Civila flyr undan den utdragna gränskonflikten mellan Thailand och Kambodja som har sitt ursprung i tvisten om vilket av länderna som har rätt till ett medeltida tempel.
Ny Tid har träffat migranterna på Kambodjas sida.
Den 17 september återuppväcktes den slumrande konflikten mellan Thailand och Kambodja rörande gränsdragningen mellan länderna – en konflikt som har nästan 120 år på nacken. Efter närmanden under sensommaren och hösten blossade oroligheter igen upp då kambodjanska demonstranter å ena sidan började plocka ner gränsstängsel – och thailändska soldater på ett annat ställe trängde in i Kambodja och öppnade eld med gummikulor mot civila och munkar.
Konflikten har pyrt under ytan sedan 1953, då Internationella domstolen i Haag beslöt att det hinduistiska templet Prasat Preah Vihear, mitt på gränsen mellan Thailand och det nygrundade Kambodja, tillhör Kambodja. Templet är beläget på ett berg över 600 meter ovanför låglandet nedanför. Uppfört och utvidgat på initiativ av khmeriska kungar mellan 800- och 1000-talen, antogs det år 2008 som en del av Unescos världsarv. Sedan det franko-siamesiska fördraget från 1907, som slog fast att templet tillhör Kambodja, har de två grannländerna tvistat om vem som har rätt till det.
De nu pågående oroligheterna utlöstes den 23 juli i år, då en bomb exploderade vid gränsen. Situationen eskalerade, med artillerield, drönar-attacker och raketangrepp från båda sidorna. Ett skört eldupphör nåddes den 28 juli, efter att över 40 personer, flera av dem civila, fått sätta livet till, och kring 300 000 tvingats fly sina hem.
Himlen full av drönare
Jordbrukaren Khat Touch, 67, fick se sitt hus i Banteay Ampil – kring 200 kilometer väst om det omstridda templet – förstört i thailändska attacker.
– Klockan tjugo över tio på morgonen började bomberna falla. Jag såg fyra drönare ovanför oss – de ser allting med dem. Det var så de hittade oss.
När natten kom hade han, hans familj och släktingar packat sina bilar och börjat köra inåt landet mot Kambodjas näst största stad Siem Reap, i storlek med Åbo.
– Det var så många raketer. Vissa exploderade, andra inte. Ljudet var öronbedövande.
Förlusten av huset är det som smärtar mest.
– Vi är vanliga människor. Vi satte flera år på att bygga huset och nu är det borta. Om det finns en konflikt mellan två arméer, så håll det då till frontlinjen. Här föll bomber i civila områden.
Striderna har också fört med sig ett gammalt spöke: landminor.
– Vi röjde minfälten 2011, nu är problemet tillbaka 2025. Lyckligtvis har röjningarna redan inletts igen.
– Vi vill inte ha något krig med Thailand, säger Touch.
– Vi vill ha fred, vara goda grannar och arbeta.
Klockan tjugo över tio på morgonen började bomberna falla. Jag såg fyra drönare ovanför oss – de ser allting med dem. Det var så de hittade oss.
En flod av hemvändare
Samtidigt som Touch reste inåt landet, stockades gränsövergångarna av folk som försökte ta sig tillbaka till sina hemländer. En av dem var Ngek. Han var en av de många kambodjanska gästarbetare som försörjde sina familjer på andra sidan gränsen med intäkterna från det rikare Thailand.
– Livet var bra där, men nyheterna om kriget och bilderna på khmerer som attackerades skrämde mig. Det är därför jag kom tillbaka. Alla jag känner gjorde detsamma.
Ngeks berättelse exemplifierar hur rädslan sprider sig genom skärmarna – på tv, i chatgrupper och på sociala medier växer rädslan tills den fattar beslut för en. Rykten blandas i blixtfart med fakta och videosnuttar som må eller inte må vara äkta. Det tog bara några timmar för rännilen av hemvändare att bli en flod. Med ryggsäcken över axeln lämnade de fabriksgolven och internaten. Många valde att ta det säkra före det osäkra och återvända hem medan gränserna ännu var öppna.
