Hur fungerar konstlivet i de nordiska konststäderna? Pontus Kyander har nått Reykjavik, som han besökte i december 2024. Är museerna en del av turistindustrin, finns vitaliteten liksom i Oslo snarare på gräsrotsnivån, bland de privata och konstnärsdrivna verksamheterna?
Ett garnnystan, en stjärna, ett kors och en mus
Ser man på de nordiska konsthuvudstäderna von oben och funderar över den form prickarna på kartan bildar för varje stads verksamheter, då får man också en känsla för deras karaktär. Stockholm har formen av en stjärna med långa spretiga flikar, Oslo är som en ett garnnystan med två ändar som löper iväg åt varsitt håll. Köpenhamn är ett kors; vi får framöver se vad för slags stad Helsingfors är.
Reykjavik då? Stadens museer, gallerier med mera bildar formen av en mus, med en lång svans som sträcker sig söderut mot några kranskommuner. Nästan allt av vikt finns i huvudänden, alldeles särskilt i nosspetsen, men svansen är inte att förakta.
Det är naturligtvis djupt orättvist att jämföra och att till på köpet betygsätta dessa fem konsthuvudstäders bärande konstinstitutioner eftersom så olika förutsättningar format dem, som exempelvis historia, ekonomi, politik, befolkningens storlek och en mängd kulturella faktorer. Köpenhamn var centrum i ett kolonialt imperium, ett lilliputtland med en jättes självbild; Stockholm hade sitt imperium i mindre skala och längre tillbaka i historien (då även Finland och Baltikum var en väsentlig del), men liksom för Köpenhamns konstmuseer var ambitionen i Stockholm tidigt att orientera sig internationellt. Oslo blev först 1907 huvudstad i ett självständigt och mycket fattigt rike, men hade emellertid att halvsekel tidigare nationella institutioner, däribland konstmuseet Nasjonalgalleriet. Nationsbildandet som ideologi blev centralt för norrmännen, såväl i konstnärlig praktik som i de offentliga samlingarna. I sen tid blev det fattiga Norge världens rikaste land, vilket även det avspeglas i konstlivet. Helsingfors var liksom Oslo in i 1900-talet en privilegierad provinshuvudstad med alla ett lands egna institutioner, inklusive konstmuseum, men utan status som huvudstad i ett självständigt land. Liksom Norge var det nationella identitetsbyggandet centralt i formandet av en nationell konstsamling. Därför – och på grunda av ländernas länge rådande fattigdom – var norska och finska museisamlingar länge (i Finland ännu) starkt fokuserade på den inhemska konsten och endast i obetydlig grad inriktade på konst utanför landsgränserna.
Mytologisk kulturhistoria
Island har en kortare historia som nation än såväl Norge som Finland. Efter att under halva 1900-talet ha haft ungefär samma relation till Danmark som Grönland har idag upplöstes unionen med Danmark 1944, efter att landet under det mesta av andra världskriget ha varit ockuperat av England respektive USA.
Nationalgalleriet, Listasafn Íslands, instiftades 1884 i Köpenhamn och hade ett beskedligt utrymme i Alltingets (parlamentets) ganska måttliga byggnad. 1950 flyttades samlingen till det isländska Nationalmuseet, som det också var underordnat. Först 1961 blev Nationalgalleriet självständigt, och det fick en egen byggnad först 1987.
Till begränsningarna hör även att Island är ett befolkningsmässigt litet land: hela Islands befolkningstal är strax under 400 000 och Reykjavik med kranskommuner har ungefär 250 000 invånare, det vill säga i storlek med regionen Uleåborg i Finland eller kommunen Uppsala i Sverige.
Det är med andra ord inte konstigt om gapet mellan institutionerna i Island och i övriga Norden är stort. Som önation ligger man naturligt avsides, man talar ett språk som få utomstående begriper och man har en tid av verklig självständighet som knappt överstiger åttio år – samtidigt som man har en kulturhistoria av närmast mytologiska dimensioner. Det betyder bland annat att idén om byggandet av en nationell identitet aldrig släppt sitt grepp om Islands institutioner samtidigt som gallerilivet är starkt hemmaorienterat.
