Det går inte bra för Europa, än mindre Finland. Medan kriget i Ukraina drar ut, ligger Europa i kläm mellan allt mer autokratiska tendenser hos den gamla vännen Amerika och den nakna aggressionen hos den uråldriga fienden Ryssland. Konflikten med Ryssland har tvingat Europa att krypa inför USA, samtidigt som misslyckad investeringspolitik skapat ett teknologiskt beroende av amerikansk digital infrastruktur. I Finland har den kontinentala krisen fått akuta ekonomiska konsekvenser: med de högsta arbetslöshetssiffrorna inom EU, en stagnerad ekonomi och en regering fast besluten att fördjupa krisen genom nedskärningar i den offentliga sektorn känns utsikterna för landet dystra.
Inom presskåren i Finland verkar botemedlet för både de inhemska och europeiska problemen ha samma form. Kontinenten måste investera i teknologi som skapar självständighet gentemot ett nyckfullt och hotfullt USA och styrka gentemot ett aggressivt Ryssland. Genom investeringar i militärteknologi och artificiell intelligens kan kontinenten återfinna sin suveränitet, samtidigt som investeringarna stimulerar ekonomin och sysselsätter befolkningen.
I Finland har man sedan ett år tillbaka upprepat speciellt en solskenshistoria som kunde sprida ljus i mörkret. Det Esbo-baserade företaget ICEYE började år 2014 som en satsning på satellitteknologi för att följa det arktiska istäcket, men har sedermera sadlat om till ett startupföretag i militärbranchen. Satelliter från ICEYE är bland de bästa i världen på att samla ”syntetisk aperturradar”, vilket tillåter rymdobservation av planetens yta under alla väder, även molniga dagar. ICEYE:s satelliter erbjuder kritiskt stöd för trupper i Ukraina och utgör en viktig del av europeiska satsningar på att skapa självständighet gentemot USA.
Det finns en spricka i berättelsen om ICEYE som sällan omnämns i finländsk journalistik. För tillfället skickar ICEYE alla sina satelliter upp i jordens omloppsbana med raketer från det amerikanska företaget SpaceX, grundat och lett av den högerextrema entreprenören Elon Musk. Under början av sin verksamhet använde ICEYE även andra aktörer, inklusive raketer från Indien, Nya Zeeland och Ryssland. Efter kriget i Ukraina är Ryssland förstås inte en möjlighet. Därutöver är valet att använda SpaceX utan tvivel ekonomiskt – Musks raketer erbjuder konkurrenskraftiga priser. Det vore eventuellt svårt eller rentav omöjligt för ICEYE att hitta något europeiskt alternativ.
Svårigheterna med att uppnå europeisk teknologisk suveränitet är ovanligt tydliga just i rymdindustrin. På den europeiska kontinenten finns det i skrivande stund förutom i Ryssland inga rymdbaser med förmåga att skjuta upp raketer i jordens omloppsbana. Den enda europeiska basen med sådan kapacitet ligger i Franska Guyana, en koloni i Sydamerika.
Frågan om rymdkapacitet är nära knuten till frågan om suveränitet. I sin bok Der Nomos der Erde beskriver den tyska juristen och geopolitiska filosofen Carl Schmitt hur jorden och vår uppfattning om den dominerats av olika politiska ordningar med grundval i skiftande idéer om förhållandet mellan tid, rum och politisk makt.
Den första globala ordningen föddes då européerna anlände till Nordamerika under 1500-talet och då Storbritannien under följande århundraden erövrade världshaven. Landet var den första europeiska civilisationen som, enligt Schmitt, verkligen var havsbaserad. Den brittiska maritima makten byggde på en rad teknologier, från innovativa skepp till framsteg inom navigationskonsten.
Den brittiska dominansen utmanades av både USA och Tyskland under de två världskrigen, då världsrummet omskapades genom en omvälvande ny teknologi: flygplanet. Efter andra världskriget handlade kapprustningen mellan USA och Sovjetunionen inte enkom om att utveckla kärnvapen som kunde fällas från luften eller skjutas från ubåtar, utan även om en konkurrens om teknologiska framsteg i yttre rymden. Under varje epok har just teknologiska framsteg varit en ödesfråga för att garantera inte endast nationell utan även global suveränitet.
Under varje epok har just teknologiska framsteg varit en ödesfråga för att garantera inte endast nationell utan även global suveränitet.
Filosofen Yuk Hui har i Machine & Sovereignty understrukit just denna teknologiska aspekt i Schmitts teori om politisk makt. Hui beskriver hur elementära förändringar av världsordningen utgår både från omvandlingar av teknologier som dominerar luften, samt framväxten av ”cyberrymden” sedan 1990-talet, samt nya erövringar i yttre rymden under de senaste årtionden.
En modern suveränitet måste alltså forma (nya) relationer till alla dessa element samt relationerna dem emellan. Drönarkriget i Ukraina är, förutom konstruktionen av drönare, baserat på framsteg inom AI och signalstörning. Samlingen av satellitbilder för avancerade AI-modeller kräver rymdförmågor. Nyligen har både Google och Elon Musk blickat ut i rymden för att stöda energibehoven för skolningen av AI-modeller genom att placera datacenter i jordens omloppsbana.
I Europa förstår många denna koppling mellan suveränitet och teknologi, både gällande cyberrymden och yttre rymden. Just denna insikt driver två pågående projekt för att utvidga två existerande rymdbaser för att skjuta raketer i jordens omloppsbana. I Norge bygger man sedan 2018 ut rymdbasen i Andøya och i Sverige invigdes basen Esrange i Kiruna 2023 för uppskjutningar i omloppsbanan (trots protester från samer på orten, som menade att verksamheten kommer att störa deras renskötsel).
Samtidigt är det bra att ställa svårare frågor om insatserna för europeisk teknologisk suveränitet. Schmitt beklagade sig över en värld som gick mot amerikansk dominans och global likriktning av kulturer och teknologi. Istället romantiserade han något som liknade USA:s inflytande över de två amerikanska kontinenterna på 1800- och 1900-talen under den så kallade Monroe-doktrinen: En mångpolär värld av sinsemellan heterogena, men internt politiskt homogena ”storrum” eller Großraum med en ledande rike, ett Reich.
Förutom de obehagliga associationerna till Hitlers Tredje rike är problemen med Schmitts Großraum många. Framförallt kan man fråga sig om storrum som är internt politiskt homogena inte vore ganska lika, åtminstone där det räknas? Den teknologiska kapprustningen kring AI och satellitteknologi är ett exempel: Om alla ”storrum” (som Ryssland, Kina, USA och EU) fokuserar på att utveckla militära förmågor grundade i massiv datainsamling genom drönare, satelliter och nätövervakning kombinerad med statistisk analys genom AI, vad förväntar vi oss i det långa loppet att skillnaden mellan dessa block kommer att vara? Utan tvivel kommer de här förmågorna att i olika utsträckning att vändas mot den egna befolkningen, mot migranter vid våra gränser, och så vidare.
Europa bör naturligtvis utveckla sin teknologiska suveränitet gentemot USA och företag som ICEYE är en god start på vägen. Samtidigt måste vi ställa oss frågan: ett hurdant samhälle vill vi egentligen leva i och hurdana teknologier skulle det förutsätta?