På motorcykel till Samraong
Det var många som flydde gränsstaden Samraong – med samma folkmängd som Vasa. Sokha, å andra sidan, satte sig på sin motorcykel och körde den fyra timmar långa vägen från Battambang inne i landet till Samraong där många av hans vänner och släktingar bor.
– Jag var bara tvungen att åka och se efter hur de hade det, säger han.
På vägen bevittnade han utvandringens följder: stängda bensinstationer och en ström av folk som åkte mot inlandet.
– Jag ville svänga om och köra med dem, men kunde inte. Det kändes inte bra att sitta hemma.
Att han gav sig iväg handlade mer om en vägran att sitta still än om en planerad resa: rörelse som ett sätt att skingra rädslan. Han anlände till halvtomma bostadsområden med dörrar på vid gavel, tomma innergårdar och lägenheter där tv-apparaternas surrande hade ersatts av det avlägsna dånet från artillerield. Besöken hos hans närmaste gav inga svar, men åtminstone kontakt: ansikten och röster, snabba beslut gjorda i flykten om vem som skulle resa bort och vem som skulle stanna, och vad man skulle göra ifall kriget eskalerade.
Svårlöst konflikt
Dessa tre resor skissar upp konfliktens vertikala och horisontella linjer. Ovanifrån skapar drönare en bild av slagfältet, och under dem arrangerar civila om sina liv på minuter: packar ner sina dokument, sätter ett barn i bilsätet, räknar bränsle och kilometer. Skolor stänger, handelsplatser blir allt tystare och skörden lämnas på hälft. Varje beslut om att förflytta sig har ett pris, även då det leder till säkerhet: hyra för ett tomt rum, förlorad lön för en säsong, skulder som måste betalas.
Även om krisen skulle trappas ner och lugnet lägga sig, löser det inte det grundläggande problemet, nämligen att ingen är helt överens om var gränsen mellan Kambodja och Thailand går.
Preah Vihear-konflikten
Templet Prasat Preah Vihear är ett hinduistiskt khmer-tempel på gränsen mellan Kambodja och Thailand som stod klart på 1000-talet, och som har enormt symbolvärde för båda länderna.
Kambodja blev franskt protektorat på 1860-talet, men gränsen mellan Thailand (som då hette Siam) och Kambodja var luddig. I det franko-siamesiska fördraget 1907 slogs det fast att templet låg på kambodjansk mark. Redan då opponerade sig ändå Thailand, och ett grundproblem var att Thailand och de franska myndigheterna stödde sig på olika kartor.
Då Kambodja blev självständigt 1953 slog Internationella domstolen i Haag fast att templet tillhörde Kambodja, men Thailand vägrade acceptera beslutet och stationerade trupper runt templet. Domstolen tog ett nytt beslut 1962, med samma utfall, och beordrade Thailand att dra tillbaka sina trupper.
På grund av sitt topografiska läge högt uppe på ett berg var templet en central strategisk post under det kambodjanska inbördeskriget från 70- till 90-talet. Först 1998 öppnades det för turism.
2008 lyckades Kambodja få templet upptaget på Unescos världsarvslista, vilket ytterligare förstärkte landets anspråk på Preah Vihear, vilket fick Thailand att inleda militäraktioner. Skärmytslingar skedde upprepade gånger vid gränsen mellan 2008 och 2011, med flertalet dödsoffer.
Nya strider bröt ut i juli 2025, och båda sidor anklagade varandra för att ha inlett våldet. Internationella experter uppger att allt pekar på att det var Kambodja som tog initiativet till våldsamheterna. Trots ett eldupphöravtal är situationen på gränsen spänd, och den 17 augusti tog sig thailändska trupper över gränsen och öppnade eld mot civila med gummikulor.
Text: Adri Salido, med bidrag av Janne Wass.
Foto: Adri Salido. Översättning: Janne Wass