Konstnärernas exodus
Islands nationalgalleris byggnad i centrum är inrymd i ett tidigare fryshus byggt 1916 och omvandlat till ett konstmuseum som öppnade 1987. Det är med andra ord en kort tid som de verkat i eget hus. Inte desto mindre firade man 140 år med en utställning med namnet Looking Inward, Looking Outward. Det var en väl fungerande helhet med fyra teman, och som en första inblick i dessa 140 år av Islands konsthistoria var den givande. Frågor om identitet, kön och samhälle tas tillvara, och jag kunde hastigt ta mig igenom en inte ointressant rörelse från konkretism till konceptuell och även politisk konst. Melanie Ubaldo (f 1992) lyfte en ganska välbekant identitetspolitisk tematik i ett stort textilt verk, But You’re Too Tanned Though for an Icelander (2022), samtidigt som utställningen gjorde synlig en feministisk profil i konsten från de senaste årtiondena.
Island har en fin tradition av konceptkonstnärer, om än i allmänhet konstnärer som levt och i stor utsträckning formats utanför Island. Ragnar Kjartansson är det mest kända namnet just nu, men bröderna Kristján och Sigurður Guðmundsson har varit viktiga internationellt, liksom Hreinn Fri∂finnson (1943-2024), de tre senare med bopålarna i Nederländerna. Bland något yngre konstnärer med orientering mot performance och politik hittar man i Hamburg Inga Svala Thorsdottir och i Berlin och Rotterdam Ólafur Ólafsson, för att bara nämna några.
Det är både inre och yttre faktorer som orsakat denna exodus av isländska konstnärer, inte minst möjligheter till konstnärlig vidareutbildning på nordiska och kontinentaleuropeiska konstakademier. Väl utomlands uppstår i bästa fall vidgade nätverk och utställningsmöjligheter, ofta även möjligheter till försörjning och nästan alltid med lägre levnadsomkostnader (Island är dyrt).
Som önation ligger man naturligt avsides, man talar ett språk som få utomstående begriper och man har en tid av verklig självständighet som knappt överstiger åttio år – samtidigt som man har en kulturhistoria av närmast mytologiska dimensioner. Det betyder bland annat att idén om byggandet av en nationell identitet aldrig släppt sitt grepp om Islands institutioner samtidigt som gallerilivet är starkt hemmaorienterat.
Fantastiskt brutalistbygge
Nationalgalleriet förfogar även över Safnahúsi∂, Samlingarnas Hus, som ligger i centrum. Här snubblade jag in på en förargligt förutsägbar utställning om folklore i isländsk konst samt utställningen Resistance som tycktes vara sammanställd för barn, vilket på inget sätt ursäktar att den var rumsligt förfärlig och förvirrande.
Förvirrande för en förstagångsbesökare kan vara att Reykjavik har en ytterligare stor offentlig aktör, Listasafn Reykjavíkur, Reykjaviks konstmuseum, likaledes med flera byggnader i stan. Hafnarhús fungerar i praktiken som ett slags konsthall. Vid mitt besök samsades popkonstnären Erró (Gu∂mundur Gu∂mundsson, f 1932) med den helt enastående konceptkonstnären Hreinn Fri∂finnsson (1943–2024). Den senare utställningen var för mig en uppenbarelse: stram, ren konst uppbyggd av enkla material och ofta återbruk (utan minsta känsla av trash) samt performativa videoverk där konstnären, då till åren kommen, utför enkla handlingar som hopp i studsmatta och skridskoåkning. Det finns en befriande humor i Fri∂finnssons arbeten, och en formell exakthet värd beundran.
Reykjaviks konstmuseum förfogar även över den fantastiska byggnaden Kjarvalssta∂ir lite utanför centrum, som är Islands första för ändamålet byggda konstmuseum från 1973. Det är i brutalistisk stil, med råa betongväggar kontrasterande mot glas och ärgad koppar (arkitekt Hannes Kr. Davíðsson). Omgivet av en minimalistisk park med vida terrasser som leder till museets sydfasad är dess arkitektur helt i världsklass. Inuti badar de öppna ytorna i ljus samtidigt som utställnnigsrummen – helt riktigt – inte har onödiga ljusinsläpp.
