I samhällsdebatten återkommer bilden av den isolerade individen som söker tillhörighet i extrema miljöer. Men sambandet mellan ensamhet och radikalisering är mer komplext än så. Forskning visar att radikalisering ofta sker genom sociala nätverk. Enligt filosofen Nora Hämäläinen har gemenskaper en dubbel roll och radikalisering kan inte enbart förklaras genom ensamhet.
Sambandet mellan ensamhet och radikalitet har diskuterats av flera politiska tänkare, men Hannah Arendt är en av de filosofer som tydligast analyserat hur social isolering kan påverka människors politiska beteende. I hennes verk framställs ensamhet inte enbart som en individuell känsla, utan också som ett symtom och ett tillstånd som kan förändra människors relation till samhället och till politiska idéer.
I Totalitarismens ursprung (The Origins of Totalitarianism, 1951) undersöker Arendt hur totalitära rörelser växte fram under 1900-talet. Hon menar att sådana rörelser ofta får stöd i samhällen där människor känner sig isolerade, rotlösa eller där de saknar något slags social tillhörighet. När individer upplever att de saknar inflytande eller gemenskap kan de bli mer mottagliga för ideologier som erbjuder identitet, mening och tydliga förklaringar till samhällsproblem.
Arendt beskriver ensamhet som något mer än fysisk isolering. En människa kan vara omgiven av andra men ändå sakna en känsla av verklig delaktighet i det gemensamma samhället. Hon menar att det här tillståndet kan försvaga individens koppling till ett gemensamt offentligt rum där människor diskuterar, utbyter erfarenheter och prövar olika perspektiv mot varandra.
Utifrån det här perspektivet kan radikalisering kanske förstås som ett försök att återfå mening eller sammanhang. Radikala rörelser erbjuder ofta tydliga idéer om identitet, gemenskap och riktning. De kan därför upplevas som attraktiva för människor som är socialt eller politiskt marginaliserade. Det här betyder inte att ensamhet automatiskt leder till extremism, men Arendt ser isolering som en faktor som kan göra människor mer sårbara för förenklade eller absoluta ideologiska förklaringar.
Radikalisering som social process
I dagens samhällsdebatt kopplas ensamhet dock ofta ihop med psykisk ohälsa, social oro och utanförskap. Samtidigt utgår diskussioner om radikalisering många gånger från förenklade bilder av den ensamma individen som söker mening eller tillhörighet i extrema miljöer.
Sambandet mellan ensamhet och radikalisering är långt mer komplext än så. Forskning kring radikalisering pekar ofta på att sådana processer sker genom sociala nätverk, gemenskaper och relationer snarare än genom total isolering.
Ny Tid vänder sig till filosofen Nora Hämäläinen som i sin bok Granhäcken (2024) reflekterat kring ensamhetens komplexa former. Hur ser hon på sambandet mellan ensamhet, gemenskap och radikalisering? Hämäläinen vill problematisera flera vanliga föreställningar om ensamhet och betonar att radikalisering i grunden är ett socialt fenomen snarare än en direkt konsekvens av individuell ensamhet.
Hur skulle du beskriva kopplingen mellan ensamhet och radikalisering, om det finns en sådan?
– Det finns inte en tydlig sådan. Det finns en typ av populär uppfattning om att ensamhet på något sätt skulle leda till radikalisering eller att vissa former av radikalisering skulle sammanhänga med att människor är speciellt ensamma.
En vanlig föreställning utgår enligt Hämäläinen från att isolerade människor lättare skulle bli extremistiska. Samtidigt betonar hon att ensamhet är väldigt vanligt medan radikalisering är mera ovanligt. Även om många som begår till exempel våldsdåd kan ha varit isolerade, betyder det inte att ensamma människor generellt är farliga; sannolikheten för att en ensam människa begår ett radikaliserat våldsbrott är ”försvinnande liten”, säger hon.
Hon nämner också incelmiljöer och säger att det där finns en berättelse om att ensamhet och utanförskap legitimerar hat och våldsfantasier. Men hon betonar att det inte finns någon enkel kausalitet mellan ensamhet och antisocialt beteende.
Politisk radikalisering hänger ju ändå ofta ihop med politiska nätverk. Alltså att du hittar en kanal för dina tankar och känslor och önskningar som i grunden är ett socialt sammanhang. Politisk aktivitet är alltid på något sätt kollektiv och nätverkad aktivitet.
Gemenskapens dubbla roll i radikalisering
Hämäläinen påpekar att gemenskap inte alltid betyder något positivt. Destruktiva rörelser kan också erbjuda stark samhörighet och mening.
