Lars Sunds nya roman En lycklig liten ö är inte ett mellanverk.
Fagerös befolkning är skakad. En anonym död kropp är obehaglig. Döden är den västerländska civilisationens sista tabu och ett lik drar obönhörligen upp en linje mot var mans framtid. Men en död kropp är ändå hanterlig. Det finns en beredskap.
brokigt persongalleri
Persongalleriet är brokigt och blommande, sammanhållet och ungefär som förväntat, men ändå varierat, inte helt olikt stortrutens tjutande sång, som fungerar som både tryggt och obehagligt ackompanjemang boken igenom. Det är länsman Riggert von Haartman, inflyttad från fasta landet, och därmed för evigt en främling i de inföddas ögon, frånskild, och fast i skärgården med en karriär som aldrig lyfte. Det är Post-Janne, som läser öbornas privata brev. Det är Kangarn, som driver både krog och elverk. Det är enslingen Judit, som lever på en ö tillsammans med en halvvuxen fosterflicka och det är många fler. De flesta släpar dessutom runt på sina egna svarta moln, de är ju när allt kommer omkring människor, varken mer eller mindre.
En lycklig liten ö mynnar ut i ett uppriktigt och inte alldeles gladlynt betraktande av människorna. Dödens närvaro, och mötet med “dom andra”, de okända, lockar inte fram de vackraste mänskliga dragen. Det lilla skärgårdssamhället speglar naturligtvis en större värld och misantropen framstår mer som realist än missnöjesyttrare. Men det är ingen odelad slutsats, det sås också frön av kärlek.
Lars Sund: En lycklig liten ö. Söderströms, 2007.
Sebastian Johans