Marx storverk Kapitalet har något avgörande att säga om vår tids grundläggande strukturer, så varför inte undersöka saken genom scenkonst? I Stockholm har Kapitalet utgjort kärnan i två nya scenkonstverk. Anders E. Larsson har sett Das Kapital på Dramaten.
Vad är det som drar med kapitalet? Eller, dum fråga, vad är det som kapitalet inte drar till sig? Tid – nej, tid är pengar, som blir kapital. Behov – nej, behov är den främsta anledningen till pengarullning, som förökar kapitalet. Människovärde – nej, människor är större delen av dygnet dedikerade till arbete, som finns till för att tjäna kapitalet. Kapitalet tillhör kapitalisten, vars inkomster huvudsakligen genereras av en förmögenhet och inte av eget arbete.
Fast småkapitalister är vi allihopa, allihopa, i och med att vi gör allt för att ackumulera kapital, som enligt den allena rådande kapitalistiska doktrinen ska göra oss oberoende, fria – och lyckliga. Ägande och köpstyrka är det vackraste vi vet. Det ger oss en ny soffa så fort vi har tröttnat på den gamla, det ger oss handgjorda och numrerade vattenflaskor av västerbottnisk björkbark till vår egentid på gymmet för specialpriset 789 kronor, det ger oss friheten till omgående materiell förnyelse i vår belånade bostadsrätt.
Snart sagt allt vi gör, gör vi – vare sig vi vill det eller ej (om vi ens är medvetna om det) – för att skapa värdeökning. Men, säger den förhoppningsfulla, våra mänskliga och mellanmänskliga erfarenheter, som känslor, upplevelser och intima möten – de befinner sig väl ändå utanför kalkylen? Njae, var inte så säker på det. Begreppet ”humankapital” har som yttersta mål att förvandla just dessa upplevelser till något som bidrar till produktivitet och värdeskapande. Med andra ord: ”Det ekonomiska värdet av människors samlade kunskaper, färdigheter, erfarenheter, kreativitet och hälsa.” Du blir aldrig fri från din roll som monetär kugge i maskineriet – hur mycket körsång, yoga eller pilates du än tillägnar dig. Nedslående? Jovars.
Kapitalets ande över Themsen
Kanske är det därför som två – ganska olika – föreställningar på Stockholms scener har riktat blicken mot Karl Marx Kapitalet, för att försöka förstå och uthärda vår bleka samtid år 2025. Samtidigt som vänstergruppen Teater Tribunalen hade nypremiär på sin uppsättning i december (läs recension här), så mönstrade nationalscenen Dramaten sina resurser för en dansteaterföreställning på husets stora scen med koreografi av Örjan Andersson.
På Dramaten inleds uppsättningen med ett bibliskt anslag: ”I begynnelsen var London, och London var smutsigt och kaotiskt, och mörker var över djupet, och kapitalets ande svävade över Themsen”. När Marx anlände till det brittiska imperiets huvudstad 1849 slogs han av observationer och insikter som han bearbetade och samlade i sitt magnum opus, vars första band utkom 1867. Det är ett rimligt antagande att det notoriskt komplexa Kapitalet har något avgörande att säga om vår tids grundläggande strukturer, så varför inte undersöka saken genom scenkonst.
Mycket av föreställningens sceniska metodik ut på att lägga den existentiella ångesten i publikens knä genom igenkännliga, moraliskt anstrukna vardagsdilemman: Åka Über? Åka till Thailand? Betala för billigt svartjobb? Slänga PET-flaskor i sopen?
Humorn är ständigt närvarande, som ett medel för att nå ut till salongen med Marx långtifrån alltid glasklara prosa. Magnus Lindman har översatt och bearbetat Marx texter och kompletterat med nyskrivet material som berör nutida företeelser, Örjan Andersson – en av Sveriges mest framträdande koreografer – står för regi och koreografi, popmusikern Jonathan Johansson har gjort musiken tillsammans med David Lindvall och Samuel Starck och alltsammans tar plats i Chrisander Bruns vitkaklade scenrum med mobil lysrörsbelysning.