Utställningen Kjarval and the 20th Century: When Modernity Anchored gav en mycket pedagogisk exposé över isländsk konst från 1900-talets början till 1970-talet, med utgångspunkt i den konstnär som museet är tillägnat, målaren Jóhannes S. Kjarval (1885-1972). Det var en utmärkt introduktion för en tillrest turist som mig. Museets andra flygel visade under mitt besök måleri av den mest för sitt författarskap kände Hallgrímur Helgason (f 1959) som i ett vidare perspektiv till stor del efterliknar andra konstnärers formspråk, i synnerhet amerikanen –Philip Guston och tecknade serier.
Jag ser att museet tidigare gjort en utställning av frontmannen i bandet Sigur Rós, vilket inger en känsla av att man är måna om att locka publik och gärna bjuder in konstnärer mer berömda för något annat än just bildkonst. Det kan vara så också, att om man som både Nationalgalleriet och Reykjaviks konstmuseum är inriktat på att visa nationens egna konstnärer kan det vara utmanande att finna nya konstnärskap och teman inom en trots allt ganska begränsad konstscen.
Det är behändigt att som tillrest så enkelt få en inblick i Islands konst, eftersom museerna och de flesta gallerier just sysslar med detta och inte så mycket mer. Men när jag talar med en isländsk aktör i samtidskonsten hör jag också en stor dos frustration. Museerna jobbar som om de var en del av den blomstrande turistindustrin, hävdar denne. Turister som tillbringar ett par dar i stan kan lägga museerna till sina destinationer.
Naturligtvis finns det ideologi också i tanken att nationella museer ska ha starkt fokus på inhemsk konst – en i mina ögon ganska tvivelaktig ideologi när den får råda som norm. För institutionerna har inte bara ett ansvar att visa och bevara den inhemska konsten, de har även ett stort ansvar i formandet av en konstscen och i formandet av ett konstmedvetande hos befolkningen. Det är bara institutionerna som har resurser att visa en bredare och internationell bild av konsten. Där sviker Reykjaviks offentliga institutioner. För att förstå isländsk konst behöver man också kunna sätta den i ett sammanhang utanför Island.
Monument över sig själv
En påfallande egenhet på Island är de många museerna som skapats för och ofta av enskilda konstnärer. Reykjaviks konstmuseum driver även Ásmundarsafn öster om centrum, en byggnad rest av skulptören Ásmundur -Sveinsson (1893–1982) över sig själv, i en stil som närmast måste beskrivas som symbolistisk. I samma riktning finner man skulptören Sigurjón Ólofssons museum Lisasafn Sigurjóns Ólafssonar, ett mer modernistiskt bygge för en ganska renodlad modernist. Ingetdera av dessa två har jag besökt, eftersom de inte var öppna i den mörka vintermånad jag besökte Reykjavik.
Desto roligare hade jag på Listasafn Einars Jonssónar, Einar Jónssons skulpturmuseum. Einar Jónsson (1874–1954) var en symbolist i linje med Sveriges Carl Milles, Norges Gustav Vigeland och Danmarks Rudolf Tegner (alla med egenhändigt skapta museer). Jag har en svaghet för dessa extrema skulptörer med sina ofta skruvade idéer. Jónssons skulpturer är lika expressiva som mystiska, lika monumentala som de är egendomligt inåtblickande privata. Han verkade länge i Köpenhamn, och förmodligen inspirerad av Thorvaldsenmuseets tillkomst föreslog han 1909 att den isländska staten skulle få hela hans oeuvre mot att de bekostade transporten och förband sig att förvalta verken för evärdelig tid. 1914 beslöt Alltinget att ta emot verken och i tillägg bygga ett kombinerat museum och hem för den återvändande konstnären. Jónsson utövade stort inflytande på museets slutliga form, en symmetrisk monolit i tung Jugendstil. Konstnärens bostad blev placerad ovanpå utställningssalarna, tillgänglig endast medelst en mycket smal spiraltrappa. Det är ett allkonstverk i egen rätt, och i detta har Jónsson lika egensinnigt placerat sina skulpturer, ibland överraskande vända mot väggar och hörn för att skapa fantasieggande rumsligheter.
