Maja Lee Langvads TOLK påminner oss om litteraturens uppgift är att främmandegöra, skriver Linda Boodh.
Danska Maja Lee Langvad har sedan HON ÄR ARG (2016) varit en tongivande röst i den danska debatten om transnationell adoption. Nya boken TOLK, i översättning av Johanne Lykke Naderehvandi och Kristofer Folkhammar, skildrar en koreansk adoptivdotters olika besök hos sin biologiska familj i Seoul under åren 2018–2023. Med sig har hon sin kvinnliga tolk, tillika älskarinna. Boken är skriven i dialogform, där det som sägs mellan tolken och familjen gestaltas som luckor i texten:
”Jag säger: Kan du fråga min mamma varför inte min pappa är med?
Min tolk säger: ?
Min mamma säger: .
Min tolk säger: Hon säger att han är på jobbresa, så han kunde inte komma.”
På samma sätt som familjemedlemmarnas gemensamma historia är fulla av hål och sprickor är alltså deras sociala samspel det. Det tal som slutligen når fram har redan hunnit bli gammalt; innan orden når adressaten har de blivit inaktuella, tappat kopplingen till det ansiktsuttryck som tidigare satt ihop med dem. Ska man upprepa minen man hade när man sa det man sa igen då? Nej. Desto starkare blir det dock de få gånger man får förstå något om deras respektive särdrag:
”Min tolk säger: Dina systrar har humor.
Jag säger: På vilket sätt?
Min tolk säger: Det är svårt att förklara.
Jag säger: Skämtar de med varandra?
Min tolk säger: Nej, det är inte på det sättet.
Jag säger: Men hur är det då?
Min tolk säger: Det är mer som att de driver med sig själva.”
Kärlekens gatekeeper
Ytterligare ett försvårande: Hur blir det när man är kär i sin tolk? Tolken vill skydda sin älskade och varken kan eller vill vara en objektiv uttolkare av det som sägs. Hon är snarare av den finmaskiga sorten; en kärlekens gatekeeper. Omsorgsfullt väljer hon vad hon ska svara och hur hon ska tolka:
”Min äldsta syster säger: ?
Min tolk ser på henne och ler.
Jag säger: Vad frågade hon dig om?
Min tolk säger: Det kan jag berätta senare.
Jag tänker: Varför kan hon inte bara säga det på en gång?”
Det är inte helt säkert att vi får veta vad, eller ens allt, som sägs. Liksom i HON ÄR ARG, där varje nytt stycke inleds med ”Hon är arg för att … ” följt av en adoptionskritisk mening, är texten i TOLK kongenial med innehållet på ett sätt som gör språket minst sagt påtagligt. Textens tomrum skapar vidder av tolkningsmöjligheter (tolken tolkar familjen, jaget tolkar tolken, läsaren tolkar texten …), men Langvads formspråk tycks på ett säreget sätt ändock förbluffande självklart och okonstlat.
För visst händer det något när man försätts i språklig knipa, när något felar eller fattas – vare sig det gäller det mellanmänskliga mötet eller litteraturen. Det infinner sig så småningom något annat i tystnaderna och det ideligen upprepade: ”Min syster säger …” / ”Min mamma säger …” / ”Min tolk säger …”
Det har att göra med att hennes formmässiga val inte ter sig experimentella i den bemärkelsen att de skulle vara konceptuellt uttänkta, snarare tycks språket behöva ha den här formen för att vara sann. Som läsare blir man inlemmad i den språkliga förbistringen. Man försätts mitt i språk- och identitetskrisens centrum: i de kulturella skillnaderna, där det mellanmänskliga mötet ständigt fördröjs, sätts ur spel. Det är en märkligt fysisk förnimmelse, brotten rycker tag i en – hack, hack, hack – stör, men är samtidigt rytmiska:
”Min tolk säger: .
Min mamma ler
Min mamma säger: .
Min pappa och min tolk skrattar.
Min tolk säger: .
Min mamma och min pappa skrattar.
Min mamma säger .
Min pappa och min tolk skrattar.”
Gränserfarenhet
Jag kommer osökt att tänka på den franska filosofen Gilles Deleuze’ begrepp ”minor literature”, en mindre litteratur. Eftersom litteraturens uppgift är att främmandegöra, handlar språkarbetet om att skapa ett okänt språk i språket: en mindre litteratur, menade han. Det har förstås inget med ett mindre språk i volymmässig bemärkelse att göra, utan ett språk som skapas inom majoritetsspråket och som verkar ”avterritorialiserande”. Ett begrepp som är lika krångligt som det låter, men förenklat skulle man kunna säga att det handlar om försök att hitta vägar ut, flyktlinjer, som rör vederbörande ut mot nya platser.
Ett språk som är vanemässigt betecknande kan vara förhållandevis genomskinligt – ”det som står är det som är”. Ser man det som en neutral språkform är det svårt att uppfatta ordets känsla eller dess dubbeltydighet, slentrianmässigt kan det framstå som ett neutralt verktyg. Men konsten kan få oss att få syn på språket som något mer än en fas mellan tecknet och det betecknade. Det kan handla om text som får oss att röra tungan i munnen på ett ovant sätt eller någon form av stammande som stör på ett kreativt sätt, eller som här: om luckor, tystnader och brott. Den sortens gränserfarenhet som osäkrar och förfrämligar det invanda. Rör till och om – man bör inte fresta sig att göra det till något känt, utan ska i stället förbli i osäkerheten, mellan vetande och icke-vetande. På så vis osäkrar det våra identiteter och våra sanningar, hävdade han.
Det är väl just det hon gör så bra, Langvad, dröjer i icke-vetandet, eller icke-förståelsen – både vad gäller form och innehåll. Även om jagberättaren och tolken efter mötena med familjen ibland sätter sig utanför en 7-eleven, röker, pratar och försöker förstå vem jagets mor är, vad familjen anser om queerhet, hur de ser på könsroller, mat, traditioner osv, så låter Langvad språket alltid vara mer öppet än konkluderande.
För visst är det väl alltid något – vare sig man besöker sin biologiska familj på andra sidan jorden, pratar med en adoptivmor eller skriver en text om sin hybrida identitet – som ligger emellan och liksom ruckar och stör förmedlingen – om inte en tolk, så en skenbild (Buber), ett ansikte (Levinas), en otillbörlig gest (som hos Kafka), kanske en skärm eller för all del en tystnad.
”Min tolk säger: Jag är trött i huvudet också. Det är allt det som inte sägs som gör mig trött. Allt jag uppfattar mellan raderna.
Jag säger: Som vad, till exempel?
Min tolk säger: Det är svårt att förklara. Det finns en tystnad som inte kan översättas.”
Det får mig att tänka på vad Arvo Pärt sa i en dokumentär som visas på SVT nu med anledning av hans 90-årsfirande: det är ”alltid vackert när man är i trångmål.” För visst händer det något när man försätts i språklig knipa, när något felar eller fattas – vare sig det gäller det mellanmänskliga mötet eller litteraturen. Det infinner sig så småningom något annat i tystnaderna och det ideligen upprepade: ”Min syster säger …” / ”Min mamma säger …” / ”Min tolk säger …”
Kanske en form av mindre litteratur, ett språk i språket, vars stil eller låt säga röst blir, om inte begriplig, så åtminstone lyriskt intressant och behaglig att befinna sig i. Och vad, om inte det, är ganska vackert.
Maja Lee Langvad:
TOLK.
Översättning: Johanne Lykke Naderehvandi &
Kristofer Folkhammar.
Ellerströms, 2025.
