Om pengar, bankvärlden och nyliberalismen

1

I sin bok Massipsykoosi erbjuder Susanne Björkholm en förståelse av vad pengar egentligen är och central­bankernas centrala roll.
Enligt recensenten Jan Otto Andersson innehåller hennes bok även en oslagbar ­beskrivning av den neoklassiska litteraturen och de national­ekonomiska kursböckerna. 

 

Boken Massipsykoosi av Susanne Björkholm bär undertiteln Mitä et tiennyt, että et tiedä rahasta ja taloudesta – ”Vad du inte visste att du inte visste om pengar och ekonomin” (­Huvudtiteln leker med det finska ordet för stålar, massi, red.anm.). Vem är den här kaxiga författaren som tror sig kunna lösa pengarnas och ekonomins gåtor? Syftar masspsykosen på att hon har föresatt sig att avslöja en konspirationsteori? Hon är ju dessutom naturvetare och psykolog – inte skolad nationalekonom!

Boken är en debattbok, men den är så sakkunnig och lärorik att den lätt kunde omvandlas till en akademisk lärobok – som obligatorisk läsning för alla som studerar ekonomi och politik. Den baserar sig på en omfattande tradition av kritisk analys av finanssystemet och den neoklassiska huvudfåran inom nationalekonomin. Björkholm är en kombination av grävande journalist, pedagog, ekonom och vetenskapsteoretiker. 

 

Centralbankerna betonas

De fyra första kapitlen handlar om vad pengar är, hur de skapas och makuleras. Vad är skuld och vad är tillgångar? Vilken är centralbankernas roll som lender of last resort och vilka möjligheter har de att påverka inflationen? Vad är förresten inflation och värdeökning av olika förmögenheter? Vad är sambandet mellan penning- och finanspolitik? Varför behövs det skatter när staten räntefritt kan finansiera sina utgifter genom den egen centralbanken? Vad är det för grundfel i konstruktionen av den gemensamma valutan euron?

Eftersom jag nyligen har genomläst Michel Agliettas digra bok ­Money. 5,000 years of Debt and Power lockas jag att jämföra en känd nationalekonoms syn på pengar och banker med Björklunds. I Money gör Aglietta en systematisk genomgång av penningens historia som värdemätare och utvecklar en teori om en inneboende motsättning i varje penningsystem. Å ena sidan är pengar en nödvändig allmän nyttighet, men å andra sidan eftertraktas pengar av alla – ofta utan måtta. Antingen finns det för mycket pengar – eller också för lite. Historien är fylld av monetära och finansiella kriser.

Björkholms historiska inledning är mycket kort. I stället tydliggör hon med hjälp av kontotablåer hur pengar skapas och förintas inom banksystemet. Liksom Aglietta framhåller hon centralbankens centrala roll i systemet. Det är kp-raha – centralbankspengar – som det sist och slutligen handlar om. Centralbanken garanterar depositioner och kan genom inköp av värdepapper se till att bankerna får tillräckligt med genuina pengar. Medan Aglietta koncentrerar sig på att understryka de suveräna staternas roll för att bevara pengarnas legitimitet, beskriver Björkholm i högre grad centralbankens oförmåga att påverka prisutvecklingen. Räntehöjningar kan visserligen öka arbetslösheten, men samtidigt ökas ränteinkomsterna för bankerna som har rätt till centralbankskonton.

 

Ingen raketvetenskap?

Författarna har en likartad kritisk syn på euron. Men jag tror mera på Aglietta, som hävdar att eurozonen endast kan räddas genom att skapa en övernationell suveränitet, eller genom att införa regler för hur symmetri ska upprätthållas mellan medlemsländerna. 

Björkholm förlitar sig på att människor kan lära sig förstå hur pengar fungerar och kräva en nyordning. ”Pengar är ingen raketvetenskap” skriver hon, men där har jag svårare att hålla med. Det är inte utan orsak som så många nationalekonomer har undvikit att ta itu med pengarnas verkliga värld, och nöjt sig med att pengar bara är en neutral numerär eller symbolen M i en kvantitetsteoretisk ekvation.

