Den ukrainska fredsaktivisten Nina Potarska anser att feministiska perspektiv är viktiga i fredsprocesser, för återuppbyggnad och inte minst för att freden ska bli både hållbar och motståndskraftig efter krig.
För att kunna uppnå hållbar fred måste vi sätta människan i centrum.
Det säger Nina Potarska, Ukrainas nationella koordinator för Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet från den tillfälliga lägenhet hon har fått låna i Kanada.
I skrivande stund förhandlar USA och Ryssland om fred i Ukraina. Det är långt ifrån den fredsprocess som Potarska skulle önska.
Potarska menar att en fred som förhandlas mellan globala ledare, eller än värre mellan aktörer som är verksamma utanför landet där kriget rasar, inte har de förutsättningar som krävs för att ge människor den trygghet de behöver och etablera en stabil och hållbar fred.
– Om vi med fred menar tålig fred – en fred som består – så måste vi förstå vilka aktörer som stöttar och kan bevara en sådan fred, säger hon.
Potarska menar att fred inte bara är ett historiskt ögonblick, ett datum, ett fredsavtal som undertecknas på en viss plats, utan en lång process i vilken medborgarna och samhället på olika nivåer måste vara inblandade.
– Vi föreslår därför en enkel sak: fråga folk vad de anser, säger hon.
Enligt henne handlar det om att ta reda på vad människor verkligen behöver, annars riskerar man skapa en fred som inte reflekterar människors behov.
Svårt att planera
Sedan kriget startade arbetar och reser Nina Potarska mellan hemlandet Ukraina och Kanada. I ”exillandet” flyttar hon runt mellan bostäder där vänner kan erbjuda en säng. Hennes 15-åriga dotter som måste gå i skolan klarar sig på egen hand i det ”nya” landet, där de lever på tillfälliga visum.
När Potarska är i Ukraina upplever hon stressen som det innebär att inte ha tillgång till el dygnet runt eller när hon behöver, svårigheterna att få tag i mat och ta sig fram i trafiken, som när det gäller att hinna i tid till ett läkarbesök.
– För mig är det ju tillfälligt, men när det inte ens går att spola på toaletten är det svårt att hålla uppe värdigheten. Människor kan aldrig planera någonting eftersom de inte ens vet om det finns el när de behöver eller så måste de vakta för att kunna utnyttja strömmen när den väl sätts på. Och så bryts de sakta ner av att inte ha kunnat sova en hel natt på flera år, säger hon.
Människocentrerad återhämtning
Nina Potarska, kvinnoorganisationen som hon representerar och de andra mycket få medborgarorganisationerna som finns kvar i landet försöker hela tiden hålla örat mot marken och lyssna in människor i deras vardag.
– När vi frågar människor vad de ska göra när det blir fred är det ofta väldigt enkla saker de drömmer om, som att ta en promenad på sina vanliga ställen eller äta en bakelse de inte har fått tag i sedan kriget började.
Det här är vad det betyder, menar Potarska, att fred och återuppbyggnad faktiskt inte bara handlar om att bygga upp nya vägar, banker och annan infrastruktur. Det handlar om att återställa trygghet, förtroende och vardagsliv, så kallad ”människocentrerad återhämtning”. Freden som förhandlas fram riskerar annars att misslyckas, eller i alla fall inte vara tillräckligt motståndskraftig för att inte slitas sönder av nya konflikter i framtiden.
– De som förhandlar fred är ofta aktörer som är uppfyllda av tanken på att vara den som lyckades få till ett fredsavtal snarare än att de verkligen strävar efter att uppnå en långsiktig fred.
Potarska menar att fred inte bara är ett historiskt ögonblick, ett datum, ett fredsavtal som undertecknas på en viss plats, utan en lång process i vilken medborgarna och samhället på olika nivåer måste vara inblandade.
– Vi föreslår därför en enkel sak: fråga folk vad de anser.
Nina Potarska. Foto: Charlotte Hooij / WILPF
Ineffektiva processer
I en artikel från förra året skriver Potarska om hur insikter från Ukraina och tidigare misslyckanden i Irak, Bosnien och Afghanistan visar vad konsekvenserna av en fred förhandlad uppifrån kan innebära. I Irak handlade återuppbyggnaden främst om oljeindustrin, infrastruktur runtomkring den och utländska investeringar. Detta ledde till att utländska företag och ekonomiskt starka grupper i landet snabbt ackumulerade stora förmögenheter samtidigt som misstron och de sociala klyftorna i samhället växte.
