Det som började som motstånd mot ett skrytbygge i ett naturreservat växte till en bred protest mot korruption och oligarkisk autokrati. Flamingorevolutionen i Albanien har pågått sedan början av juni. Drömmen om ett mera demokratiskt Albanien lever vidare trots att den politiska ledningen hittills inte har rubbats.
Det är den första helgen i juli och stekhett i Tirana. Men semester och extremvärme är inget som stoppar albanernas Flamingorevolution. Varje kväll, sedan en dryg månad tillbaka, demonstrerar upp mot hundratusentals personer på huvudstadens gator. Demonstranterna kräver att alla byggprojekt i naturreservatet Vjosa-Narta stoppas och att premiärminister Edi Rama avgår.
– Folket har förstått hur landet styrs – att det inte är en riktig demokrati som tjänar folket utan här gynnas endast en liten elit, säger Sidorela Vatnikaj.
Flamingorevolutionen startade som en protest mot ett lyxturistresort, finansierat av Jared Kushner och Ivanka Trump, skulle byggas i Europas sista vilda floddelta, en skyddad våtmark vid Adriatiska havet. Protesterna har utvecklats till en genomlysning av landets politik och miljö, korruption och den styrande makteliten står i centrum.
Trots att albanerna enade har vänt sig mot sin folkvalda politiska ledare, trots två månaders massprotester och trots att EU har ställt sig på demonstranternas sida vägrar premiärminister Edi Rama att backa. Tvärtom har han i flera uttalanden sagt att han står fast vid sina beslut.
Sidorela Vatnikaj är tillsammans med många miljöaktivister och andra aktivister en av de drivande bakom manifestationerna.
– Sedan starten har de styrande försökt undergräva vår legitimitet genom att påstå att vi arbetar på uppdrag av utländska intressen, manipulerade av Grekland och Iran, säger hon när vi träffas utanför premiärministerns palats inför kvällens demonstration.
– Premiärministern har även hängt ut unga aktivister med namn och bild på sociala medier för att svartmåla dem.
Kritik av eliterna
Vatnikaj säger att folket är trötta på den oligarkiska autokrati som Albaniens styre har utvecklats till sedan kommunismens fall i början av 1990-talet.
– Drömmen om demokrati och vad den skulle kunna vara har inte förverkligats under de dryga trettio år som gått sedan de första fria valen hölls 1991, påpekar hon och beskriver den starka maktkoncentration kring premiärministern Edi Rama från Socialistpartiet som istället har vuxit fram.
Albanien är formellt en parlamentarisk demokrati. Landet har grundläggande fri- och rättigheter, men institutionerna är svaga och pressfriheten begränsad. Under åren har korruptionsanklagelserna mot premiärministern hopats och den organiserade brottsligheten och drogekonomin är så utbredd att landet ibland kallas ”narkostat”.
När jag frågar Sidorela Vatnikaj om protesterna inger hopp om förändring, och om hon tror att premiärminister Rama kommer att avgå, svarar hon att det är en av de vanligaste frågorna hon får, men att hon ser det annorlunda.
– I vår kontext handlar det här inte bara om Edi Rama utan vi förkastar hela makteliten, inklusive oppositionsledaren, samt den ekonomiska elit som har tagit över vårt land. Vi är även kritiska mot medierna, som inte rapporterar om våra protester och krav, utan låter sig styras av Rama, framhåller hon.
– Tillsammans skapar vi ett nytt narrativ, säger Vatnikaj.
Enligt henne har folk drömt om ett annat Albanien och ett annat Europa länge nu, men demokratin i landet har inte tjänat folket, utan utnyttjats av några få.
Politiskt uppvaknande
Alla albaner jag möter hävdar att politikerna tjänar de superrika på bekostnad av alla andra.
Det senaste exemplet är när den redan impopulära ledaren, mitt under protestvågen, betalade 4 miljoner euro för att stödja en konsert med Kanye West, artisten som inget annat land vill ha att göra med på grund av bland annat hans antisemitiska uttalanden. Det är en händelse som får Edi Rama att framstå som världsfrånvänd och helt utan taktpinne.
– Inget fungerar här, utan alla måste försöka klara sig och se till sitt, säger en taxichaufför som vill vara anonym. Han vill dock inte uttala sig om protesterna.
– Det råder brist på läkare och mediciner på sjukhusen och folk startar crowdfunding-insamlingar för att ha råd att betala livsnödvändig medicin. Utbildningssystemet är dåligt, det saknas jobb och levnadskostnaderna har stigit till den grad att folk inte har råd med det mest nödvändiga. Både högutbildade och arbetare lämnar landet, säger Sidorela Vatnikaj.
För henne handlar den pågående revolutionen om att folket är ute på gatorna och blir politiskt medvetna.
– Vi blir allt fler som förstår att vi inte kan fortsätta acceptera att stränderna och bergen säljs ut eller att vi inte har råd att bo kvar i stan. Det är ett politiskt uppvaknande för hela det albanska folket. Det är den största segern, säger Vatnikaj.
Hon anser att Flamingorevolutionen har inneburit att folks känsla av maktlöshet bytts ut mot styrka att utkräva sina rättigheter, man ser att det faktiskt finns möjlighet att förändra läget.
Ett par dagar innan vi träffas har Vatnikaj lämnat in de så kallade ”Albanian files” till antikorruptionsinstitutionen SPAK. Det rör sig om en samling dokument som visar de runt 200 byggprojekt som Edi Ramas regering har planerat eller beviljat på olagliga grunder.