Att det krävs mer än ”raketvetenskap” för att bli hemmastadd i pengarnas värld visar Björkholm själv med brio i de följande kapitlen: ”Penningvärldens spelare och spelinstrument”, ”Hur bankerna blev penningvärldens ymnighetshorn”, ”De lättsinniga repomarknaderna är penningvärldens krutdurk” och ”Regleringen av bankerna”.

Att det krävs mer än ”raketvetenskap” för att bli hemmastadd i pengarnas värld visar Björkholm själv med brio.

”Lekpengar” och centralbankspengar

Om man ska sammanfatta de här inte alltid lätta kapitlen så är grundproblemet att banker, som har konton i centralbanken och därtill centralbankens skydd för en betydande del av depositionerna, har getts rätt att använda nyskapade pengar och egna bolag för att med enorma summor delta i riskfyllda placeringar och avancerad vadslagning.

På 1930-talet, efter den stora börs­kraschen och depressionen, förbjöds den här typen av risktagande i USA genom den så kallade Glass-Steagall lagstiftningen. Det restes brandmurar mellan depositionsbanker och investeringsbanker. Reglerna undergrävdes efter hand – i synnerhet på 1980-talet – och lagen avskaffades 1999 av Bill Clinton. 

Det anses allmänt att finanskrisen 2007-2008 var en följd av att bankregleringen hade luckrats upp. När bankerna själva genom sin utlåning skapar pengar och använder dem för att delta i alltmer kryptiska spel och placeringar kan det gå ut över deras normala uppgift att finansiera företag och bostadslån.

I kapitlet om repomarknaderna beskrivs hur bankernas ”lekpengar” lätt kan omvandlas till centralbankspengar. I kapitlet om bankregleringen och den roll Bank for International Settlements (samarbetsorgan för 60 centralbanker) spelar för att bestämma villkoren för bankernas solvens, introduceras CoCo-instrumenten (contingent­ convertible bonds) för läsaren. De är en hybrid mellan en börsaktie och en obligation och används för att justera kreditvärdigheten eller skatterna efter behov. I samband med Credit Suisses fall 2023 försvann CoCo-tillgångar värda 17 miljarder dollar.

 

Världsfrämmande antaganden

Björkholms beskrivning av hur man har försökt skärpa bankregleringen efter finanskrisen är dråplig. Medan Glass-Steagall Act rymdes på 37 sidor, innehåller Basel III hundratals sidor detaljregleringar. Dodd-Frank-lagen som antogs 2010 i USA var i sin tur 848 sidor lång och förtydligades med ytterligare 8843 sidor text. Ett paradis för högt betalda jurister och lobbare! När dessutom delstater som Delaware kan följa sina egna regler, är det inte lätt för bankövervakare och skattemyndigheter att hävda sig i penningvärlden. Till Delaware har det finska företaget Oura – ledande producent av smarta ringar – nyligen flyttat. Man säger sig inte få tillräckligt med kapital i Europa, men i själva verket är det nog de bättre möjligheterna att utnyttja skatteparadisen och idka lobbning som varit avgörande.

De två kapitlen ”Nationalekonomins huvudfåra – penningens koranskola” och ”Nyliberalismen – från marginell doktrin till den enda sanningen” är remarkabla. Björkholm granskar neoklassikernas och kursböckernas världsfrämmande antaganden och vilseledande metaforer på ett oslagbart sätt. 

Såväl neoklassikernas som den österrikiska skolans roll i nyliberalismens och plutokratins segertåg är ansenlig. De utgör prästerskapet i en trosåskådning som har ökat förmögenhetsskillnaderna och förhindrat ett liv anpassat till jordsystemets villkor.

 

Susanne Björkholm:
Massipsykoosi. Mitä et tiennyt. että et tiedä rahasta ja taloudesta.
Oppium, 2025.