Här kan besökaren vara ganska säker på att få vara i fred, intresset för Jónssons konst är idag måttligt trots att museet är beläget strax intill den gigantiska katedralen Hallgrímskirkja, som beretts plats på den en gång öde kulle, Reykjaviks högsta topografiska punkt, som Jónsson utsåg som den rätta för sitt monument över sig själv.
Strax söder om Reykjavik ligger Kópavogur och museet Ger∂rsafn, på obetydligt promenadavstånd från busshållplatsen. Återigen står en skulptör i centrum, Gerður Helgadóttir (1928-1975) som rörde sig inom en modernistisk vokabulär, från ett finstämt figurativt uttryck till en starkt dynamisk konkretism. Man kan tänka på skulptörer som svensken Arne Jones, som är närmast en konstnärlig tvillingsjäl till Helgadóttir.
I Reykjaviks centrum finner man en monumental och enastående vacker mosaik av Helgadóttir på Tullhuset i Hafnarstræti. Museet i blocklik postmodern stil stod färdigt 1994 och förfogar över en stor donation av hennes verk, men är annars mest inriktat på isländsk samtidskonst som visas i två salar. Det är ett helt kompetent museum med en mindre permanent utställning med Helgadóttirs skulpturer. Personligen tycker jag att det lilla Y Gallery är det mest spännande i denna förort, inrymt i en nedlagd bensinstation från 1970-talet i ett parkeringshus under ett höghusområde med ambitionen att vara ett eget kompakt samhälle baserat på Le Corbusiers idéer. Y Gallery gör även projekt i offentlig miljö, bland annat på digitala billboards runt kommunen. Hemsidan visar en ganska imponerande räcka främst isländska konstnärer som man arbetar med.
Gallerier och artspaces
Reykjavik har ingen regelrätt konsthall, men det privata Ásmundarsalur kommer ganska nära. Ursprungligen byggt 1933 och ett av få rena funkisbyggen i staden var det ursprungligen hem och ateljé för skulptören Ásmundur Sveinsson. Övervåningens sal har ett ovanligt och vackert välvt glastak och vägg. Ásmundarsalur förefaller inte ha en samling, men i de vackra rummen genomför man ett utställningsprogram med hög profil och starkt fokus på yngre isländsk samtidskonst. Här förekommer även konstnärer från huvudsakligen Norden, som häromåret Finlands Karoliina- -Hellberg.
En annan verksamhet som kommer nära begreppet konsthall är Norræna Húsi∂, Nordens Hus, som för övrig är ritat av Alvar Aaltos kontor. Här finns utöver ett omfattande nordiskt bibliotek, restaurang och auditorium även ett utställningsrum med ett varierat och naturligtvis nordiskt betonat utställningsprogram.
Tyngdpunkten i Reykjaviks konstliv har sedan några år flyttat till ett hamnområde i stadens nordvästligaste hörn kallat Grandi. Nära den yttersta kajen på detta område ligger Marshall húsi∂, Marshallhuset, som byggdes med medel från Marshallplanen efter andra världskriget och som varit en fiskberedningsfabrik under många år. Islands viktigaste gallerist Börkur Arnarson och ett par arkitekter fick både fiskeföretaget och Reykjaviks stad bakom sitt projekt att fullständigt konvertera den övergivna byggnaden till ett rum för en rad konstverksamheter som öppnade 2017.
I Marshallhuset hittar man ett våningsplan för Olafur Eliasson att använda (den danske konstnären med isländska föräldrar som återkommande verkar på Island), ett mindre rum för det kommersiella galleriet i8 att genomföra årslånga projekt i, ett plan för det konstnärsdrivna Living Art Museum och ytterligare ett annat för konstnärsdrivna galleriet Kling & Bang. Därtill finns här det unga kommersiella galleriet Þula samt – naturligtvis – restaurang med bar.
