Förbud av niqab är inte en svartvit fråga

374

Slöjor som täcker hela ansiktet – niqab och burka – är styggelser som inte borde existera i samhällen som tryggar mänskliga rättigheter och jämställdhet; med andra ord borde de inte existera i något som helst samhälle. När man skalar bort alla lagren i diskussionen om dessa slöjor kommer man alltid till samma kärna: de är ett uttryck för patriarkalt förtryck – hur mycket de än har blivit ett kulturellt och religiöst fenomen som även många kvinnor som bär dem försvarar. Så långt är jag och Mikael Sjövall (HBL 13.10.2025) helt överens. 

Däremot tycker jag att Sjövall drar kurvorna onödigt raka då han i sin nyliga kolumn i Hufvudstadsbladet inte på något sätt problematiserar ett niqabförbud. 

Frågan om ett förbud är nämligen komplext, inte minst därför att de presumtiva offren för det patriarkala förtrycket ofta inte ser sig själva som offer. Det här är inte något jag hittar på i ett utbrott av kulturrelativism, utan det baserar sig på den (förvisso torftiga) forskning som finns tillgänglig om ämnet. Både Irene Zempi (2019) och Bat-sheva Hass (2019) har gjort djupintervjuer med muslimska kvinnor som bär (eller burit) niqab eller burka i Danmark respektive Nederländerna – båda länder som infört förbud. Det som framgår av forskningen är att en majoritet av de intervjuade kvinnorna som bär (eller burit) heltäckande slöjor anser att ett förbud är diskriminerande, stigmatiserande och fråntar kvinnorna deras självbestämmanderätt. 

Det finns skäl att ifrågasätta hur representativa samplen i undersökningarna är – de är små till antalet och innehåller otvivelaktigt en viss skevhet med tanke på att de kvinnor som verkligen lever under hårt fundamentalistiskt förtryck antagligen inte ens haft möjlighet att delta i undersökningarna. Detta till trots visar undersökningarna med all tydlighet att det finns flera verkligheter bakom slöjorna. 

För lite forskning finns tillgänglig för att slå fast hur förbud har påverkat kvinnors deltagande i arbetslivet, samhället och det sociala livet. Många av de intervjuade kvinnorna uppger ändå att ett förbud ställer dem inför ett svårt val: att bryta mot sociala och religiösa normer samt personliga övertygelser genom att visa sig offentligt utan heltäckande slöja – eller att helt och hållet isolera sig i hemmet. 

Det sistnämnda är knappast något förespråkare för ett förbud önskar sig, men det blir otvivelaktigt ett resultat för vissa muslimska kvinnor – vare sig det är ett val eller ett tvång. 

Gudarna vet att jag inte är den som belackar idealism i politiken, men ibland kan det vara skäl att anlägga ett pragmatiskt grepp och ponera över vilka problem en åtgärd verkligen löser – och vilka problem den ger upphov till. Det är tvivelaktigt om ett niqabförbud gör nånting alls för att åtgärda det patriarkala förtryck som ligger bakom den heltäckande slöjan. De kvinnor som slänger slöjan kommer antagligen att vara de som redan i dagsläget skulle ha möjlighet att göra det utan att riskera hedersvåld eller social isolation. De som sitter hårdast i det fundamentalt religiösa skruvstädet kommer att sitta kvar där även om ett förbud införs – med den skillnaden att många av dem antagligen inte alls kommer att kunna röra sig utanför hemmet. 

Som samhälle är det vår uppgift att arbeta för att inga kvinnor ska behöva gömma sig bakom slöjor på grund av kulturella, religiösa och patriarkala påbud eller tvång. Som Sjövall skriver är det ytterst oroväckande att strikt fundamentalistiska arter av islam börjat förekomma även i Finland. Samhället bör sträva till att motverka att kvinnor (och män, och icke-binära) förtrycks, diskrimineras och värsta fall misshandlas eller till och med dödas som följd av vad Sjövall identifierar som salafismens utbredning. 

Frågan är dock om det finns bättre sätt att utföra detta arbete än att förbjuda niqab. Bland annat har röster höjts för att det ska tillsättas mer resurser för att upptäcka och ta itu med hedersvåld, samt att sporra invandrarkvinnor till att i större utsträckning ta del i och integreras i samhället utanför deras närmaste sfär. Socialsektorn måste få större insyn i vad som försiggår inom sådana fundamentalistiska invandrarkretsar där det sociala umgänget nästan uteslutande sker inom den egna språkliga, regionala och religiösa gruppen. Satsningar måste göras på skyddshem och strukturer för att skydda och stöda kvinnor som vill bryta sig ut ur det patriarkala förtrycket. Utmaningarna är dock stora, eftersom vissa av dessa kvinnor inte tar del i språkkurser eller andra integrationsprogram, och på det stora hela är isolerade från det mesta som sker utanför deras närmaste krets. 

Att förhålla sig skeptiskt till ett niqabförbud handlar inte nödvändigtvis om kulturrelativism. Det handlar dels om att verkligen lyssna på de människor som skulle beröras av förbundet. Även om det behövs mer forskning i ämnet och den forskning som existerar ska läsas med ett visst förbehåll, är det tydligt att flertalet niqab-bärande kvinnor inte välkomnar ett förbud som fattas över huvudet på dem – och ersätter ett tvång med ett annat. Främst av allt handlar det ändå om en oro för att ett niqabförbud i själva verket kan förvärra situationen för många av dem som förbundet är ämnat att hjälpa. 

Sjövall skriver att motstånd mot ett förbud är “som att säga till någon som står i brödkön att hens fattigdom är ett uttryck för orättvisa samhällsstrukturer och att hen inte har rätt att få mat eftersom det är så mycket viktigare att koncentrera sig på de bakomliggande strukturerna i stället”. Man kan kontra med att ett förbud skulle leda till att kvinnor som inte får bära niqab i offentligheten inte ens kan ställa sig i brödkön efter ett förbud eftersom männen i deras närhet inte tillåter dem att gå ut ur huset. 

Sjövall nämner en kvinna han känner som flytt från just den typ av religiöst förtryck som niqaben representerar. Det är fullt naturligt att hon ser rött då hon ser heltäckande slöjor i den finländska offentligheten. Problemet är att förtrycket inte försvinner för att vi förbjuder ett av dess uttryck, tvärtom finns det risk för att det ersätts av ett ännu allvarligare förtryck – ett som ytterligare försvårar arbetet med integration och med att förändra fundamentalistiska attityder. Sjövall citerar Elaf Ali som i Svenska Dagbladet (11.8.2021) skriver att salafistiska kvinnor som bär niqab “inte [får] sminka sig eller lämna bostaden utan mannens tillåtelse. Hon måste sänka blicken när hon är ute och får inte yrkesarbeta eller neka sin man sex. För alla salafister är allt från att lyssna på musik till att rösta i val förbjudet”. 

Det här är grundproblematiken, och jag håller helt och hållet med Mikael Sjövall om att detta är något som vi i Finland måste råda bot på. Jag har dock svårt att förstå hur ett niqabförbud skulle påverka de salafistiska männens övertygelser, som ju är roten till problemet. Ett förbud riskerar däremot att skyffla problemen under mattan, out of sight, out of mind. Och bakom stängda dörrar fortsätter förtrycket. 

Jag är dock fullt medveten om att jag kan ha fel. Om någon sitter på faktabaserad information som visar att niqabförbud har förbättrat situationen för kvinnor i fundamentalistiska kretsar i länder där islam är en minoritetsreligion, tar jag gärna del av den.