Det finns få figurer som bär på så predestinerat mörkt symboliskt bagage som flickan. Hennes sexualiserade unga kropp och fantasier är redan märkta av den väg hon har att gå – flickskapets repertoar av acceptabla drömmar är snäv, det som inte passar in tuktas och kroppen åldras obönhörligt.
Som litterär figur utövar hon en lockelse för den som vill gräva i det patriarkala våldets dynamik – och inne i den hittas hon också i Lina Bondes tredje diktsamling köttsviterna (2025). Bondes flickor har läckande kroppar och vårdas på en klinik vid skogen. ”I rummet flyger fingrar över täcken. Sträcker sig ut, vissa klamrar sig fast. I almanackan noterar jag kyssar avföring besökare. Flickornas bestående önskningar, flickornas bestående förfall.” I fönstren står plastblommor, doften av träden som läcker kåda tränger in – men om man öppnar fönstret riskerar lukten av flicka att välla ut. Plast, kropp och natur är effektfulla kontraster, frågan är vad dessa vill synliggöra.
Att lukten av kropp och kön kan vara svindlande visade Bonde redan i debuten tecknar snö (2020) där hon lät kroppsvätskor och hud blandas med lust, saknad, natur och tydliga landskap – landsbygd och storstad. I köttsviterna finns inga landskap, men nog kroppsvätskor och utväxter som vårdarna på anstalten tar hand om. Det som finns är avgränsat av ett diktjag som observerar, gör fältstudier, minns och antecknar. ”Din hand tillhör en luktande kropp omringad av filtar. / Jag klappar den. Ljuset på kliniken skär i ögonen. / Det är natt, det är ljust. / Ylletröjan på en stol. / Den är gammal. Den är din. / Under pyjamasen flyter dina bröst ut. / De ser tunga ut utan stöd. / Jag vill skaka sänggaveln. / Din kropp ska slå mot kanterna, hårt.”
Utan lust är kroppens utsöndringar bara slaggprodukter, hud som skalas av flickkropparna avskrivs begreppsligt inte bara från njutningens sfärer utan även från beröring.
Ändå väntar friarna med blommor på att bli insläppta i flickornas rum. Ibland går de in i fel rum utan att märka att de uppvaktar fel flicka. Diktjaget, som avlägger rapport, har ett vetenskapsideal som tycks utgå från att i kliniska termer förhålla sig till flickorna som materia. Målet är lika förbryllande som det är precist; ”jag behöver veta vad en flicka är”. Läsaren lämnas ensam med äcklet och det outtalade lidandet. Våldet som begås mot flickorna, och det underförstådda våld som flickorna måste begå mot sig själva för att låta sig anonymiseras till sängliggande kött i nya hudkostymer på en anstalt.
Bonde har en känsla för effekt, dramatiska bilder som etsar sig fast. Som i tidigare verk kretsar bilderna kring det kroppsliga, som hud, och det som kroppen behöver, men som också gör avtryck, som smör. Men då köttsviterna inte erbjuder förlösning, ljus, eller ens skiftningar i form av exempelvis ett uppror, stannar effekten i skräckgenren. Med sina 130 sidor och repetitiva bilder blir det en långfilm, och som läsare blir jag obekväm med att ständigt känna mig som en voyeur. Att Bonde i detta verk som luktar våld och död laborerar med den begreppsapparat som hon tidigare använt för livet kan vara en del av hennes avsikt – att döda sitt språk för att skapa förutsättningar för ett nytt.
Linda Bonde:
köttsviterna.
Förlaget, 2025.
