Regeringen använder statsskulden för att retoriskt avpolitisera sin ekonomiska politik, säger ekonomen Antti Ronkainen. Han menar också att det nu blivit uppenbart att finansministeriet är politiserat.
Regeringens retorik kring att stoppa ökningen av statsskulden har hela tiden varit ett verktyg för att driva igenom andra politiska målsättningar. Det blev uppenbart senast då regeringen offentliggjorde planerna på märkbara skattesänkningar för höginkomsttagare, samt sänkt samfundsskatt. Det menar ekonomen Antti Ronkainen vid Helsingfors universitet, som i flera år skrivit om samhällsfrågor på bloggen ”Vallan mahoton” på tidningen Suomen Kuvalehti*.
– Det är fråga om klasspolitik bakom en dimridå av ansvarsfull ekonomisk politik, säger Ronkainen.
– Samlingspartiet har kunnat skapa en bild av att hela befolkningen gynnas av att försöka stoppa skuldökningen. Med det som motivering har regeringen sedan drivit igenom bestående reformer i fråga om inkomstfördelning, lägre bidragsnivåer och sänkta skatter för välbärgade, samt förskjutit maktbalansen mellan fackförbunden och arbetsgivarna till den senares fördel.
Ronkainen konstaterar att finländarna har ett speciellt förhållande till statsskuld: Ämnet seglar alltid upp som den främsta politiska frågan inför riksdagsvalen, och partier tävlar om vem som lovar större nedskärningar.
– Det här är en egenhet inom den finska politiken. Partierna kan ha lite olika fokus, de kan sätta tonvikten mera på nedskärningar eller på högre skatter, men statsskulden är det som debatteras. Istället för att diskutera samhällspolitiska frågor som arbetslöshet eller tillväxt är man i Finland mest intresserad av hur stor den offentliga skulden är i förhållande till bruttonationalprodukten.
Istället för att diskutera samhällspolitiska frågor som arbetslöshet eller tillväxt är man i Finland mest intresserad av hur stor den offentliga skulden är i förhållande till bruttonational-produkten.
Inte trovärdigt
Samlingspartiet vann riksdagsvalet 2023 med att utlova de största nedskärningarna. Dessa har förverkligats, men skuldsättningen har de facto ökat ytterligare. Så här såg utvecklingen ut redan innan regeringen i sin halvtidsöverläggning i april offentliggjorde planerna på inkomstskattesänkningar, särskilt i de högsta inkomstklasserna, och en sänkning av samfundsskatten som företag betalar, från 20 till 18 procent.
Skattesänkningarna finansieras både med ytterligare nedskärningar, och med mera lån – som alltså ökar statsskulden. Ronkainen lyfter också fram reformer som regeringen drev igenom redan i början av regeringsperioden som snarare ökat än stävjat skuldsättningen: I början av regeringsperioden fanns det tecken på att tillväxten skulle börja ta fart igen, men då drev regeringen igenom stora nedskärningar som sänkte köpkraften, och kväste på det sättet tillväxtmöjligheterna.
– Man kan alltså dra slutsatsen att regeringens viktigaste politiska mål redan i början av regeringsperioden inte var att stoppa skuldsättningen. De mål som regeringen framfört i offentligheten har ur ett ekonomiskt perspektiv inte varit trovärdiga, konstaterar Ronkainen.
Ingen tillväxt
Det har inte skett någon egentlig ekonomisk tillväxt i Finland på 17 år, sedan finanskrisen 2008. Detta har regeringen använt som argument för att nedskärningar är nödvändiga: Vi har helt enkelt inte råd att upprätthålla samma välfärd utan någon tillväxt.
Ronkainen säger att högern har en felaktig uppfattning om hur tillväxt skapas. Export – ”vi behöver ett nytt Nokia” – brukar vara en nyckelterm i diskussioner om hur Finland ska få fart på tillväxten, och idén om att det är exporten som landets välstånd står och faller på syns också i förhandlingarna om kollektivavtal där det varit kutym (vilket regeringen vill cementera i lagstiftningen) att exportindustrin sätter nivån på lönehöjningar.
