Henrika Ringboms författarskap är konsekvent och självreflexivt, en poet som har full kontroll över sina verkningsmedel. Dikterna i den senaste boken Ingenting nästan skälver av stram balans och harmoni, skriver Ny Tids recensent Hanna Riisager som ändå saknar ett djupare utforskande av dissonans.
Mätarfjärilens lilla larv, med sitt karaktäristiska rörelsemönster, utgör en central bild i Henrika Ringboms nya diktsamling Ingenting. Larven som metodiskt ”mäter” sig fram längs med grenen tills den når dess slut och trevande ”sträcker ut sin hals i ingenting” alstrar impulsen till ett generaliserat imperativ att öppna sinnena för det som inte är –
”Det finns någon annanstans” har Ringbom med en allusion till sin egen diktsamling Det finns ingen annanstans, från 1994, valt att kalla den del av samlingen där larvmetaforen återfinns. Världen skulle kunna se annorlunda ut och du kan erfara det, tycks dikten mena, om du är beredd att handlöst sträcka dig ut i den icke varande men likväl verkliga rymd som är hoppets och utopins:
ge dig hän böj dig in
i måttlösa lilla ingenting
Motstå passivitet
Ingenting sällar sig alltså till de senaste årens mängd av poetiska verk som på olika sätt reagerar på det samtida tillståndet och, med den tyska poeten Anja Utlers beskrivning, söker upprätta ”språkliga resonansförbindelser” med de känslor av vanmakt, misströstan, sorg, skuld, skam och vrede som den politiska verkligheten ger upphov till, även hos de av oss som inte är direkt och fysiskt drabbade av krigsbarbari eller klimatförödelse. Och likt Utler, vars Det börjar. Sorgerefräng från 2023 är frukten av den akuta sorgeprocess som Putins fullskaliga invasion av Ukraina orsakade henne, förhandlar Ringbom med just den positionen.
Dikten har sin upprinnelse i vad som förefaller vara en underskön skärgårdsmiljö där dagarna ägnas åt trädgårdsarbete och kontemplation under skuggande äppelträd. Här sitter diktjaget i ”lugnets överdåd och skriver”. Skrivandet framställs som ett sätt för poeten att förflytta sig, att röra sig fram och åter mellan platser, att både befinna sig i, eller kanske snarare, mittemellan den pastorala idyllen och det öde landet, i en pendling mellan erfarenhetens motstridiga positioner, i ”vilan vreden”.
Jag förstår strategin som en strävan att motstå den privilegierades skuldtyngda tillstånd av melankolisk passivitet; en förvissning om att det går att ta in all världens smärta och på samma gång tro på social och politisk förändring. Lås inte in dig i din ensamhet, uppmanar mig dikten, ”sätt dig så länge / med någon någonstans / prata om någonting”.
Jag förstår strategin som en strävan att motstå den privilegierades skuldtyngda tillstånd av melankolisk passivitet; en förvissning om att det går att ta in all världens smärta och på samma gång tro på social och politisk förändring. Lås inte in dig i din ensamhet, uppmanar mig dikten, ”sätt dig så länge / med någon någonstans / prata om någonting”. Inse att du är inbäddad i ett sammanhang, att mellan allt som finns på jorden löper ett utsökt virrvarr av förbindelser. Stenens hjärta slår i dig, växternas läppceller andas samma gaser som strömmar genom dina lungor, och ytterst är vi alla ”omarmade”, som Ringbom vackert uttrycker det, av atmosfärens skyddande täcke. Trots att naturen är på väg att gå förlorad, är den i Ringboms ekopoetiska framställning alltså fortfarande verksam som den trösterikt återskapande kraft den förkroppsligar i traditionell naturlyrik och pastoraldiktning.
jag vill visa dig det gröna gräset
under snön tidigt på våren
Resonansförbindelser
Det är en förtröstan som återspeglas av omslagets formgivning vars mjukband med flikar har ljusgröna insidor som lyser fram under utsidans sobert snövita design. Ingenting är på det hela taget en sparsmakad och tunn liten bok. Och kanske är det ”häfte / med pärmar känsliga för hud” som omtalas några rader fram, precis det som jag under läsningen håller i mina händer medan den vemodiga melodin till Barbro Hörbergs ”Med ögon känsliga för grönt” igen frammanar den gröna färgen i mitt medvetande.
Så arbetar dikterna på ett motsvarande sätt som naturen, med att upprätta textkopplingar – språkliga resonansförbindelser – både inom och utom bokens pärmar. Jag uppskattar den rumslighet som uppstår i läsningen till följd av en sådan metod, när de intermediala och intertextuella referenserna tillför ytterligare en dimension till texten. Psalmen ”Härlig är jorden”, Brahms vaggvisa och den överjordiskt vackra norska psalmen ”Ned i vester soli glader”, bildar en sakral klangbotten, medan avdelningen ”Tre rum” i samlingens mitt med sina fria tolkningar av några samtida romaner förankrar diktens tematik i en kontext av historiska och pågående politiska trauman.
Stram balans
Men om den indignation som antyds av begreppsparet ”vilan vreden” någon gång kommer till uttryck i texten så är det med stor återhållsamhet och behärskning. Ingenting är en samlad text och Ringbom är med ett långvarigt, konsekvent och självreflexivt författarskap bakom sig en poet som har full kontroll över sina verkningsmedel. Dikterna nästan skälver av stram balans och harmoni. Jag kommer att tänka på en haiku av Basho som hon behandlar i sin essäbok av ljuset för ljuset (2022). Haikun beskriver en gammal damm och ”ljudet av vatten” som uppstår när en groda hoppar genom vattenytan. Vattnet självt har inget ljud, och inte grodkroppen heller, utan ljudet uppstår i friktionen som bildas när grodans kropp rör vid vattnets, skriver Ringbom och fortsätter: ”Också vi blir till i ömsesidighet och reaktivitet. Skaver mot omgivningen, som får vårt medvetande och dess uttryck att skifta från ögonblick till ögonblick.”
Att läsa Ingenting är på många sätt en övning i att dröja vid den friktionen, att stå kvar i ”ögonblickets pöl” och känna närheten till, ja, till detta ingenting eller annanstans som dikten frambesvärjer. Likväl hoppar jag likt Bashos groda gång på gång genom diktens ytspänning med en tilltagande känsla av skav. Jag gråter. Jag misströstar. Jag mår illa av min egen djupa förbittring och förtvivlan, som väller fram som en effekt av min läsning. Hur gärna jag än skulle vilja vila i Ringboms grönskande trädgård, där sinnena kan kultiveras och ställas upp som fönster mot det ovissa, är jag osäker på om jag riktigt övertygas av det lätt didaktiska tonläge varmed hoppet, trösten och försoningen skrivs fram i den här boken.
Det genomgående du-tilltalet med dess imperativfraser är förstås inte entydigt riktat till läsaren, utan lika mycket till det diktjag som sitter på sitt berg och skriver medan världen brinner. Det finns alldeles uppenbart en kraft i att stanna i konflikten, i dialektiken mellan vila och vrede, mellan yin och yang. Och istället för att lämnas med att du-tilltalet i diktens ”Slutsång” övergår i bedjande, överlåtande invokation hade jag hellre dröjt i ett djupare utforskande av vad dissonansen och skavet kan alstra. Men kanske öppnar sig i dikten andra möjligheter, för andra läsare. Kanske har jag bara ännu inte tillräcklig träning i mätarlarvens utopiska disciplin.
Henrika Ringbom:
Ingenting
Förlaget, 2026.