Living Art Museum är som konstnärsdrivet museum ovanligt för att inte säga unikt. Det inrättades som ett rent konstnärsinitiativ 1978 som ett alternativ till de offentliga museernas konservativa utställnings- och inköpspolitik samt deras brist på internationella perspektiv och samtidsfokus, och det har sedan dess med sina knappa resurser visat vägen för institutionerna och varit ett bärande element för den samtida konsten i Island. Living Art Museum är något av ett nav i konstlivet och fungerar huvudsakligen som konsthall och plats för samtal och experiment.
Kling & Bang har ett identiskt utrymme på ett annat våningsplan och har en likaså stark position i isländskt konstliv. Galleriet etablerades 2003 av tio konstnärer och har idag stöd av staden Reykjavik och samarbetar bland annat med Thyssen-Bornemissa Art Contemporary i Wien. De producerar själva sina utställningar, vilket inte är en självklarhet i Reykjavik (eller Helsingfors för den delen).
Det främsta av de kommersiella gallerierna är utan tvekan i8, som även kan räknas som ett av de viktiga gallerierna i Norden. i8 har verkat sedan 1996 och har en imponerande lista konstnärer som man arbetar med, här finns flera av de stora isländska namnen, och i tillägg Ólafur Elíasson. Därtill en provkarta över andra verkligt stora internationella namn som Alicja Kwade, Roni Horn, Callum Innes och Lawrence Weiner. Det är märkligt att komma in här och plötsligt befinna sig i ett galleri som vore mer självklart i Berlin.
I likhet med exempelvis Norge driver många konstnärssammanslutningar egna gallerier. Skulptörförbundet har en skulpturträdgård (öppen under varmare årstider), grafikerna har sitt galleri, det finns ett fotografimuseum (som drivs av Reykjaviks stad) och kanske viktigast och äldst, det isländska bildkonstnärsförbundet SÍM (Samband íslenskra myndlistarmanna) driver dels ett mindre galleri i sina lokaler inne i centrum, dels en stor utställningshall i en stor tidigare ladugård i Reykjaviks utkant. Man har flera gästrum och driver residens i Berlin och Aten. Utställningsprogrammen är inte gastkramanade spännande, det är trots allt en fackförening som driver verksamheten.
Den som söker mer anarki finner detta i Phenomenon, som är ett ateljékollektiv i en nedgången fastighet i centrum där man även gör utställningar i en sliten entréhall. Ett annat konstnärsdrivet galleri, Port, är beläget i ett förortsområde. Det är svårt att säga något mer bestämt om dessa verksamheter efter ett enda besök och två väldigt olika ”julutställningar”.
Annars är Reykjavik mycket rikt på små informella gallerier, näst intill hål i väggen och ibland i marken (Nulli∂, beläget i en underjordisk före detta offentlig toalett vid det central stråket Lækjargata). Många av dessa fungerar genom att konstnärerna söker utställningstider och betalar hyra. Till de finaste informella utställningsrummen hör Kannski som drivs i ett äldreboendes biutrymme. Programmet i dessa är skärpt, fokuset ungt och konstnärerna har internationell bredd, påfallande ofta arbetar de i Island men har rötterna någon annanstans. Någon driver galleri i sitt hem (Annabelle’s Home). A Milli, Gangurinn (The Corridor) och Glærhusi∂ är även de värda att nämna här, liksom det redan tidigare omnämnda Y Gallerí i Kópavogur. Den svåröverskådliga scenen med informella gallerier, ofta med mycket begränsade och udda öppettider, påminner om situationen i Oslo. Det hände att jag inte hittade ett galleri i ett industriområde – men det var oväder och kväll, kanske hade de ställt in sitt event. Men att energin (oavsett kvalitén) finns här står utom tvivel.
Det finns med andra ord mycket gräsrotsaktivitet att undersöka för den som tänker stanna ett tag i Reykjavik. Utöver dessa rum finns det gallerier i ett slags halvoffentlighet, som till exempel Reykjaviks första modernistiska kyrka Neskirkja (i sig själv kanske mer värd utflykten än dess utställningar) och biblioteken i förorterna Mosfellsbær och Seltjarnarnes (galleriet Grótta i köpcentret Ei∂istorg) som visar konst i ganska generösa utrymmen. I en annan utkant av staden visas permanent Shoplifters (Hrafnhildur Arnardóttir) verk Chromo Sapiens. Det bästa med dessa perifera verksamheter är ibland inte utställningarna, utan förflyttningen genom villaområden och förorter.