SPAK (Special Structure for the Fight Against Corruption and Organised Crime) instiftades 2016 som ett resultat av de reformer av rättssystemet som Albanien avkrävdes av EU inför ett framtida medlemskap i unionen. Under åren har SPAK blivit en viktig del av den rättsliga infrastrukturen i landet och har även fått folkets förtroende när det kommer till att utreda korruption och organiserad brottslighet.
– Vi menar att de här dokumenten utgör starka bevis för att Edi Rama är direkt inblandad i korruption och illegala handlingar, säger Vatnikaj.
Det krävdes dock ett specifikt fall – ett miljardprojekt kopplat till Trumpfamiljen och miljöhot riktat mot landets flamingos – för att samla folket.
Medan folket får stöd från bland annat EU-parlamentariker från det gröna blocket som besökt landet, kritiseras premiärministern och hans regering för att bryta mot miljölagar och internationella konventioner, och uppmanas respektera skyddet av den ovärderliga biologiska mångfalden i Vjosa-Narta-deltat.
Protesterna sprider sig
Miljöorganisationen PPNEA (Protection and Preservation of Natural Environment in Albania), som är landets äldsta miljöorganisation, arbetar bland annat med att dokumentera det unika fågellivet i naturreservatet Vjosa-Narta. Organisationen hävdar att exploateringen i större skala inleddes 2018, då regeringen sade ja till ett flygplatsbygge mitt i naturreservatet där tusentals flamingor, pelikaner och andra jättefåglar häckar varje år. Några år efter det klubbade regeringen igenom en lagändring som ger grönt ljus för byggandet av lyxhotell i skyddade naturområden. Och bara dagar efter det befann sig grävmaskiner i Vjosa-Narta.
– Det ledde till lokala protester som vi deltog i, säger Xherri Xhemal när vi möts på PPNEA:s kontor i centrala Tirana.
När polis och säkerhetsvakter slog ner flera av lokalborna som protesterade blev det tydligt på vilken sida beslutsfattarna stod. Det albanska folket ilsknade till och fick protesterna att sprida sig till huvudstaden Tirana och andra städer runtom i landet.
Albanien har det senaste decenniet genomfört många reformer med siktet inställt på ett EU-inträde. Nu ser det snarare ut som att landets styre väljer att ta en risk när de inte följer lagarna. Medan folket får stöd från bland annat EU-parlamentariker från det gröna blocket som besökt landet, kritiseras premiärministern och hans regering för att bryta mot miljölagar och internationella konventioner, och uppmanas respektera skyddet av den ovärderliga biologiska mångfalden i Vjosa-Narta-deltat.
Hopp om förändring
Under den stund Sidorela Vantikaja och jag har pratat har folkmängden utanför palatset vuxit. Många har också försökt fånga Vatnikajs uppmärksamhet. Den här 35:e protestdagen förväntas vara en av de största demonstrationerna hittills. Inte minst på grund av att många albaner som bott utomlands har rest hem för att visa sitt stöd.
– Nästan alla som deltog i studentprotesterna 2019 har sökt sig utomlands, och jag ser många av dem för första gången nu när de kommit tillbaka för att ge sitt stöd. Men ikväll förväntar vi oss att fler albaner som bor utomlands sluter upp, säger Vatnikaj.
Själv ska hon strax grabba mikrofonen och ställa krav på att de aktivister som fängslades dagen innan måste släppas.
Senare på kvällen träffar jag Liri Kuçi, som var en av ledarna under studentprotesterna 2019. Då handlade det om höjda universitetsavgifter och privatiseringar i utbildningssektorn. Men protesterna fick den gången inte det stora genomslag och den uppslutning som hon och andra unga hade önskat. Nu är hon tillbaka och desto mer hoppfull.
– Jag ser äntligen hopp om förändring. Det är helt fantastiskt, säger hon och berättar att hon har tagit ut all semester från jobbet i Kosovo för att kunna delta i protestmarscherna.
Det här är riktig demokrati, att folket samlas och på ett fredligt sätt uttrycker sin åsikt, menar hon. Enligt henne är Edi Rama rädd och hans dagar är räknade.
– Fler och fler människor sluter upp varje dag.
Respektfull stämning
”Albanien är inte till salu” och ”avgå Rama” är två av slagorden som ekar när skymningen lägger sig över staden.
Frågan är hur länge de kommer att orka. Och vad som väntar efteråt. Kanske spelar det ingen roll, för som Sidorela Vatnikaj säger är det processen som är det viktigaste.
Även Liri Kuçi ser, kanske för första gången, ljust på möjligheterna till förändring i sitt land. Hon nämner den kravlista på 5 punkter som folket har enats kring: Rama ska avgå, en övergångsregering ska ta vid under 12 månader medan reformer genomförs, ändringar av grundlagen ska antas och godkännas genom folkomröstningar, en begränsad mandattid för premiärministern ska införas och alla medborgare ska vara lika inför lagen.
– Det här är folkets demokrati.
Senare på kvällen följer jag demonstranterna när de går på Tiranas gator. Slutmålet för kvällen är en av de polisstationer där de fängslade demonstranterna sitter häktade. Stämningen kan inte beskrivas på annat sätt än som festlig (utan alkohol). Det är gemenskap och avsaknaden av aggressivitet är slående. Människor visar hänsyn, alla slagord hyssjas ner när marschen går förbi förlossningsavdelningen på ett sjukhus. När en man ramlar ihop på grund av en sjukdomsattack reagerar alla och respekterar situationen genom att tystna.
Kvällens protester får ett omedelbart resultat. En av de häktade släpps på fri fot redan under kvällen. De andra dagen efter.
Det har gått över en månad sedan dess. Och Flamingorevolutionen pågår ännu.
Foto: Christin Sandberg
Publicerad i Ny Tid 7/26, 17.8.2026
