Karin Petterssons bok om den politiska omdaningen av Sverige visar hur högertänkandet bredde ut sig för fyrtio år sedan. Hur blev det så? Pär Jonasson minns hur framgångsretoriken slog rot i takt med att politiken mest blev en angelägenhet för ledarna. Han kommer att tänka på 00-talets slagord ”En annan värld är möjlig” men också den ambivalens minnen av protester väcker. Fanns det ens någon egentlig oro över vart samhället var på väg? Var man villig att se det?
I juni 2025 väljs Simona Mohamsson till partiledare för Liberalerna i Sverige. I samband med det publiceras hennes gymnasiebetyg av SVT. Hon har gått en kurs som heter ”Att nå framgång”. I listan finns också flera kurser på temat ledarskap.
På Knut Hahnskolan i Ronneby där jag själv gick vid tiden för millennieskiftet, drygt tio år före Mohamssons tid på Bäckängsgymnasiet i Borås, erbjöds inte alls ett lika stort utbud av kurser i den här genren, men tendensen började synas.
Utanför studievägledarens rum fanns en boksnurra med papper om allt som vi elever kunde välja bland när vi tvingades fylla de i utgångsläget tomma 240 timmar som kategoriserats som ”individuellt val” med något. Killarna på Fordonsprogrammet hade initierat en kurs i bilstereomontering och fått igenom det. Jag anmälde mig till danska, men det var det bara en till som gjorde och det blev inget. Däremot samlade en kurs i ledarskap tillräckligt med deltagare.
På pappren med information om den kursen lade en vän till mig en gång till en underrubrik med en blyertspenna, ”för kommande nazistledare”. Då var det mest av allt en känsla som gjorde att vi i stunden upplevde det som ett genidrag i det lilla. Nästan 20 år senare läste jag följande rader av Göran Greider i Liten bergspredikan för socialister och hittar en formulering som kanske beskriver den där känslan vi hade redan där och då:
Att det idag talas så oerhört mycket om ’ledarskap’ betyder ingenting annat än att vi, nästan allihopa, tänker uppifrån och ner och inte nerifrån och upp. Genom den moderna åskådardemokratin, med sina kampanjpartier, sina lobbygrupper och sitt beroende av den mediala dagordningen, går ett omisskänligt nyauktoritärt drag.
När jag ser Mohamssons kurslista läggs på nåt sätt pusselbitarna ihop för mig på nytt. Den påminner om vilka varningslampor som tändes för oss när framgångsretoriken blomstrade.
Jag tänker på det för alla möjliga sammanhang överdimensionerade torget i Ronneby. Sveriges halvårslånga tid som ordförandeland i EU skulle kulminera i toppmötet i juni 2001, men under våren hölls möten kopplade till ordförandeskapet på flera ställen i landet. På grund av Ronneby Brunns starka ställning som konferenshotell var vi i Ronneby för ovanlighetens skull i nåt slags rampljus, åtminstone lite.
Jag var under något år aktiv den lokala Ung Vänster-klubben och under vårvintern hade vi möten i lokalen om hur vi bäst skulle manifestera vårt motstånd. Folk dök upp från grannkommunerna och de inriktningar som hade visst fäste där. Jag var lika livrädd för mötesdeltagarna från Karlshamn som hörde till Revolutionär kommunistisk ungdom som för mötesdeltagarna från Sölvesborg som hörde till Syndikalistiska Ungdomsförbundet. Kanske särskilt när man är ung är det nåt med folk i ens egen ålder, innan man känner varandra. Socialt är det lite samma fenomen som när man hade idrottsdagar och liknande tillsammans med andra skolor i tio-tolvårsåldern. Vardagarna utspelade sig på bara några kilometers avstånd, men när vi möttes var vi främlingar. Man visste inte vad som gällde hos de andra, vad de talade om eller vad de tyckte var roligt, och man hade aldrig tid att bryta barriärerna.
Så står vi där på torget framför scenen som kallas ”Rolands keps” efter ett tidigare kommunalråd. Håller någon av oss tal? Jag minns mest Lars Lindquist och hans blå gitarr. Nån gång dagarna före har han sagt ”Exakt” just efter textraden ”Kakan växer, men för vem då?” när vi lyssnat på Tomas Andersson Wijs senaste i hans skivaffär Benny.
