Vad är radikal samhällskritik och vilken roll spelar den i politiska diskussioner? Filosofen Hugo Strandberg beskriver radikalismen både som nödvändig och som ett problem.
I ”Zur Kritik der Hegelsschen Rechtsphilosophie: Einleitung” skriver Marx: ”Att vara radikal är att gripa saken vid roten.” Detta är en träffande förklaring av den metafor uttrycket ”radikal” är, baserad på latinets ”radix”, rot. Motsatsen till det radikala är alltså det ytliga. En ytlig förändring är en som ger sig i kast med ett problem utan att försöka åtgärda de bakomliggande orsaker som givit upphov till det. Just dessa är vad den radikala förändringen griper sig an.
Istället för om det ytliga kunde man tala om symptom. Om man har ont kan det visserligen vara en poäng att ta smärtstillande medicin, men det är inte en lösning på problemet; för att lösa problemet måste man försöka ta reda på vad smärtan är ett symptom på och försöka behandla detta grundproblem. Samma sak gäller politiska frågor: den fattige kan behöva understöd, men vad som framför allt behövs är att gripa problemet vid roten och fråga sig hur det kommer sig att fattigdom alls existerar.
Den ytliga förändringen kunde sägas förutsätta att det inte finns något problem i normaliteten. Samhällsproblem ses då som ett slags avvikelse från denna normalitet och några större förändringar behövs inte – allt som behövs är att vi återvänder till situationen så som den var innan störningen uppträdde. Populisten är ett exempel på någon som tänker just så: normaliteten utgörs av det folk som populisten ser sig som medlem av och språkrör för, och om vi bara lyckas göra oss av med den minoritet som egentligen inte hör till folket blir allt frid och fröjd igen. Det här är ett tankemönster som återfinns över hela det politiska spektrat, skillnaden består bara i vilka som räknas till normaliteten och vilka som räknas till fridsstörarna. Bara alla invandrare försvann skulle allt bli bra igen, tänker högerpopulisten. Vänsterpopulisten ersätter invandrarna med de superrika och nyliberalerna, den liberala antipopulisten ersätter dem med populisterna. Alla tänker sig att de själva inte är del av problemet, att det inte finns något problem i normaliteten, att radikala förändringar inte behövs.
Kapitalismen är vi alla
Den radikala kritiken av normaliteten är en strukturell kritik som försöker ta sig an de orsaker som ger upphov till de problem som är synliga på ytan. Istället för att tro att allt är de superrikas och nyliberalernas fel gäller det att fråga sig hur det kommer sig att sådan rikedom alls är möjlig och vad det är för samhällelig dynamik som gör nyliberalismen inflytelserik. Om man tror att svaret är att det beror på en konspiration menar man att någon strukturell kritik inte behövs och att normaliteten är oproblematisk. Den som ser behov av en strukturell kritik av normaliteten kan däremot inte utesluta sig själv från kritiken, eftersom normaliteten upprätthålls genom allas vårt sätt att vara. En radikal kritik är en kritik som innefattar kritikern själv.
Populisten är ett exempel på någon som tänker just så: normaliteten utgörs av det folk som populisten ser sig som medlem av och språkrör för, och om vi bara lyckas göra oss av med den minoritet som egentligen inte hör till folket blir allt frid och fröjd igen.
I ett kapitalistiskt samhälle är kapitalismen en central dimension av denna normalitet. Och kapitalismen är inte de andra, den är vi alla (även om vissa förstås drar mer nytta av den än andra, vissa lider mer under den än andra). Problem som global uppvärmning löses inte genom förskjutningar i konsumtionsmönster. Det är inte genom omfördelning som man gör slut på fattigdomen. Kapitalets makt minskas inte genom att statens ökas. För staten är själv en kapitalistisk aktör, kapitalets dynamik gör att pengar inte kan fördelas lika, och den oändliga tillväxt förutan vilka kapitalismen inte existerar står i strid med vårt liv på en ändlig planet.
Dessa påståenden står i behov av en längre diskussion. Men ligger det något i dem är det hit en radikal analys måste nå. Men varför stanna just där, kanske någon undrar. Varför inte se problemens botten djupare ner, i bofastheten, i mänskligheten, i livet, i existensen som sådan? Sådana förslag har framförts – men här rör det sig om ett falskt djup. Det är förstås trivialt sant att om ingenting finns finns heller inga problem. Så snart man går djupare än man måste gå tappas förståelsen av problemets natur bort.
