Över hundra personer har dött då de försökt korsa gränsen mellan Belarus och Polen. Ny Tid har träffat några av de aktivister som försöker hjälpa människorna på flykt.
Det är fredag 1 augusti i Warszawa och vid centralstationen säljs polska flaggor och många unga män klädda i militärkläder rör sig bland turister och semesterresenärer. Klockan fem kommer en tyst minut att, precis som varje år, hållas till minne av Warszawaupproret 1944. De polska motståndsmännen försökte återta staden från den tyska ockupationsmakten. Att upproret slutade med katastrof, med 200 000 döda polacker, berodde på att Stalin underlät att stöda hemmaarmén.
Aktivisterna och forskarna Natalia Judzinska från Warszawa och Inga Hajdarowicz från Krakow plockar upp mig i folkhavet. De är på väg till sin jourvecka som humanitära hjälparbetare i den enorma urskogen Białowieża vid gränsen till Belarus i östra Polen.
– Åh vad skönt att lämna staden just idag, jag tycker inte om den här typen av militära högtidsdagar, säger Judzinska så fort vi svänger ut från parkeringen.
187 kilometer mur
Sedan oktober 2021 har Natalia Judzinska varje månad rest till det Unesco–klassade nationalparksområdet. Det var den hösten som antalet människor på flykt, eller ’’people on the move’’ som de själva uttrycker det, började öka dramatiskt i antal. De försökte ta sig över det som till en början i princip var en öppen gräns. Som en reaktion på detta grundade hon tillsammans med andra aktivister nätverket Forskare utan gränser.
Området ligger cirka tre till fyra timmars bilresa från huvudstaden.Bland annat visenter (europeisk bisonoxe) har Białowieża-skogen som sitt habitat. Vanligtvis vimlar det av forskare och turister där. Idag överstiger antalet militärer mängden turister. I alla fall är det intrycket man får när man reser genom de till stora delar avfolkade byarna längs gränsen.
Den relativt nybyggda gränsmuren glimmar i solskenet, militärposteringarna avlöser varandra. Soldaterna har hängt upp färgglada plastskynken vid tillfälliga posteringar intill de grindar som tillfångatagna flyktingar tvingas tillbaka genom. Så kallade pushbacks är vanliga.
De personer på flykt som klarar sig förbi de två taggtrådsförsedda murarna vid den polska gränsen befinner sig snart i den enorma urskogen. Ungefär fyrtio procent av den ligger i Polen och resten i Belarus. Under århundraden har djur rört sig fritt i området. Nu är det slut med det. Även alla officiella gränsövergångar är stängda. I stället löper den cirka 187 kilometer långa muren längs hela gränsen, förutom där floden Swistocz ringlar sig fram. Där är istället taggtråd utplacerad på båda sidorna floden, liksom i vattnet.
Tvingas amputera fötterna
Förutom Forskare utan gränser har en rad aktivistgrupper, specialiserade på olika områden, organiserat sig i ett komplext räddnings- och hjälpnätverk som finns på plats i området dygnet runt, året om.
Det viktigaste verktyget är den larmtelefon som de fick igång under hösten 2021 – den andra i Europa efter nödtelefonjouren som humanitära organisationer driver på Medel-havet.
Natalia Judzinska slänger ett öga på telefonen då och då för att ha koll på vad som sker i området inför vår ankomst.
Ibland ringer personer på flykt från Belarus för att berätta att de ska försöka ta sig över. Ibland är det någon som har skadat sig när hen har försökt korsa gränsen. Många, nästan alla, har mer eller mindre allvarliga skador på fötterna. Skogen är en grym plats för den som inte har möjlighet att lämna den. Träskmarken kan vara vådlig och i värsta fall tvingas flyktingarna amputera sina fötter.
– Gemensamt för alla som ringer är att de är i desperat behov av mat och vatten. Många behöver också powerbanks för att ladda sina telefoner, säger hon.
Foto: Christin Sandberg
Över 24 000 försök
Enligt webbsidan We Are Monitoring – som drivs av Grupa granica (”gränsgruppen”) – har det i skrivande stund registrerats 23 403 personer på flykt. De flesta kommer från Mellanöstern, (exempelvis Irak, Libyen och Syrien) eller från Eritrea, Etiopien och Sudan.
I juni 2025 kontaktade totalt 336 individer larmtelefonen, varav 161 från den polska sidan och 146 från Belarus. 30 av dem var kvinnor, varav tre var gravida och 21 minderåriga. De flesta kom från Afghanistan eller från olika länder i sydöstra Afrika.