Nu spelar Lars den alltjämt magiska ”When the Ship Comes In”. Liksom många av Bob Dylans bästa låtar är den ett slags musikalisk humla. Den borde inte flyga, men den gör det. Om fem år ska Lars vara sångare i Billie The Vision And The Dancers och stå i blus och kjol framför tiotusentals skrikande fans i Barcelona, men här och nu har han på sig en blå jacka från pappas jobb och jeans från Kupan. Det röda håret sticker fram under en blå mössa och han säger ”Nu blir det en feministisk kampsång, och jag har skrivit den själv”. Kanske har jag hört ”Equal” på nån spelning tidigare. I alla fall är jag nåt som påminner om stolt när han sjunger ”I won´t waste my time before the mirror unless you do”. Lars har sagt att han snor sina bästa melodier från Peter LeMarc, men jag vet inte om det är så den här gången.
Det finns lite till i den här vrån av ordförandeskapet. En promenad från torget förbi gågatan. En blå Ericsson-telefon som tar emot ett sms med texten ”hur gick demon? puss”. På kontantkortet finns inga pengar att svara för och det är hur som helst inte till mig, men vad skulle det göra? Vi vinkar åt vår bildlärare från högstadiet som gungar sina barn i Rådhusparken. Andra tidpunkter på dygnet sitter vi och leker nån sorts nynyromantiker på samma gungor när bandaren spelar Ultravox eller The Smiths. Mellan gungorna och Mathusets fisklukt finns buskarna dit man måste ta sig efter några folköl.
Framme i Brunnsparken avviker några oidentifierade anarkister för att hala ner EU-flaggan (var ska sleven vara om inte i grytan?) och RKU-ledaren ropar ”I helvete heller! Vi följer snutbilen”. Om de blir inplockade minns jag inte, men jag vet att vi snart står framför hotellets ingång och att demokrati- och förvaltningsminister Britta Leijon kommer ut för att höra vad vi har att säga. ”Vi vill bara visa folkviljan”, säger RKU-ledaren och jag identifierar något i tonfallet, tänker att vi i Ung vänster skulle inte ha sagt likadant. Jag ler lite mot Britta Leijon för att vi är så få, för att jag vill att hon ska fatta att jag fattar det. Om leendet slår riktigt väl ut kanske jag till och med kan få henne på bättre tankar, få henne att förstå något om att sossarna tagit sig vatten över huvudet när de bytt ståndpunkt i EU-frågan i tron att man kan styra unionen i progressiv riktning snarare än att bakbundet se på hur den hjälper ojämlikheten att växa.
Det går väl sådär med den saken. Jag vet inte vilken metod vi borde använda, men det hänger inte bara på mig. Kanske är det på vägen hem som jag säger att det är som att vi slåss på två fronter. Arbetarklassen förstår oss inte och borgerligheten förstår ingenting alls. Jag vet inte om jag lärt mig ord som dissonans och diskrepans ännu, men kanske skulle jag haft nytta av dem för att beskriva känslorna i förhållande till killarna på gymnasiets fordonsprogram som monterar sina bilstereoapparater på kvällarna i stället för att gå på möten. Det var som att gymnasievalet några år tidigare slog in en kil mellan å ena sidan elever som valde ett teoretiskt program (samhällsvetenskapligt eller naturvetenskapligt) och å andra sidan elever som valde ett praktiskt program (fordon, el, industri, barn och fritid med mera). Förr var vi skolkompisar, och är det väl på pappret även nu, men så känns det inte längre när vi rör oss i olika delar av skolan. Många av dem har blåställ, det har inte vi.
Jag skulle bara veta hur det skulle bli, liksom på ett större plan. Historikern och frilansjournalisten Magnus Gustafson, i dag postdoktoral forskare vid Malmö universitet, var vid tiden för EU-toppmötet aktiv i Attac och närvarade vid demonstrationerna i Göteborg. I en text på Facebook, ”I spåren på Göteborgshändelserna 15 år senare”, skriver han om hur Social-demokraterna och den fackliga paraply-organisationen LO nästan helt saknades på gatorna den gången. ” Hur viktiga frågorna om skuldavskrivning och skatt på internationella valutatransaktioner än är så lyckades vi inte mobilisera breda grupper av löntagare. Fem år efter Göteborgshändelserna kunde den borgerliga fyrpartialliansen med Fredrik Reinfeldt i spetsen vinna makten genom inbrytningar i arbetarklassen. Därefter växte Sverigedemokraterna till andra största parti.” Gustafson menar att de som protesterade på gatorna i Göteborg inte kände någon oro för en sådan utveckling. De såg inte farorna utan var upptagna med annat.
”När jag då och då tänker tillbaka på parollen ’En annan värld är möjlig’ får den ett stänk av ironi – som om den i själva verket bekräftade sin motsats.”
