiden måste växa? Hur räddar vi välfärden utan att samtidigt förbruka planetens resurser?
Och det är inte bara välfärden som kräver ekonomiska resurser. Även om Finland redan har kommit långt i den gröna omställningen står vi inför investeringar i en skala vi sällan skådat. Att bygga ut fossilfri energi, ställa om industrin och elektrifiera transporterna kräver enorma mängder kapital. Vi behöver ekonomisk bärkraft för att staten och kommunerna ska kunna bygga elnät och spårvägar. Vi har inte råd att bli sittande med ett gammalt system som förfaller.
När miljön och de sociala behoven kolliderar hamnar vi ofta i en låst debatt mellan ”tillväxt till varje pris” och radikal nedväxt. Men kritiken mot tillväxten angriper ofta problemet från fel håll. Ekonomi är ett medel, inte ett mål. Istället för att stirra oss blinda på huruvida BNP-siffran stagnerar eller växer borde vi fokusera på att styra den mänskliga verksamheten så att den ryms inom planetens gränser.
Vi behöver inte nödvändigtvis mindre ekonomi, men vi behöver en radikalt annorlunda ekonomi. Det krävs strikt reglering och en beskattning på miljöskadlig verksamhet. Bara så kan vi få ekonomin att gynna hållbara och ansvarsfulla företag. Vi har talat om att låta förorenaren betala i 50 år, men vi har aldrig gjort det på allvar. Nu är det dags att pröva. Planetens bärkraft är till slut viktigare och mer ödesdiger än den ekonomiska tillväxten, det är därför vi måste sätta miljöproblemen i fokus och hitta sätt att skapa välfärd och ekonomi inom planetens gränser.
Finlands framgång hittas inte i dyster nedskärningspolitik och oändligt tjafs om statsskulden. När politiken reduceras till enbart bokföring förlorar vi förmågan att se de stora möjligheterna i vår utbildade befolkning och den gröna omställningen av våra industrier. Vi måste våga lyfta huvudet upp ur sanden och blicka ut i världen. Vi behöver en regering som förstår att ett starkt välfärdssamhälle och gröna industrier är Finlands enda realistiska chans till en ny, hållbar framgångssaga. Men detta sker inte av sig självt genom marknadskrafternas goda vilja; det kräver modiga offentliga investeringar och en stat som vågar peka ut riktningen.
Kolumnen publicerades i Ny Tid 4/26 6.5.2026