Process snarare än statiskt mål
Redan titeln på Lenins »Radikalismen» – kommunismens barnsjukdom anger vad den är en kritik av. Den distinktion Lenin arbetar med är dock inte en mellan det radikala och det ytliga – det radikala associerar han istället med det kompromisslösa. De radikala, så som Lenin beskriver dem, är sådana som kritiserar alla former av samarbete med ideologiska motståndare utifrån den mer radikala position som avvisar alla sådana kompromisser och istället håller fast vid det egna programmet i alla lägen. Som kritik av dem påpekar Lenin att gränsen mellan ett fruktbart politiskt handlande och ett opportunistiskt inte kan avgöras på förhand utan måste urskiljas från fall till fall. Politiskt handlande handlar som han ser det om att påverka andra, och det gör man inte genom att isolera sig utan genom att vara där folk är. Därför kan det vara en poäng att engagera sig i redan förefintliga, därför delvis reaktionära, organisationer och processer, såsom fackföreningar och parlamentariska val, även om det också finns situationer där sådant engagemang inte är till något gagn. Ska man bilda egna organisationer eller verka i andras? Ska arbetet vara legalt eller illegalt? Det är frågor som inte kan avgöras en gång för alla.
Därmed inte sagt att Lenins diskussion är oproblematisk. Ett annat sätt att formulera hans kritik är nämligen som påståendet att endast målen kan vara rena, inte medlen. Ändamålen helgar medlen, med andra ord. Problemet är bara att medan det är osäkert om målet uppnås kan man däremot vara säker på vilka de använda medlen är – som Kierkegaard påpekar är medlen därför alltid viktigare än målen.
I vänsterpolitisk teoribildning har den insikten sin motsvarighet i begreppet ”kommunisering”, utvecklat av författarkollektiv som Théorie Communiste och Endnotes, där kommunismen ses som en process snarare än som ett statiskt mål. Medel och mål kan då inte skiljas åt på något entydigt sätt. Det finns visserligen en risk att detta urartar till ett nytt slags isolering, om man tror att man kan leva kommunistiskt tillsammans med sina vänsterkompisar utan att bry sig om andra. Men poängen måste vara att ens egen befrielse hänger samman med allas.
Förstådd på ett sätt är radikalismen nödvändig, på ett annat ett problem. Att vara radikal är att inte vara det. Det är inte så paradoxalt som det låter. En radikal, strukturell kritik består nämligen i att se hur vi alla är del av problemet. Att se sig själv som lösningen och alla andra som problemet är att förytliga problemet. Att isolera sig är inte radikalt.
Bilder av radikalisering
I dagligt tal har ”radikalisering” kommit att stå för något farligt, framför allt för det som ger upphov till skolskjutningar och terrordåd. När gärningsmannens digitala spår följs ser vi honom sitta ensam vid datorn, skriva några hatiska meddelanden här och där, försöka finna kontakt med likasinnade, på det stora hela fruktlöst, och söka information om de rent tekniska aspekterna av sitt framtida dåd. Det vore en alltför enkel poäng att beskriva honom som en som tror att politiska problem löses genom att några få undanröjs – alltså en som tror på normaliteten – och som en som tror att politiska problem kan lösas utan samarbete med andra – alltså en som tror på den ideologiska isoleringen – som om han intog en bestämd ideologisk position, kombinationen av problematisk icke-radikalitet och problematisk radikalitet. För genom sitt dåd försöker han inte bidra till lösningen på ett problem utan inge sig själv en kortvarig förnimmelse av allmakt, som kompensation för en tyngande känsla av maktlöshet. På så sätt är han en bild av allas vår belägenhet, även om de flesta inte hanterar den känslan på ett lika destruktivt sätt.
Hittills kan det nämligen ha låtit som om radikalitet är något man medvetet tar ställning till. Det är definitivt en sida av saken. Men radikalitet och bristen på sådan är också något som kännetecknar ett samhälle. Terroristens maktlöshet som individ är reell: de problem som kännetecknar ett kapitalistiskt samhälle kan bara bemötas genom att vi handlar tillsammans, samtidigt som den allas konkurrens med alla som kapitalismen utgör medför en fortgående process av isolering som gör sådant handlande allt svårare.
På så sätt blir terroristens radikalitet och brist på radikalitet något som gäller oss alla. Uppgiften är att försöka leva på motsatt sätt.