Förr var vi skolkompisar, och är det väl på pappret även nu, men så känns det inte längre när vi rör oss i olika delar av skolan. Många av dem har blåställ, det har inte vi.
Två månader efter vår demonstration i Ronneby har jag just slutat gymnasiet och min gräsrot växer inte längre än att jag är hemma i stället för att vara i Göteborg. Jag ser bilderna från Kungsportsavenyn på sönderslagna McDonald´s-fönster. Dör någonting där och då? Om inte så kanske tre månader senare. Jag och en vän går förbi HGL där de gör kretskort. Ingen jag känner vet vad det står för, men tidigare låg Holms maskinfabrik här så vi låtsas att det står för Holms gamla lokaler. Mamma saktar in i sin Saab 900 på vägen intill oss, och på andra sidan den nervevade rutan säger hon att det har hänt nåt i USA.
Det är den elfte september 2001 och jag tror på riktigt att något upphörde då.
I en visionslös miljö lämnas fältet öppet för den som kan måla upp något, hur dåligt måleriet än är. Vi ser det till exempel fem år senare när Alliansen vinner valet, från min synvinkel mer eller mindre genom att säga att man får 500 kronor mer i plånboken varje månad om man röstar på dem. Fredrik Reinfeldt har efterträtt Bo Lundgren, som haft politisk karisma som en ladugårdsdörr, och med enkla medel är han något annat. En dag 2004 ser jag honom i Ronneby, på Café Ferlin i soffhörnet där jag tänkt sätta mig om det inte varit upptaget. Några MUF-killar i J Lindeberg-tröjor, en gymnasistgeneration senare, har bjudit in honom. Han har jeans vilket fortfarande är ett utropstecken i hans position. Inför valet vill jag minnas att jag hör honom beskriva sig som ”Frippe, 41, förortare” och det är som att han låtsas att det inte är någon skillnad mellan förort och förort. I en tv-debatt syns ett bamseplåster när han viftar med fingret. Han har kanske inte ens ett sår, men symboliken är glasklar. Han är mitt i livet, han är lika vanlig som vem som helst. Hans ärende är fortfarande att flytta resurser och kapital från det gemensamma till enskilda fickor, men för att kunna göra dessa transaktioner måste han komma åt någonting i den kollektiva perceptionen och självbilden. Jag vet inte om det är bamseplåstret som vinner valet, men helt nya grupper verkar, medvetet eller omedvetet, börja tänka uppifrån och ner, för att anknyta till Greiders rader.
I sin bok Förbannelsen. Hur Sverige fastnade i 90-talet och förlorade framtiden sätter Aftonbladets kulturchef Karin Pettersson ord på mycket av det som från mitt perspektiv mest var känslor i sena tonåren och som ung vuxen. Hon var politiskt sakkunnig på Finansdepartementet ganska precis då, 2001–2005, och det politiska handlingsutrymmet var minimalt.
Hon skriver om hur hon snabbt lärde sig hierarkin. ”Statsrådsberedningen, det vill säga statsministerns kansli, var finast. Men därefter kom vi på Finansen och utrikesdepartementet och sedan kom resten, de så kallade fackdepartementen som var specialiserade på olika frågor: arbetsmarknad, socialpolitik, försvarsfrågor, miljö.”
Departementens uppgift var att komma med ny politik, men Pettersson konstaterar att det efter 90-talskrisen nästan aldrig fanns plats för nya förslag:
På Finansen log vi snett åt de listor som de andra departementen skickade in när det var dags att göra årets budget. Det var så orealistiskt, det de föreslog, mjukt i kanten och gammaldags. Vårt jobb var att ta ansvar, vilket var detsamma som att säga nej.
Det är bilden av en stillastående politik. En fullständig abdikation, fastän det fanns hur mycket som helst att göra, inte minst på den progressiva planhalvan. ”90-talets syn på marknader skapade enorma rikedomar och historisk värdetillväxt, men rymde ingen idé om fördelning. De öppna gränserna ledde till en massiv utflyttning av jobb och stora effektiviseringar – men saknade helt svar på vad som skulle hända med alla som blev över”, som Pettersson formulerar saken.
I juli 2025 kommer jag i en intervjusituation i kontakt med idén att om inte du växer kommer någon annan att göra det. Den gången handlar det om fotbollsklubbar, men tankefiguren slår mig igen under läsningen av Petterssons bok. Den går att använda också inom idépolitiska landskap.