En utmaning för kritikern
Det är intressant att jämföra recensionerna av föreställningen i svenska tidningar. Föga förvånande är vänsterideologiska Aftonbladet kritisk, recensenten menar att Andersson och kompani osynliggör de ”verkliga” arbetarna på botten av den kapitalistiska pyramiden (de figurerar desto mer på Teater Tribunalen) och skojar bort en seriös diskussion om Marx och hans tankar. Hos liberala kvällstidningskollegan Expressen utbasuneras däremot det geniala i att göra dansteater av Kapitalet, skribenten får ångest av uppsättningen och känner kapitalets flöde via skådespelarnas och dansarnas ständigt rörliga kroppar.
Ska uppenbara ideologiska förtecken färga en konstnärlig bedömning? Som utgångspunkt, nej. Här blir dock frågan om det går att frigöra ett tillräckligt stort mått av objektivitet vid värderingen av ett verk, som bygger på en urkund där det redan från början finns stora doser av politisk ideologi inblandad. Men det är en sak hur man förhåller sig ideologiskt och teoretiskt till kapitalismen, en helt annan när man ser den för vad den är: ett reellt faktum som vi alla delar.
Tydlig symbolik
Jag begriper inte ett jota mer av Marx Kapitalet efter att ha besökt Dramaten. Men jag tvivlar på att det är själva utgångspunkten. Däremot är den en och en halv timme långa föreställningens iscensättning rik på lika tilltalande som underhållande nedstamp i Kapitalets ordmassor, framförda av en energisk, ombytlig och mycket välpresterande ensemble.
Symboliken är tydlig när aktörerna rutschar ner från direktörs- och mötesrummet där uppe, till den tömda simbassängen därnere – en plats som också kan vara förnuftets sista anhalt, psykiatrisk slutenvård, en sweatshop eller ett slakthus. Vår hårda, kliniska verklighet består av vita, fräscha och lätt-tvättade material, som enkelt skrubbas rent från lämningarna efter svettiga kroppar som arbetat sig uppåt men fallit fritt mot botten.
Metaforen med den tomma bassängen är effektiv: så länge den är fylld med vatten bibehålls illusionen av att vi är fria att när som helst simma in till kanten och kliva upp. Men när vattnet sjunker undan och den helkaklade sanningen blottar sig, klöser vi förtvivlat längs med hala väggar som är omöjliga att klättra upp för.
Ojämnt idémyller
Att vara eller inte vara en vara, det är frågan, som får sitt självklara svar i Das Kapital, när Örjan Andersson implementerar en uppsjö av infall och medvetet knäppa rörelsemönster – emellanåt lika outgrundliga som förklaringen till varför vi egentligen hamnade här, som produkter på en marknad.
Idémyllret fungerar bättre i första halvan av föreställningen, där ett slags struktur tydligare uppenbarar sig. Sista delen av föreställningen förtätas på olika plan, men saknar en riktig förlösning. Ragnarök tycks närma sig, med en allt flitigare användning av rökmaskiner, men slutackordet sätts inte på plats. De många starka enskildheterna koagulerar (för att använda ett Marx-begrepp) inte till en solid helhet, utan upplöses pö om pö, som morgondimma över Themsen – vilket förtar möjligheten till något större och verkligt kännbart.
En av de mest verkningsfulla, och samtidigt roliga, sekvenserna är när vi närmar oss Marx teori om varan som fetisch. Rent bildligt innebär fetischism att ”dyrka en person eller sak fanatiskt”. Inom marxismen talas det om varufetischism – och då avses att arbetet bakom en vara döljs till förmån för dess uppfattade betydelse (viktighet). Dramatens exempel rör en ”super green hot double burger” och hur mystiken kring denna simpla matbit gör den övernaturlig. Helt lättbegripligt är knappast Marx resonemang, och därmed inte heller vissa textpassager i föreställningen.
Men kanske går det att överföra teorierna om varors magiska kvaliteter till kändis- och influencervärldens varumärkesbyggande, där en hamburgare eller annan godtycklig vara får en absurd prissättning bara genom att ett känt namn marknadsför den. Den mytiska aura som därmed omger varan uttrycks i ett värde som får något gudomligt och ikoniskt över sig, med en prislapp som inte har något som helst att göra med den faktiska varan eller arbetet bakom. På så sätt hamnar dessa varor i en särskild, övernaturlig, och ”eftertraktansvärd” kategori, frikopplade från all rim och reson.
I fetischismens maskineri surras vi fast inuti mörka mekanismer, som berättar om något lika avskräckande som genuint sorgligt: om något som står i direkt motsättning till naturliga och sunda mänskliga behov.
Foto: Sören Vilks