Sedan starten hösten 2021 har över 11 000 personer tvingats tillbaka i så kallade pushbacks. 103 personer har dött, enligt bekräftade uppgifter, uppger We Are Monitoring. Den första mannen som avled var Ganiyu Olashile Raji från Nigeria. Det var under vintern 2021 och han hittades, troligtvis ihjälfrusen, bara några meter från ett bostadshus.
– Antagligen var han för rädd för att knacka på, säger Judzinska.
Ju mer Polen har ansträngt sig för att förstärka gränsen, desto farligare har det blivit för flyktingar som försöker ta sig in i Europa.
I början var det minderåriga, barn och hela familjer som kom, många äldre personer och gravida kvinnor. I dag är det mest unga män.
Judzinska berättar att de försöker ta upp så detaljerad information som möjligt via larmtelefonen, som skostorlekar.
Ibland ringer personer på flykt från Belarus för att berätta att de ska försöka ta sig över. Ibland är det någon som har skadat sig när hen har försökt korsa gränsen.
”Låtsas att vi är turister”
Det är dock riskabelt för personer på flykt att larma på hjälp, eftersom miltärerna övervakar mobilsignaler. Ibland ringer flyktingarna bara för att genast stänga av mobilen för att inte bli upptäckta. Den som väntar på hjälp måste gömma sig väl i skogen. Militären har mörkerkameror, drönare och hundar.
Även aktivisterna måste vara försiktiga.
– Framför allt måste vi göra allt vi kan för att inte sätta flyktingarna i en farlig situation, så att de kan bli upptäckta. Vi går långa sträckor till fots i skogen, och gömmer oss när vi behöver.
De måste också tänka på att inte själva riskera repressalier. De får till exempel inte gå tillsammans med personerna på flykt, då kan de anklagas för medhjälp till människosmuggling. För att undvika dylikt har de utvecklat olika strategier.
– Vi försöker låtsas att vi är turister så långt det är möjligt, även om vi vet att en del militärer mycket väl känner till vilka vi är efter så här lång tid. När de stoppar oss blir det därför som ett spel när de frågar och vi svarar vad vi gör där, säger Inga Hajdarowicz och fortsätter.
– Samtidigt är det allvar. De trakasserar oss eftersom de inte vill ha oss där och de försöker skrämma oss genom att störa vårt arbete.
Natalia Judzinska fyller i:
– Hittills har det inte alls lyckats. Vi är mycket noga med att ha koll på lagar och regler, som ändras konstant, för att veta vad vi har rätt att göra och inte.
Oframkomlig terräng
Under ett par dagar reser vi i stort sett längs hela gränsen i skogsområdet. Vi promenerar i den artrika skogen på ett område som aktivisterna kan utan och innan vid det här laget. I vissa delar är det mycket tät skog och svårframkomlig terräng. Stora träd på marken kan ligga som hinder i vägen. Vatten och inte minst träskmarken är extremt utmanande.
– Ibland kan det ta 45 minuter att gå 200 meter på grund av allt vatten, berättar Hajdarowicz.
Judzinska tar mig till en plats nära utkanten av skogen där det ligger tomma vattenflaskor, matpåsar, kläder och skor.
I sin forskning har hon bland annat dokumenterat den materiella aspekten av flykten genom skogen och vad den kan berätta om det som händer människorna på flykt. Platsen vi har kommit till är vad hon definierar som en station camp (stationsläger), det vill säga en plats relativt nära vägen där man lämnar allt man inte behöver för att fortsätta ta sig vidare och där de flesta troligtvis tar kontakt med någon smugglare för vidare transport.
– Det är helt omöjligt för en person på flykt att använda allmänna transportmedel i Polen, berättar Hajdarowicz, så de måste resa lätt.
Radband och fotografier
Också på de platser där personer på flykt har slagit läger en eller ett par nätter kan man se tillhörigheter som lämnats kvar.
– Det är ofta väldigt svårupptäckta platser, som gömställen i skogen. Där kan vi hitta det vi kallar kulturella objekt, till exempel radband, heliga skrifter och dylikt, eller väldigt personliga saker som fotografier.
En tredje typ av plats är där personer som har ”tillfångatagits” samlas innan de tvingas tillbaka in till Belarus.
– Där hittar vi främst saker som hjälper folk att klara sig, som små guldföremål, personliga dokument, försäkringspapper, berättar Judzinska.
En sista kategori saker är så kallade stöttande objekt, det vill säga främst vatten och mat, men också skinnhudar, sovsäckar eller annat material som används för att klättra över de taggtrådsbeklädda murarna.