– Ännu med Nokia hade Finland en exportdriven tillväxtmodell, men sedan Nokias nedgång är det den inhemska efterfrågan som drivit ekonomin, och ingen regering har stött köpkraften.
När människor får lägre bidrag eller förlorar sina jobb på grund av nedskärningspolitiken har de mindre pengar att spendera på varor och tjänster (deras köpkraft minskar), vilket leder till en ond spiral då företag har svårt att få sin verksamhet att gå runt och kan tvingas lägga ner eller minska personalen, vilket ytterligare försämrar efterfrågan i landet (se Tre frågor i Ny Tid 4/2025). I denna onda spiral minskar också skatteintäkterna till staten, som då står inför alternativet att skära ytterligare i de offentliga tjänsterna eller ta ännu mera lån för att upprätthålla välfärden.
En nyckelterm
Betoningen på köpkraftens betydelse för ekonomi brukar förknippas med den keynesianska ekonomiska skolan, efter ekonomen John Keynes (1883–1946). Efter andra världskriget fram till 1980-talet följde de flesta västerländska stater i någon mån hans läror enligt vilken staten aktivt ingriper i ekonomin för att dämpa konjunktursvängningar genom stimulanspolitik som ökar människors köpkraft och efterfrågan av varor och tjänster under lågkonjunkturer. Under högkonjunkturer sker en åtstramning så att ekonomin inte ska överhettas och leda till ekonomiska kraschar som finanskrisen 2008–2009.
Denna idé finns ännu kvar hos partier mera till vänster på den politiska skalan, men i den dominerande ekonomiska diskursen idag är incitament nyckeltermen. Det har en central roll i regeringens retorik: genom att minska bidragen antas incitament skapas att ta emot jobb, genom att sänka de högsta marginalskatterna ökar höginkomsttagares incitament att byta till ännu mer välbetalda jobb, vilket anses skapa en mera välfungerande och dynamisk arbetsmarknad.
– Finansministeriet räknade med att en sänkning av arbetslöshetsunderstödet och ett svagare anställningsskydd skulle skapa 100 000 nya arbetstillfällen.
Detta har inte förverkligats – hittills åtminstone. Istället har arbetslösheten ökat märkbart, samtidigt som antalet lediga arbetsplatser minskat.
Ronkainen konstaterar två saker: Fastän den ekonomiska politik som regeringen för inte leder till det uttalade målet, bromsad skuldsättning, fortsätter många politiker av ideologiska skäl tro att det är den rätta medicinen (att det inte just nu verkar fungera förklaras med yttre faktorer). Dessutom är det inte ett problem för högern att skuldsättningen ökar, eftersom det kan motivera mera nedskärningar i det offentliga framöver.
– Det skapar en evighetsmaskin som gör att man i all oändlighet kan rättfärdiga nya nedskärningar och strukturförändringar på arbetsmarknaden.
Finansministeriet politiseras
Finansministeriet behöver vi dock tala mera om. Ronkaninen lyfter fram att Finansministeriet i stor utsträckning definierat vad som ses som ekonomisk fakta i den offentliga diskussionen.
– Finansministeriet har haft en stor auktoritet i dessa frågor och man har inte så noggrant granskat vad deras argument grundar sig på.
Förra våren, när regeringen beslöt att höja mervärdesskatten med 1,5 procentenheter, till 25,5 procent, bedömde finansministeriet att de negativa effekterna för ekonomin (i och med högre priser och minskad efterfrågan) skulle vara betydligt lägre än vad nationell och internationell forskning bedömde.
Däremot i våras, i samband med regeringens planerade sänkning av samfundsskatten, utgick finansministeriet från det mest positiva scenariet man kan tänka sig.
– Det här visar tydligt att man plockar sådana forskningsresultat som stöder den egna politiken.
