Århundradets kärlekssaga erbjuder inga enkla lösningar utan kan läsas som en uppgörelse med patriarkatet. Ändå ryms här tillstymmelsen av förhoppning om att kvinnor och män ska kunna stå i bredd, skriver Anna Remmets som har läst nyutgåvan av Märta Tikkanens klassiker.
Jag minns inte helt säkert, men jag tror att jag första gången stötte på Märta Tikkanen i den numera klassiska svenska feministantologin Fittstim. Om jag har fel är det i så fall en passande efterhandskonstruktion. Det var i alla fall ”citatet om rosorna” som utgjorde mitt första möte med den finlandssvenska giganten. Det vill säga stycket i Århundradets kärlekssaga som lyder:
Behåll dina rosor
duka av bordet
istället
behåll dina rosor
ljug lite mindre
istället
/…/
älska mej mindre
tro på mej mera
/…/”
Mer än plakatpolitik
Som tonåring utan några som helst erfarenheter av heterosexuell tvåsamhet greppade jag såklart inte citatet fullt ut men drabbades ändå av det. Jag blev, och blir fortfarande, imponerad av hur mycket de skenbart enkla, nästan banala, raderna sade. Just denna rättframma enkelhet är något som har legat Märta Tikkanen (född 1935) och många av hennes kvinnliga samtida författarkollegor i fatet även om den nu 90-åriga Tikkanen räknas till en av Svenskfinlands mest framstående författare. Den sorts poesi och prosa hon skrev har ibland avfärdats som plakatpolitisk och hamnat i skuggan av den språkmaterialism som kommit att betraktas som den sant ”fina” poesin.
När man läser Århundradets kärlekssaga, som nu ges ut i nyutgåva av Schildts & Söderströms, slås man mycket riktigt av hur rättframt och okonstlat Tikkanens språk är. Det är en bok jag själv har rekommenderat till personer som ”inte gillar poesi” just eftersom den är så berättande och ”prosaisk”. Århundradets kärlekssaga är en autofiktiv skildring av en kvinna som lever tillsammans med en alkoholiserad men upphöjd författare. Hon tar hand om deras gemensamma barn och torkar mannens spyor samtidigt som hon försöker karva ut ett hörn för eget skapande.
Det finns absolut passager som tangerar det övertydliga. Och för en nutida läsare (eller åtminstone denna nutida läsare) kan den väldigt tidstypiska användningen av ”dej” och ”mej” istället för ”dig” och ”mig” vara rätt enerverande.
Men stundtals är formuleringarna briljanta, och det är sällan sentimentalt. Diktjaget visar upp tillvaron med en periodaralkoholist i all sin sjaskighet. I passager som tillhör bokens mest brutala observerar hon klarsynt vad mannens drickande gör med barnen. Hur de anpassar sig, hur de krymper. Och hur hon ändå inte tar dem med sig och lämnar maken. Århundradets kärlekssaga har blivit något av en feministisk klassiker. En ytlig och moralistisk läsning skulle dock säkert snarare kunna väcka ilska över att diktjaget stannar, finner sig. Att hon inte går vid det där första slaget. Men denna komplexitet är vad som gör Tikkanens text till något mer än just plakatpolitik. Hon gör just det som man kan göra med skönlitteratur till skillnad från debattartiklar: Hon visar upp det fula i tillvaron utan att erbjuda lösningar.
Trots den bråddjupa tragiken genomsyras verket av en sylvass sarkasm och kolsvart humor i skildringen av hur maken, den uppburna författaren, hela tiden gör ner hustrun samtidigt som han ömsom med svulstiga ord brer ut sig om deras stora kärlek, ömsom är den barnsligaste och mest behövande familjemedlemmen, de fyra barnen inräknade.
Sylvass sarkasm
Om man ändå väljer att läsa Århundradets kärlekssaga politiskt ligger det feministiska inte i några hurtiga dump him-paroller, utan i jagets kamp för att trots allt skapa sig utrymme att vara en skapande konstnär i egen rätt mitt bland alla tomma flaskor, spyor, grandiosa manliga egon och ledsna barn.
Och såklart i den lysande satiren. Trots den bråddjupa tragiken genomsyras verket av en sylvass sarkasm och kolsvart humor i skildringen av hur maken, den uppburna författaren, hela tiden gör ner hustrun samtidigt som han ömsom med svulstiga ord brer ut sig om deras stora kärlek, ömsom är den barnsligaste och mest behövande familjemedlemmen, de fyra barnen inräknade.