– Politisk radikalisering hänger ju ändå ofta ihop med politiska nätverk. Alltså att du hittar en kanal för dina tankar och känslor och önskningar som i grunden är ett socialt sammanhang. Politisk aktivitet är alltid på något sätt kollektiv och nätverkad aktivitet.
– Det kan hända att just radikalisering sammanhänger med nätverk där många kanske delar en upplevelse av negativa saker i livet. När du tycker att saker är åt helvete och du inte är nöjd med hur det går i ditt liv, så är ju ensamhet på något sätt en naturlig följeslagare.
Hämäläinen beskriver behovet av gemenskap som något väldigt mänskligt. Hon säger att människor naturligt söker tillhörighet, bekräftelse och sammanhang.
Ensamhetens konsekvenser
– Forskningen har visat ganska entydigt att ensamhet nog har konsekvenser för människors självförtroende, självuppskattning och så vidare. Och det här accentueras speciellt när man är ung.
Hon menar att personer som saknar trygga gemenskaper ibland kan dras till destruktiva miljöer eftersom de erbjuder en känsla av samhörighet som personen tidigare saknat. Hon tar upp unga människor som hamnar i sammanhang som präglas av missbruk och som för första gången känner ett slags gemenskap där.
Samtidigt säger hon att människor kan komma in i radikala miljöer genom personer i sin närhet, som syskon, vänner eller nätgemenskaper.
Hon betonar också att det inte finns någon enkel lösning där mer social kontakt automatiskt skyddar människor från radikalisering, eftersom även gemenskaper kan fungera som vägar in i extrema miljöer.
Ensamhet hänger inte alltid ihop med låg status eller dåligt självförtroende.
– Det finns ju så många situationer där människor upplever sig vara ensamma i positioner där de kan åtnjuta väldigt mycket uppskattning från andra. Jag tror att det ändå är ganska välkänt att människor i maktpositioner till exempel, eller med en väldigt stark offentlig profil, kan känna stor ensamhet.
Kritiserar idé om ”ensamhetspandemi”
Hämäläinen säger att hon är skeptisk till begrepp som ”ensamhetspandemi”. Hon tycker att ensamhet är ett verkligt och viktigt folkhälsoproblem, särskilt för äldre människor och personer som lever isolerat, men hon menar att ensamhet inte är något nytt fenomen.
– Folk har alltid varit ensamma. Det ligger på något sätt i människans natur att uppleva ensamhet. Ensamhet är en invecklad känsla, kanske ett spektrum av olika känslor, men känslan skjutsar ofta iväg oss att söka oss till andra människor.
Hon säger att dagens samhälle präglas av ett mer terapeutiskt och psykologiskt språk där människor talar öppnare om psykisk ohälsa och ensamhet än tidigare generationer gjorde. Det finns också allt mer forskning om ämnet, vilket har gjort det mera synligt. Sociala medier pekas ofta ut som något som gjort människor ensammare, men effekten är inte entydig. Hämäläinen menar att sociala medier kan förstärka känslan av ensamhet eftersom man där hela tiden ser andras till synes perfekta sociala liv. Hon tar som exempel känslan av att se sina vänner umgås med andra än en själv.
– Samtidigt kan internet också minska ensamhet genom att hjälpa människor hitta andra som tänker och känner liknande saker.
Hon betonar ändå att ensamhet fortfarande måste tas på allvar och att människor behöver stöd och möjlighet att prata öppet om sina problem.
Känna sig behövd
Vad krävs för verklig tillhörighet?
– Jag tror att det krävs att man har uppgifter. Hur de uppgifterna ser ut kan ju förstås variera.
Hon säger att människor behöver få utveckla sina kunskaper och kompetenser och känna att det de gör har värde och uppskattas av andra. Det handlar enligt henne inte bara om arbete i traditionell mening, utan om att känna sig behövd och kunna bidra till ett sammanhang.
– Det är sådana erfarenheter som hjälper människor att känna sig förankrade både i samhället och i relation till andra människor.
Kopplingen mellan ensamhet och radikalisering är alltså varken enkel eller linjär. Ensamhet kan påverka människors känsla av tillhörighet och sårbarhet, men radikalisering uppstår även i sociala sammanhang och genom relationer och är inte endast en konsekvens av isolering. Kanske går det därför inte att dra alltför bestämda slutsatser om ensamhet som en förklaring till extremism.
Foto: Wikimedia Commons