Ronkainen konstaterar att det senast nu blivit uppenbart att Finansministeriet har blivit politiserat. Under den senaste månaden har även de stora mediehusen granskat finansministeriets roll i att backa upp regeringens politik. Bland annat Yles grävande redaktion kunde avslöja att en kalkyl var direkt felaktig och gav alldeles för positivt resultat i fråga om återbetalningsgraden för en sänkning av samfundsskatten.
Det är inte ett problem för högern att skuldsättningen ökar, eftersom det kan motivera mera nedskärningar i det offentliga framöver.
– Det skapar en evighetsmaskin som gör att man i all oändlighet kan rättfärdiga nya nedskärningar och strukturförändringar på arbetsmarknaden.
Ekonomin avpolitiseras
Ronkainen tar upp problemet med att forskningsresultat inom nationalekonomi ses som absoluta sanningar, utan att man kritiskt granskar hur forskningen är gjord och vilka antaganden som tas för givna.
– Detta mystifierar den ekonomiska politiken och osynliggör dess politiska karaktär, till exempel vilka följder för inkomstfördelningen olika beslut får.
Ronkainen vill ännu uppmärksamma den, enligt honom, anmärkningsvärda händelsekedjan som föregick regeringens beslut om skatte-sänkningar: Näringslivets forskningsinstitut Etla publicerade i december 2024 en rapport med budskapet att ”samfundsskatten betalar tillbaka sig själv, när man tar alla positiva effekter i beaktande”.
I februari publicerade Finlands Näringsliv EK en önskelista med många stora skattesänkningar. I en intervju för Helsingin Sanomat betonar EK:s vd Jyrki Häkämies att de dynamiska effekterna i EK:s skatte-program bygger på vetenskaplig forskning – och hänvisar till Etlas färska rapport. I det sammanhanget ifrågasätter Finansministeriets kansli-chef Juha Majanen att skattesänkningar skulle skapa tillväxt. Ett par månader senare står dock tjänstemännen på Finansministeriet som garanter för regeringens nya skattesänkningspolitik, och Etlas rapport nämns i ministeriets bakgrundsmaterial (promemoria).
– EK och regeringen körde över Finansministeriet. Man kan alltså frångå Finansministeriets linje, bara det sker på högerns vis, säger Ronkainen skämtsamt.
Ekonomin är ett verktyg
Finlands statsskuld kommer med största sannolikhet att fortsätta öka, men då kommer vi till evighetsfrågan: hur stort problem är egentligen statsskulden? Enligt Ronkainen borde offentliga lån ses som ett verktyg, och den viktiga frågan är hur de används.
– Man borde inte vara rädd för att ta offentliga lån för att göra offentliga investeringar och stöda den inhemska köpkraften och den vägen skapa förutsättningar för tillväxt.
Enligt Ronkainen är det i sig en positiv sak att regeringen lättar på den strikta finanspolitiska linjen, problemet är bara att de gör det på ett sätt som inte gagnar samhället i stort.
– Men konsensusen kring att offentlig skuld är dåligt verkar vara intakt. Kritiken, även från det största oppositionspartiet SDP, är att regeringen inte kommer att kunna uppfylla sitt löfte om att stoppa skuldökningen.
Ronkainens budskap kunde sammanfattas med att ekonomin i sig inte är poängen med politiken, utan ett verktyg för att göra olika slags politik.
– Den offentliga lånegraden i förhållande till bruttonationalprodukten borde absolut inte vara den viktigaste politiska frågan.
Foto: Mio Lindman
* Suomen Kuvalehti lägger ner sina bloggar så Ronkainen ser sig om efter nya plattformer för att skriva samhällsanalyser.
För den som är intresserad av att fördjupa sig ytterligare i Finlands ekonomiska politik kan Ny Tid rekommendera Kansan Uutisetspodcast ”Raha, talous ja politiikka”.
Artikeln publicerades i Ny Tid 5-6/25, 10.6.2025.
