Vi förs in i ett avskalat scenrum med svartvitt rutigt trägolv, i bakgrunden ett svart sammetsdraperi och mitt på scenen en läderfåtölj och i den, skådespelaren Robert Fux med ryggen vänd mot publiken. Magin kan börja.
Året är 2012 och jag ska se monologen Orlando i regi av Carolina Frände på Stockholms stadsteaters scen i Skärholmen. Pjäsen, som är skriven av Darryl Pinckney, är en adaption av Virginia Woolfs modernistiska klassiker och den är både språkligt och tematiskt den woolfska texten trogen. Under monologens cirka hundra minuter (utan paus) rör sig Robert Fux i rollen som Orlando genom könets och konstnärskapets historia från 1600-talet till 1900-talets början och kliver in och ut ur olika roller, blir man, blir kvinna, blir allt däremellan och bortom, ständigt sökande efter sin roll som människa och konstnär.
Orlando, i Frändes sparsmakade och briljanta regi, var en inkännande och övertygande tolkning av Woolfs nästan hundra år gamla story och den kunde inte ha varit mer queer, mer i dialog med sin tid – både den woolfska och den vi befann oss i.
Fux gjorde en alldeles suverän rollprestation och lyckades med små medel levandegöra den böljande texten och hålla sin publik andäktigt fångad och när föreställningen var slut gick jag ut ur salen med en känsla av att vara förändrad och övertygad om teaterns unika betydelse. Men det var inte enbart Fux och Frände som gjorde min upplevelse av Orlando så stark, det gjorde också publiken, som bestod av tonåringar i gymnasieåldern. I foajén ett par timmar tidigare hade de stojat, fnittrat och vräkt i sig hamburgare och franskisar ur take away-papperskassar. Nu var de, liksom jag, närmast förhäxade av Fux uppenbarelse och alldeles med på allt som den gränsöverskridande texten bjöd på.
Vad var det som gjorde att dessa tonåringar i Skärholmen valde att tillbringa en fredagskväll på teatern utan vuxna förkläden? Ett svar på frågan är det arbete som Skärholmens dåvarande konstnärliga ledare Carolina Frände hade gjort för att teatern skulle kännas relevant för Skärholmens drygt 30 000 invånare med rötter i 150 länder. Hon hade tre år tidigare tillträtt som chef och valde då att dels förvandla teatern till en scen för unga i åldern 5–19 år, dels utgå från platsen och sätta Skärholmen i centrum. I artikeln ”Konsten ska inte vara fri” (Kultur för alla, 2012) konstaterar hon att Skärholmen som plats inte ”vanligtvis används som utkikstorn för att beskriva, tolka och berätta om världen”. Att göra Skärholmen till utgångspunkt innebär, enligt henne, i sig ett normbrott och inbjuder till att ifrågasätta normer.
I dagens polariserade samhällsklimat och i dessa tider av klimatångest, pågående krig, upprustning samt nedskärningar och sociala orättvisor behöver vi teatern – kanske mer än någonsin under min livstid.
”Att vi spelar Orlando – Virginia Woolfs modernistiska queerklassiker – i Skärholmen är i sig ett brott mot normen om vilka berättelser som hör hemma i vilken miljö. För inte hör väl Orlando hemma i den mångkulturella förorten? Jo, det är just vad hen gör – förorten och Orlandogestalten har just det normkritiska perspektivet gemensamt.”
I de samtal jag förde med Frände hösten 2012 beskrev hon hur hon jobbat med att göra teatern till ett välkomnande rum – ett slags vardagsrum – och hur detta arbete avspeglades i allt från strategiskt arbete, ledarskap, personalpolitik och de funktioner publikvärdarna hade, till inredningsdetaljer, färgval på väggar och golv samt unisextoaletter. Och sen förstås publikarbete, samskapande och förarbete för att förankra berättelserna som sätts upp.
I förarbetet för Orlando hade Frände bland annat träffat skolelever för att diskutera hur det skulle vara att liksom Orlando en morgon vakna med det motsatta könets kropp.
Diskussionerna med de unga blev en utgångspunkt för gestaltningen av karaktären Orlando.
När jag såg Orlando slogs jag av att det som gjorde den relevant inte enbart handlade om att texten talar till oss i dag, utan att Caroline Frände tog sin unga publik på allvar. Hon prutade inte på det konstnärliga, utan hon utgick från att publiken nog kan ta till sig en modernistisk text – om man bara ger den redskap att förankra berättelsen i den egna erfarenheten. Och för att nå denna punkt behövs en lyhördhet och en förståelse för de frågor som är aktuella samt olika former av publikarbete och säkert också ett gott samarbete med skolorna.
Jag återkommer ofta till minnet av föreställningen och till min upplevelse av den då jag reflekterar över teaterns betydelse och relevans, över dess möjlighet att vara ett rum där svåra frågor ställs och där vi kan testa olika perspektiv, mötas och föra en dialog. Orlando påminner mig om hur enskilda föreställningar kan ha en avgörande betydelse för individen och hur viktigt det är att skapa ett tryggt rum kring denna upplevelse. Jag vet inte vilken inverkan som föreställningen hade på publiken, men jag kan bara föreställa mig vad den kan ha betytt för den unga åskådare som då funderade över sin könsidentitet och över vem hen vill vara eller bli. Och det skulle inte förvåna mig om några av dem som satt i publiken 2012, i dag tretton år senare står på någon scen i Sverige och gör teatern som konstform relevant för en ny publik.
I dagens polariserade samhällsklimat och i dessa tider av klimatångest, pågående krig, upprustning samt nedskärningar och sociala orättvisor behöver vi teatern – kanske mer än någonsin under min livstid. Vi behöver den för att stanna upp och andas, för att förstå vår samtid och vår plats i den, för att reflektera över svåra moraliska och ofta motstridiga perspektiv i tiden, men också för att för ett ögonblick existera i en annan värld – bortom den vardag som för så många är tung och mörk.
Teatern bör vara ett rum med låg tröskel där alla kan mötas – oavsett ekonomiska resurser, bakgrund eller andra egenskaper. Därför är tillgänglighetslösningar, flerspråkiga tjänster och konstpedagogiska satsningar såsom konsttestarna (ett nationellt program som erbjuder åttondeklassister konstupplevelser och redskap för att bearbeta dem), så viktiga, liksom även teatrarnas publikarbete*. Teatern bör få vara konst i sin egen rätt, vi behöver teater som inte förenklar, som vågar tro på sin publik, och vi behöver samtal om varför just teatern som konstform är så viktig.
* Med publikarbete avses de olika verksamheter och program som teatrarna erbjuder publiken med avsikt att fördjupa teaterupplevelser. Det kan handla om samtal, workshops av olika slag, skolbesök, material och andra verksamheter kring pjäsen eller dess tematik.