Reykjavik har unika särdrag precis som de övriga nordiska konsthuvudstäderna. De stora institutionernas brist på internationell orientering och förankring är en stor begränsning. Deras styrka är i gengäld att Islands konsthistoria och mer betydande samtida namn formligen bankas in i medvetandet. Istället finns här en överraskande vitalitet bland kommersiella och konstnärsdrivna gallerier. Jag tror att scenen kommer att förändras underifrån, där trycket från pigga verksamheter som drivs med enskilda aktörers energi och initiativ kommer att pressa de förändringströga institutionerna mot förnyelse.
Konstverksamheter i Reykjavik och kranskommuner
Museer (med betyg):
Listasafn Íslands – Islands nationalmuseum ***
Safnahusi∂ – Islands nationalmuseum, Samlingarnas hus **
Listasafn Reykjavikur, Hafnarhús – Reykjaviks konstmuseum, Hafnarhús ***
Listasafn Reykjavikur, Kjarvalssta∂ir – Reykjaviks konstmuseum, Kjarvalssta∂ir ***
Listasafn Reykjavikur, Ásmundarsafn – Reykjaviks konstmuseum, Ásmundarsafn (—)
Ljósmyndarsafn Reykjavíkur – Islands fotografiska museum ***
Listasafn Einars Jónssonar – Einar Jónssons skulpturmuseum och skulpturpark *****
Listasafn Sigurjóns Ólofssonar – Sigurjón Ólofssons museum (—)
Nýlistasafni∂ – The Living Art Museum (konstnärsdrivet) ****
Ger∂arsafn – Kópavogur Art Museum (i Kópavogur) ***
Hafnarborg – Hafnarfjör∂ur Centre of Culture and Fine Art (i Hafnarfjör∂ur) ***
Marshall husi∂ – ”Marshall House” – komplex med gallerier och restaurang ****
Kommersiella gallerier av betydelse:
BERG Contemporary
i8 Gallery
i8 Grandi (Marshall House)
Þula (Marshall House)
Listval (nära Marshall House)
Konstnärsdrivna och andra verksamheter:
Á milli (konstnärsdrivet utställningsrum)
Annabelle’s Home (konstnärsdrivet i lägenhet, begränsade öppettider)
Ásmundarsalur (privat konstcenter)
Listasafn ASI (privat samling i kontorsbyggnad)
Gangurinn – The Corridor (konstnärsdrivet, öppet endast efter överenskommelse)
Galleri Grótta (utställningsrum i stadsdelsbibliotek i köpmarknad)
Glerhusi∂ (minimalt galleri)
IPA Gellery – Icelandic Printers Association, Islands grafikers förbund
Phenomenon (konstnärsdrivna studios och galleri).
Gallery Port (konstnärsdrivet)
SÍM Gallery – Islands Konstnärsförbund
SÍM Barn – Islands Konstnärsförbund (stor konstlada utanför Reykjavik)
Kannski (konstnärsdrivet rum)
Nulli∂ Gallery (utställningsrum under jord i tidigare offentlig toalett)
Neskirkja (utställningsrum i kyrkans stora reception)
Y Gallerí (i Kópavogur)
Litla Gallerý (i Hafnarfjör∂ur)
Listasalur Mosfellsbæjar – Mosfellsbær Art Gallery (i Mosfellsbær)
Projekt i offentligt rum:
Myndhöggvaraféagi∂ i Reykjavik, Höggmyndargar∂urinn – Reykjaviks skulptörförbund, skulpturträdgård
Galleri Skilti – Gallery Sign
Galleri Undirgöng – Gallery Underpass
Reykjavik Art Museum – String of Pearls
Vi∂ey Island – Yoko Ono & Richard Serra
Betygsgrader
* Dåligt
** Alltid något…
*** De gör sitt jobb
**** Relevant och självständigt
***** Världsklass