Det är lätt att läsa det inferno som Märta Tikkanen skildrar som ett extremt exempel på en så kallad dysfunktionell familj. Kanske känner sig många när de slår igen boken till och med lite nöjda över att de själva lever i ”moderna”, ”jämställda” relationer med män som tar ut nästan halva föräldraledigheten och nästan lika många dagar hemma med sjuka barn. Men faktum är att Århundradets kärlekssaga trots den specifika om än oerhört vanliga alkoholproblematiken också framstår som en satir över patriarkatet och den heterosexuella tvåsamheten i stort. En tvåsamhet där mannens konstnärliga och känslomässiga behov går först och där kvinnan förväntas ta merparten av det praktiska och känslomässiga ansvaret för både man och barn. Allt medan hon, inte minst av mannen själv, matas med myten om det storslagna i den romantiska kärleken.
Individualistiska ideal
Trots allt detta finns det i Århundradets kärlekssaga om inte en romantisk ådra så åtminstone rester av en förhoppning om att ändå kunna ”stå i bredd” som litteraturvetaren Ebba Witt-Brattström uttrycker det i sin studie Stå i bredd. 70-talets kvinnor, män och litteratur. Jaget i dikterna har trots allt det som visar på omöjligheten i ett sådant företag i vårt samhälle, inte helt gett upp tanken om att män och kvinnor ändå ska kunna leva i en tvåsamhet som präglas av kamratskap och själarnas gemenskap. Somliga feminister skulle anse att en sådan förhoppning bygger på en oförståelse för den grundläggande intressekonflikt som finns mellan kvinnor och män i egenskap av politiska kategorier inom patriarkatet. Andra skulle tvärtom hävda att uppfattningen att kvinnor och män kan mötas som likställda, fria själar bortom de roller könsmaktsordningen har tilldelat oss är en grundläggande feministisk tanke.
Oavsett är det intressant att just Witt-Brattström har ”svarat” Märta Tikkanen i sin bok Århundradets kärlekskrig från 2016. I denna diktbok (som dock av förlaget och författaren kallas ”punktroman”) möter vi ett par som liksom det i Tikkanens bok står mitt i ruinerna av sin ”storslagna” kärlekshistoria. Här finns inte spriten, men däremot en ständig ström av giftiga elakheter och även antydningar om våld. Men den kanske viktigaste skillnaden är att Witt-Brattströms text präglas av en ännu djupare uppgivenhet. Drömmen om att stå i bredd har för länge sedan övergivits av den kvinnliga rösten (”Hon”) i dikten. Alla spår av ömhet är borta ur de sarkastiska utsnitten från det verbala krig som pågår mellan ”Hon” och ”Han”. Att Witt-Brattström valt detta istället för Tikkanens familjära ”dej” och ”mej” förstärker den kyla som präglar texten.
Kan de två diktverken, som utkom med nästan 40 års mellanrum, möjligen läsas som att symptom på att senare tiders kvinnor alltmer börjat överge drömmen om att ”stå i bredd” och anammat en mer cynisk och pessimistisk syn på heterosexuell tvåsamhet?
Njae. Efter Ebba Witt-Brattström, som är född 1953, har det kommit en generation av feminister som helt har förkastat radikalare tankar om att avskaffa kärnfamiljen och istället ser den ”jämställda” heterosexulla relationen som feminismens slutmål. Denna jämställdhet formuleras dock ofta som ett individualistiskt projekt snarare än en politisk vision om att stå i bredd.
På tal om dagens och gårdagens feminister reagerade tydligen Märta Tikkanen med ilska när en yngre kvinnlig författarkollega kallade Henrik Tikkanen ”ett svin”. Reaktionen kan vara en högst mänsklig inkonsekvens av den sort många av oss känner igen: det jag själv får säga om närstående är inte nödvändigtvis acceptabelt för andra. Men kanske handlade det också om en önskan att inte få sin litteratur läst som privat skvaller. Flertalet av Tikkanens böcker är förvisso autofiktiva, men de är litteratur. Och kvinnliga författare har genom historien inte bara behövt slåss för det där egna rummet att skapa i, vilket Tikkanen beskriver i Århundradets kärlekssaga, utan också för att deras texter ska läsas just som litteratur.
När jag som tonåring mötte citatet om rosorna hade jag ingen aning om vilka Märta och Henrik Tikkanen var. Det talade till mig, inte som skvaller om två finlandssvenska kulturpersonligheter, utan som vittnesmål om hur det känns att reduceras till romantisk projektionsyta men inte ses som människa och jämlike. Det vill säga på det sätt som bra litteratur talar.
Märta Tikkanen:
Århundradets kärlekssaga.
Schildts & Söderströms, 2025 [1978).