Företag skor sig på flyktingar
Den polska regeringen ledd av premiärminister Donald Tusk har under parollen East Shield (”Östra skölden”) sagt sig vilja bygga Europas ledande militär. Ett av de senaste besluten i juni var att minera gränstrakterna. Förutom fysiska hinder handlar det om avancerad AI-utrustning som ska hjälpa till att spåra personer i rörelse.
– Allt är business och nya sätt att tjäna pengar, säger Inga Hajdarowicz och tillägger:
– Militariseringen är en jätteindustri i sig, men den har också blivit ett sätt att tjäna pengar på de som flyr.
– Ju svårare det blir, desto mer mat och saker säljer du till dem som vill försöka ta sig över gränsen. Så de redan utsatta får en ännu jävligare situation.
Inte bara Lukasjenkos fel
Bilden av att allt började med ett hybridkrig som startades av den belarusiska presidenten Aleksandr Lukasjenko vill aktivisterna också nyansera.
– Människorna på flykt är långt ifrån passiva offer som har utnyttjats av Lukasjenko.
Hajdarowicz har själv varit i Libanon och Syrien och sett de resebyråer som sålt paket till Europa, de flesta med flyg via Minsk, och transport till gränsen.
– Det är sant att Lukasjenko gjorde det lättare för människor att flyga till landet. Men de som har köpt resorna har varit människor som sett ett fönster – en möjlighet att lämna en hopplös framtid i hemlandet utan att ha en aning om att de därmed har använts som brickor i ett politiskt spel.
Samtidigt är det sant att belarusiska soldater tvingar tillbaka dem som försökt ta sig över gränsen men inte lyckats utan tagits av polsk militär och skickats tillbaka.
En del tillbringar upp till veckor i den militariserade zonen på den belarusiska sidan. Judzinska säger att de har träffat personer som har skickats tillbaka i så kallade pushbacks upp till ett 20-tal gånger innan de lyckats ta sig in i Polen och vidare bort från gränsområdet.
Foto: Christin Sandberg
Det handlar om vård
Muren på den polska sidan, som är den vi kan närma oss, har två väggar. Soldaterna står mellan dem. Behovet av soldater är så stort att unga militärer rekryteras för att stationeras för arbete i regionen från hela Polen. För de flesta är den här landsänden ny. Många av dem är också rädda för skogen.
Jag ber Hajdarowicz och Judzinska beskriva den typiska aktivisten som håller nödskift i skogen.
– Kvinna och queer, säger de med gemensam röst.
– Även om en skulle kunna tänka sig att det bäst passar för ganska vältränade män egentligen. Det är tungt, vi bär omkring på vatten och mat. Det är svår terräng att ta sig fram i och det är för det mesta män, ibland i grupp, som flyr genom skogen.
Så varför är det kvinnor och queer, tror ni?
– För att det i slutändan handlar om vård, konstaterar Judzinska och förklarar:
– Det handlar om att ge mat och vatten, och ibland är personerna så utmattade att de inte orkar få i sig något själv, och då hjälper vi till. Vi hjälper dem att byta ut dyblöta kläder och skor, vi lugnar rädda personer, lyssnar och ger tröst genom handling och ord.
Natalia Judzinska beskriver det som ett i längden ganska monotont och utmattande arbete.
Aktivisterna vill själva varken säga att de hjälper eller räddar liv. Det handlar mer om medmänsklighet. För under flera års regelbundet arbete har det kanske varit två–tre gånger som det kunde slutat riktigt illa för personen som larmat om de inte hade hittat hen.
Arbetet fortsätter
Det har varit ganska tyst på larmtelefonen de dygn vi tillbringat i skogen. Det är sommar och den extrema gränsövervakningen gör det riskfyllt att stanna i skogen till och med under de allra mörkaste timmarna. Drönare och mörkerkameror söker ständigt efter personer i rörelse.
När jag är på väg att lämna området ser vi militärer som rör sig till fots i skogen, antagligen för att söka någon som lyckats passera gränsen. Senare får jag veta att Natalia Judzinska och Inga Hajdarowicz är på väg ut för att hjälpa tre män från Afghanistan som hade lyckats hålla sig gömda en vecka.
Den information som Natalia Judzinska, Inga Hajdarowicz och de andra aktivisterna samlat ihop har legat till grund för Agnieszka Hollands drama Green Border som gick på biograferna hösten 2024 (Läs recension i Ny Tid 9/24).
Foto: Christin Sandberg, Privat