Runt millennieskiftet var vi många unga som belyste problemen med att inflytandet över den ekonomiska politiken flyttades allt längre bort från oss och vår vardag, vi påpekade hur globaliseringen riskerade att lämna människor vind för våg om politiken inte blev mer aktiv. ”I en annan värld hade den nya, unga vänstern kunnat bjudas in och förnyat den gamla maktapparaten. I stället stötte man bort den generation som var den första att formulera kritiken mot hyperglobaliseringen. Idag säger USA:s vicepresident samma sak som demonstranterna uttryckte då – men från en helt annan politisk utgångspunkt”, skriver Pettersson. Hon sätter därmed fingret på perspektivet som vänstern gav upp. När ingen från den riktningen förmådde göra politik av den ökande ojämlikheten plockade en politiskt motsatt sida upp bollen. Även de politiker som tänker uppifrån och ner behöver röster, det spelar ingen roll varifrån de kommer så länge de kommer. Det handlar om att först nå fram och sedan övertyga. Tidigare vänsterväljare kunde rösta fram den första alliansregeringen i Sverige, och människor med ytterst lite gemensamt med Donald Trump har hittills kunnat ta honom till makten två gånger om i USA.
Karin Pettersson tar upp ekonomen Dani Rodriks bok Has globalization gone too far? från 1997. I den beskriver han några för tiden aktuella fenomen, nämligen strejkerna i Frankrike 1995 och de relativa framgångarna för två presidentkandidater i två mäktiga länder, kommunisten Ziuganov i Ryssland och frihandelsmotståndaren Buchanan i USA. Han ser dem som symptom på att medborgarna inte önskat sig ”dessa fritt flödande strömmar av varor och kapital”. Enligt honom hade enskilda länder ”både en rätt och kanske även en skyldighet att skydda den sociala stabiliteten, men i den nya världsordningen blev det omöjligt”.
Rodrik lade fram två tänkbara svar på ”globaliseringens dilemma”; Det ena var att världen skulle glida in i ett nationalistiskt avståndstagande från all frihandel. Det andra var att problemen som globaliseringen skapade skulle trivialiseras eller ignoreras, särskilt av de ekonomer som utformade krisen. Pettersson konstaterar nästan 30 år senare att båda dessa varningar slog in. Hon skriver också att hon, som politisk chefredaktör för Aftonbladet i början av 10-talet, upplevde ett allt större gap mellan sig själv och den socialdemokrati hon vuxit upp med:
I takt med att ojämlikheterna ökade och därmed den politiska instabiliteten började jag inse att 90-talets centrala antagande om att marknad och demokrati stärkte varandra varit ett felslut, och att politikens roll återigen behövde bli mer aktiv.
Vi som tror att ett samhälle med nödvändighet byggs nerifrån och upp (se bara på vilket hus som helst) har en del att bita i. Det borde vara enkelt att förklara (igen, se bara på vilket hus som helst), men det finns en del brus att tränga igenom, inte minst i dagens algoritmstyrda medielandskap. Störst chans att nå framgång (vad det nu är, det finns förmodligen lika många uppfattningar om det som det finns människor) har var och en av oss i ett samhälle som återuppbygger den tappade jämlikheten, snarare än i ett som ordnar kurser i ledarskap och framgång.
Jag har aldrig förstått varför man aktivt vill jobba för att skillnaderna i livsvillkor ska öka. Skillnader är och blir det ändå, beroende på bakgrunder, personligheter, preferenser, till och med slump. Det är inte för dem politiken ska verka. Den tanken måste gå att hålla liv i.
En central fråga efter läsningen av Förbannelsen blir vad vi ska ha politiken till.
Ibland har jag tänkt att politiken inte kan göra särskilt mycket, men inser att tanken springer ur en egen känsla av hopplöshet eller ett slags internalisering av densamma. Detta berör också Karin Pettersson i sina slutord när hon konstaterar att vi nu lever i de starka maktstrukturer som byggts upp under de senaste 30 åren, ”men samtidigt är själva drömmen om marknaden död”. I den finns inte längre någon utopistisk energi eller någon tanke om ett bättre samhälle, den utgör bara ”en stum maktapparat”. Dess logik är så djupt internaliserad att det krävs stora ansträngningar och extrema argument för att utmana den.
Men på ganska kort tid har världen genom politiska beslut omformats och globaliserats, så möjligheten att agera finns definitivt. Frågan är bara i vilken riktning vi vill gå.
Foto: EPP / Illustration: Otto Donner
1 kommentar
Så bra skrivet!