Efter kriget i Bosnien (1992-1995) genomfördes en rad reformprogram samtidigt som ekonomin liberaliserades, vilket innebar omfattande privatiseringar och institutionella reformer. Enligt Potarska ledde det till att människor förlorade förtroendet för de statliga institutionerna och nya konflikter uppstod.
Afghanistan tvingades efter USA:s invasion 2001 i sin tur genomföra ekonomiska reformer i marknadsliberal anda helt utan hänsyn till sociala, kulturella och regionala omständigheter, vilket gjorde att det blev ineffektivt samtidigt som stora delar av befolkningen stod helt utanför och blev beroende av humanitär hjälp.
Traumahantering
Nina Potarska säger att fredsarbetet i Ukraina därför måste handla om att lyssna på olika grupper i det ukrainska samhället.
– De som förhandlar om fred måste lyssna på dem som lämnat fronten, och alla de som befinner sig på flykt inom landet, både i västra Ukraina och i Ryssland, för att se vad de har för olika behov.
Fredsprocesser handlar, säger hon, om att skapa strukturer för att människor kan komma tillbaka till en någorlunda normal vardag. För att lyckas med det krävs att de grundläggande behoven, som tak över huvudet och mat, tillgodoses samt att så kallad mänsklig säkerhet – en vardag fri från våld, inte bara från kriget utan även i familjen och samhället – säkras.
Potarska betonar att det finns ett enormt stort behov av service för stresshantering och traumabearbetning för alla de som varit vid fronten. Detta existerar knappt idag, eller utbudet av sådan service är en droppe i havet.
– Vi vet att i stort sett alla som varit i krig har trauman eller i alla fall har levt under enorm stress dygnet runt en längre tid och det borde vara en självklarhet att få respit och chans att återhämta sig och bearbeta sina krigserfarenheter innan man förväntas åka hem och leva ett ”normalt” liv igen. Men den typen av omsorg om människan ingår sällan i fredsprocessen.
Återvända till vardagen
– I mitt arbete försöker vi hela tiden upprepa att vi måste fråga ukrainarna vad fred innebär för dem. Det kan handla om så enkla saker som var mataffären ska ligga eller var busshållplatser bör vara placerade när bussen börjar gå igen, säger Nina Potarska.
Att leva i krig gör människor sårbara, det sår split och göder misstro, säger Potarska och framhåller att det är enkla vardagsnära saker som gör att de kan återfå lite trygghet, känna lite tillit till människor igen, vilket behövs för att kunna bygga en framtid igen.
– Att förstå detta är att ha ett feministiskt perspektiv i fredsprocessen.
Forskning visar att våld i krig också innebär ökat våld i samhället generellt och i hemmen. Att underlåta att göra något åt det undergräver också chanserna till hållbar fred.
– Utan den här typen av insatser kommer tusentals kvinnor att behöva söka sig till skyddande boenden.
Fred och återuppbyggnad handlar faktiskt inte bara om att bygga upp nya vägar, banker och annan infrastruktur. Det handlar om att återställa trygghet, förtroende och vardagsliv, så kallad ”människocentrerad återhämtning”. Freden som förhandlas fram riskerar annars att misslyckas, eller i alla fall inte bli motståndskraftig mot nya konflikter i framtiden.
Pågående omsorgsarbete
Potarska ser just nu inget ljus vad gäller en hållbar fred.
– Ukraina är ju inte ens en huvudaktör vid förhandlingsbordet, så vi är så långt ifrån det scenario som vi borde ha.
Tillsammans med andra forskare har hon skrivit rapporten ”Caring to Survive and Survive to Care” som behandlar genusbaserade överlevnadsmetoder, social reproduktion och våldsspiraler i Ukraina. I den vill författarna kasta ljus på omsorgsarbetet och det reproduktiva arbetet som ständigt pågår under kriget.
När den sociala infrastrukturen kollapsar och det råder brist på allt, när samhällsservicen har slagits ut och ingen logistik fungerar handlar allt om vård och omsorg, säger hon. Människors behov fortsätter att finnas.
– Vi måste ta hand om våra barn, våra äldre. Och det är kvinnor som gör det. Männen i Ukraina är antingen vid fronten eller gömmer sig för att slippa. Att ha ett feministiskt perspektiv handlar om att se och handla utifrån dessa behov.
Nina Potarska säger att målet med freden ändå måste vara att bevara det mänskliga, den mänskliga kontakten.
– Om det inte handlar om det medmänskliga då vet jag inte vilken fred vi kämpar för, säger hon.
Foto: Konrad Lembcke/Flickr, Charlotte Hooij / WILPF
