Det var definitivt inte som att landa i Tusen och en natt när planet nådde Teheran en höstdag 2003. När flyget med oss finländska utrikesjournalister ombord närmade sig Teheran uppmanades vi kvinnor att i god tid täcka in hår, axlar och hals med en huvudduk. Handleder och vrister fick inte heller synas. Inte Scheherazade-utstyrsel, precis.
Antagligen hade det känts mera sagolikt innan shahen Mohammad Reza Pahlavi (1919–1980) störtades 1979 – om man hade rört sig i de rätta kretsarna. Knappast annars.
Visst försökte shahen föra Iran närmare öppenhet och ”västerländsk” tradition, åtminstone i början av sin regentperiod. Men han kunde inte tackla de spänningar som en öppen demokrati hade inneburit. Istället gav han sin hemliga polis Savak allt större befogenheter att låta gripa, tortera, mörda och förfölja dem som motsatte sig shahens envälde. Shahens tid var ett skräckvälde, vilket fick vitt skilda oppositionsgrupper att gå samman och se till att han störtades.
Att den störtade shahens äldsta son Reza Pahlavi, 65 år, ens kommer i åtanke som ledare för ett interimstyre väcker förståeliga betänkligheter hos många.
Pahlavi säger sig stödja demokrati och medborgerliga rättigheter men har inte signalerat att han skulle avstå från sin position som kronprins. Han är medveten om att det finns ett stöd både i Iran och bland exiliranier att återinföra en konstitutionell monarki.
Uppenbarligen har han också den iranska Nobelpristagaren och människorättsadvokaten Shirin Ebadis stöd. Ebadi, som mottog fredspriset 2003, leder den kommitté för övergångsrättvisa som Reza Pahlavi instiftade så sent som i år. Målsättningen är att nå försoning och hållbar fred så att historien inte ska upprepas, heter det.
Ebadis karriär är på sätt och vis knuten till Pahlavi-dynastins era. Hon innehade flera juridiska toppositioner och blev 1974 president för Teherans stadsdomstol.
I och med den iranska revolutionen 1979 tvingades alla kvinnliga domare att lämna sina ämbeten. Från den stunden har Ebadi varit en klar och modig röst inom oppositionen.
Det finns alltså goda skäl att anta att det inom Iran finns en hel rad kompetenta personer som kunde arbeta för ett demokratiskt styre.
Det har funnits iranska presidenter som under årens lopp företrätt en mera moderat linje – Akbar Hashmi Rafsanjani, Mohammed Khatami och Hassan Rouhani, för att nämna några. Också den nuvarande presidenten Massoud Pezeshkian som tillträdde 2024 sägs höra till de reformvänliga. Man måste ändå komma ihåg att definitionen av moderat måste pejlas mot det rådande samhällsskicket.
Kritik mot den högsta ledaren har kommit från ännu högre håll än tidigare presidenter – alla vet ju att det är den högste ledaren som har sista ordet.
Hossein-Ali Montazeri (1922–2009) – kallad Stor-ayatollah – var huvudarkitekten för den islamiska republiken. Montazeri var utsedd att efterträda ayatollah Khomeini. Men Montazeri hamnade i onåd på 1980-talet i samband med att han skarpt kritiserade sättet på hur det iranska styret hanterade protester. Han kritiserade också den fatwa som Khomeini utlyste mot författaren Salman Rushdie.
”De mänskliga rättigheternas fader”, ska Shirin Ebadi ha kallat Montazeri. Och bland iranierna åtnjöt han stor respekt fram till sin död.
Det finns alltså goda skäl att anta att det inom Iran finns en hel rad kompetenta personer som kunde arbeta för ett demokratiskt styre.
Under vårt besök i Iran oktober 2003 meddelade Nobelkommittén att Shirin Ebadi är mottagare av fredspriset. Själv befann hon sig i Paris, så det blev att följa presskonferensen med henne på fransk tv i huset där vi var inkvarterade i Teheran.
Jag lyckades låna vår tolk och tog mig till den gata där den tomma amerikanska ambassaden ligger. ”Vad tycker ni om att Shirin Ebadi får fredspriset?”, frågade jag av förbipasserande.
Om tolken höll sig till vad folk svarade – gamla, unga, kvinnor, män – så var svaren försiktigt positiva.
Om någon uttalade sig mer specifikt vet jag inte. Tolken vi hade till vårt förfogande var säkert en av styret godkänd person.
Det var uppenbart att det redan för drygt tjugo år sedan fanns en påtaglig dubbelkultur i landet. Många iranier har sommarhus uppe i bergen och där brukade ungdomar ordna fester. Man stannade inte i ett hus, utan rörde sig från hus till hus – antagligen för att inte åka fast för polisen. Här var det inte tal om slöjor och totalt alkoholstopp, jag antar att de flesta finländska tonåringar skulle ha känt igen sig.
Det var ju inte bara ungdomar som trotset gällde. Via mina musikkontakter – en japan i Tokyo som sålde elpianon – kom jag i kontakt med en av hans bekanta i Teheran.
Jag fick uppleva den otroliga iranska gästfriheten på en traditionell iransk restaurang och blev också bjuden hem till en ung familj. På plats var även hustruns far. Genast när jag steg in, meddelade han mig stolt att jag inte behöver bära huvudduk där hemma hos dotterns familj.
”Här är vi liberala”, sade han.
Sedan var det en annan sak att vinflaskorna kom fram först när han hade gått.
Med dem som jag träffade i mera förtroliga sammanhang kom det tydligt fram att man önskade en större öppenhet i samhället. En förändring – eller åtminstone steg i den riktningen.
Jag tror att de mer liberala ledarna har insett detta för länge sedan. Det har ändå varit svårt att driva igenom reformer. Om de inte stoppats helt och hållet så har deras genomförande dragit ut på tiden.
Irans utrikesminister Seyyed Abbas Araghchi var ambassadör i Finland 1999–2003. Sin nuvarande post utnämndes han till av Pezeshkian. Det är troligt att också Araghchi kan räknas till de mer liberala.
Mitt första möte med Abbas Araghchi var på en mottagning på Turkiets ambassad i Helsingfors 2001. Årtalet minns jag exakt, eftersom det var strax efter attackerna mot mål i USA den elfte september.
”Varför vill Iran förinta Israel?”, frågade jag direkt.
”Inte har vi några problem med Israel, förutsatt att också palestinierna ges rättigheter i sitt eget land”, var svaret.
Det blev fler intressanta diskussioner, också i Teheran. Trots en viss försiktighet fick jag intrycket av att det är en diplomat jag hade att göra med, inte en företrädare för den hårda linjen.
Det är inte utan att jag är nyfiken på vad Pezeshkian, Araghchi och vissa andra kunde göra utan den högste ledarens överrock. Om de fick chansen, vilket knappast är troligt, oberoende av hur kriget kommer att sluta.
Texten publicerades i Ny Tid 3/26, 9.4.2026
