Två gånger i veckan får jag hem lokaltidningen Västra Nyland. Inte helt sällan skummar jag igenom tidningen redan på promenaden från postlådan, medan jag i ögonvrån försöker övervaka vad hunden håller på med. Det är till en stor del det rent konkreta i nyheterna om händelser i trakten som intresserar, men jag fascineras också av hur man kan läsa in världens stora skeenden och strömningar i det mindre och lokala.
Under vintern som gick stormade det kring motionsverksamheten i Ingå, när kommunen öppnade ett nytt gym (det hade funnits ett gym tidigare, det nya är i bättre lokaler). Det här föll inte den tidigare rallystjärnan Marcus Grönholm i smaken, eftersom han driver ett privat gym i samma kommun. Han hotade med att stänga sitt gym eftersom han ansåg att kommunen omöjliggjorde hans business.
Grönholm fick (naturligtvis) medhåll av flera högerpolitiker (ingen nämnd, ingen glömd, särskilt inte Sture Fjäder från Samlingspartiet i Hangö).
Diskussionen om huruvida kommunen får utföra sin lagstadgade uppgift att trygga kommuninvånarnas hälsa – som den dessutom gör i enlighet med kommuninvånarnas egen vilja som uttrycks via demokratiskt beslutsfattande – väcker en del tankar om förhållandet mellan allmännyttig verksamhet och företagsamhet.
Teoretiskt sett finns det ju inget som hindrar oss från att ordna all verksamhet och produktion i samhället offentligt. Det är ju vi, samhällets invånare, som har vissa behov som behöver tillfredsställas: boende, mat, kläder, skolor, hälsovård och så vidare. På samma gång är det vi, samma invånare, som jobbar för att tillverka eller förverkliga de här tjänsterna. Och som dessutom har makten – via demokratin och lagstiftandet – att bestämma hur allt detta bäst ska ordnas.
Företag däremot, sägs det, har den fördelen att de snabbt kan testa på något nytt och se om det finns intresse bland befolkningen att köpa de varor eller tjänster som de producerar. Det är härifrån man också säger att företagares rätt till en profit härstammar.
Det utgör ju en risk att testa på något helt nytt. Därför, sägs det, förtjänar företagaren en inkomst som överskrider det som endast den egna dagliga arbetsinsatsen inhämtar. Och visst är det väl nytt och experimentellt det här med gym, eller?
Nja, ända sedan allt fler människor började jobba i stillasittande arbeten, det vill säga för över hundra år tillbaka, har behovet att träna sin kropp både utomhus och i för denna ändamål reserverade utrymmen varit rätt välkänt. När röster från höger då skriver att kommunen, alltså invånarna själva, inte till sig själva borde ordna möjligheten att motionera, eftersom det stör företagarnas verksamhet, måste man fråga sig om något har gått snett.
Enligt den ovan beskrivna logiken borde ju företag fokusera på att testa nya idéer. Om företagen inte längre hittar på sådana idéer, utan istället via sin politiska gren (högerpartierna) försöker göra det svårare för samhällets invånare att gemensamt ordna sådana tjänster som alla vet att vi behöver – till exempel allmän hälsovård och gratis utbildning – borde vi då börja fråga oss vilken roll företagen egentligen längre spelar?
(Konstpaus)
En stor del av texten ovan är lånad ur en insändare som svar på ovan nämnda Fjäders inlägg i debatten om gymmen i Ingå, som jag sedan valde att inte skicka in till Västra Nyland. För en gångs skull beslöt jag mig för att stå över en rond. Bägge gymmen lär enligt uppgifter fortsätta sin verksamhet än så länge, och väl så.
Men man kanske kan utveckla tanken som lämnas lite på hälft ovan. Borde vi ta en allvarlig funderare på all den verksamhet som inte längre innehåller särskilt mycket experiment eller risker, där medborgarna skulle ha all orsak att samarbeta för att garantera åtminstone en grundnivå av tjänsterna eller produkterna åt alla i samhället, istället för att förlita sig på kapitalismen?
Med tanke på att världen verkligen inte behöver en ständigt expanderande ekonomisk verksamhet, det vill säga nya orsaker till konsumtion, kan man ju fråga sig vad det privata kapitalets roll i ekvationen ens längre är?
Hur är det med produktionen och försäljningen av mat, elektricitet, läkemedel, möbler, elektroniska basvaror och kläder för att nämna några? Ordet försäljning kunde också bytas ut mot ”distribution” i den mån pengar inte alltid skulle byta hand, det vill säga när mänskors behov överskrider förmågan att betala.
Med tanke på att världen verkligen inte behöver en ständigt expanderande ekonomisk verksamhet, det vill säga nya orsaker till konsumtion, kan man ju fråga sig vad det privata kapitalets roll i ekvationen ens längre är? Den frågan ställs rätt sällan, utan det har blivit något av en tyst överenskommelse att också vi på vänsterhåll stannar vid en viss gräns, blickar ut över det främmande landet på andra sidan, bortom vård, omsorg och infrastruktur, och säger ”där är det nog bäst att kapitalet tar risker och regerar, det är sådant de är bra på”. Varför skulle det vara så?
Varför skulle inte medborgare genom samarbete kunna använda en viss andel av de gemensamma pengarna (skatteintäkterna) för riskfyllda experiment och helt ny verksamhet? Man kunde anlita grupper av sakkunniga för att gallra bland idéerna och dirigera pengar till projekt som verkar ens lite lovande – och vettiga med tanke på miljö och natur. Sådant sker ju redan nu, andelen kollektiv företagsamhet kunde bara utökas rejält.
Vinsten från de experiment som betalar sig tillbaka med råge skulle då gå tillbaka till samhället, istället för att göra någon enskild kapitalist stenrik. Dels kunde den användas för ny experimentell verksamhet, dels för att finansiera grundverksamheten. Om projektet verkar bära sig i längden kan verksamheten sedan göras till en del av samhällets bastjänster.
Tankeexperimentet ovan berör kanske främst verksamhetsformer där stora investeringar behövs. För mikro- och småföretagande skulle en medborgarlön kunna spela en liknande roll. I det fallet görs ju beslutet att testa på något nytt av den enskilda medborgaren, som har den garanterade inkomsten i ryggen som en trygghet.
Så här kunde det funka i den bästa – eller lite bättre – av världar, ifall folket fattade beslut som gagnade de flesta, inte endast de få. Men åtminstone finns det nu ett nytt kommunalt gym i Ingå.
