Litteraturforskaren och kritikern Anna Möller-Sibelius – som tidigare disputerat på en avhandling om Solveig von Schultz poesi och som numera räknas som en av landets främsta experter på finlandssvensk poesi – har nyligen utkommit med sin debutdiktsamling; Journal intime.
Att döma av titeln kunde man kanske förvänta sig centrallyriskt baserade bekännelser i traditionellt intimt format, men här bjuds snarare en samtidsmedveten, uppbruten, för att inte säga ytterst komplex diktning; ett avancerat läggspel där läsaren själv blir en del av skapelseakten – samtidigt som det från början står klart att vi här har att göra med en författare väl insatt i genren.
Utgångspunkten för Journal intime synes vara ett havererat äktenskap där – som inledningsorden lyder – ”ingen väg tillbaka” tycks finnas. I bokens avslutning påbörjar diktjaget en tågresa. Innan avfärd köper hon en tunn pocketbok på franska, ”men inte för språkövningens skull, snarare för eskapismens”.
Just detta inköp bildar samtidigt något av en nyckel för läsningen av Journal intime som helhet. Alldeles i slutet läser diktjaget följande passus ur marockansk-franska Leila Slimanis Les parfum des fleurs la nuit; här i svensk översättning: ”Varför skulle jag ha åtagit mig att skriva den här texten om jag inte varit djupt övertygad om att litteraturen måste svara mot en nödvändighet, ett intimt tvång, en inre nöd?”
Anna Möller-Sibelius (född 1971) beskriver – om än snarast antydningsvis – en havererad kärlekshistoria; en familj som splittras. På sätt och vis är det kongenialt att även formen blivit splittrad. Historien återberättas snarast i form av fragment, likt skärvor av en sprucken samhörighet och där diktjagets hjärta nu ”gått i tusen bitar” (för att anspela på Björn Afzelius).
Journal intime beskriver en sårig relationskris, där minnen av lycka överskuggas av diktjagets försök att orientera sig i det kaos som efterträtt kärleken. Vad gick fel, och vad händer nu? ”Det här skulle vara ett annat äktenskap/ så vad är det som blommar i stumma bölder/ och vad är det som återvänder oförändrat men/ byter diet och symptom”.
Andra gånger blir smärtan akut och tydlig: ”hans arm som hejdar mig håller mig ännu”… I en annan passus besöker diktjaget tillsammans med mannen och de båda sönerna en julkonsert. Till det yttre är de fortfarande en familj. Men insikten är obarmhärtig: ”julen är här/ men var är vi”.
Tillbakablickar på begynnelsen varvas med ett nu där jaget kämpar för sin överlevnad: ”du själv subtraherad till det grundläggande/ en skiss för överlevnad”. Ensam kämpar diktens jag med de stora frågorna: ”älskade vi friheten?/ vad är frihet?/ vad är att älska?” Och mitt i all bearbetning av sorgen anas ett vrål av smärta blandat med hopp: ”är du kvar”? Men förnuftet hinner ikapp: ”han är min kärlek havererad/ för djup att bärga”.
Sammanfattningsvis: snarare ”distanserat” än ”intimt”; snarare intellektuellt/akademiskt än känslomässigt/personligt. I denna ”journal” har kärlekssagan snarast återkommit som en krass bearbetning; kanske som ett sätt att undfly svåra känslor och bringa ordning ur kaos. Så sett framstår skapelseakten som nästintill biblisk.
Anna Möller
Sibelius: Journal intime.
Ellips, 2025.
