Den finländska diskussionen om polarisering är slarvig och gynnar endast populisthögern och makthavarna, skriver Janne Wass.
Vi måste stoppa polariseringen av samhället!” Budskapet ljuder dagligen genom ledartexter, tv:ns debattsoffor och politiska uttalanden. Liksom Harald och Atle i den berömda ”Kamelåså”-sketchen i det norska humorprogrammet Uti vår hage (2003) har vi förlorat förmågan att tala med varandra, heter det. Vi är inne på USA:s väg, varnar Torsten Fagerholm i en ledare i Hufvudstadsbladet 4 maj. Forskningsrapport efter forskningsrapport visar att våra åsikter i olika samhälleliga och kulturella frågor blir allt mer kraftiga och känsloladdade. Inrikesministeriet varnade denna vår för hot från både höger- och vänsterextremistiska rörelser.
Samtidigt sitter jag på redaktionen och indexerar dagstidningen Ny Tids arkiv från 40- och 50-talen. Det är så pinsamt att man rodnar. Sida upp och sida ner med material från de sovjetiska propagandabyråerna läggs fram som objektiv journalistik. De lokalt producerade nyheternas rubriker skriker ut klasskamp och (till och med den socialdemokratiskt ledda) regeringen förlänas i journalistisk text all världens invektiv.
Halva blaskan fylls av rapporter från de kommunistiska ”fredskonferenserna” runtom i världen, och Ny Tids medarbetare skriver rapporter i tio delar från sina besök i Sovjet, där de tävlar i mängden superlativ som kan användas för att beskriva vilket paradis på jorden Stalins skräckvälde är.
Ny Tid var på den här tiden inte någon liten kulturtidskrift, utan en viktig nyhetskälla för tusentals finlandssvenska arbetare. Inte är det märkligt att klasskampen var infekterad under decennierna efter andra världskriget, om det här var den världsbild som förmedlades. Och då har vi inte ens talat om hur det såg ut under mellankrigstiden. 2000-talet har i jämförelse inte sett röken av polarisering.
Skilda världar
Efter inbördeskriget var Finland ett djupt segregerat – polariserat – samhälle. Arbetare och borgare levde från varandra åtskilda liv, och inom kulturen, pressen och samhället i stort var tillvaron uppdelad i röda och vita. Arbetarna och borgarna bodde i olika stadsdelar, handlade i olika affärer, hörde till olika idrottsklubbar och läste olika tidningar. Ända fram till andra världskriget var klassmotsättningarna förkrossande, och inte bara personer som kämpat på de rödas sida, utan hela deras familjer, var paria i stora delar av samhället. Änkor till män som stupat på röda sidan nekades jobb och stöttes ut, och många barn levde i omänskliga förhållanden i barnhem. Vinter- och fortsättnings-krigen gjorde mycket för den nationella försoningen, men skiljelinjerna levde kvar.
När vi talar om polariseringen i samhället är det viktigt med perspektiv. Sociala medier skapar visserligen bubblor och det är lätt att isolera sig i sina egna skyttegravar på nätet. Det är många som med en nostalgisk suck blickar tillbaka till en enhetskulturens tid – då vi hade en tv-kanal och alla läste samma tidningar och delade samma världsbild. Frågan är ändå om denna enhetskultur någonsin på riktigt existerat.
När vi talar om polariseringen i samhället är det viktigt med perspektiv. Sociala medier skapar visserligen bubblor och det är lätt att isolera sig i sina egna skyttegravar på nätet. Det är många som med en nostalgisk suck blickar tillbaka till en enhetskulturens tid – då vi hade en tv-kanal och alla läste samma tidningar och delade samma världsbild. Frågan är ändå om denna enhetskultur någonsin på riktigt existerat.
Vad säger forskningen?
Lika viktigt är det att definiera vad det egentligen är vi talar om då vi talar om polarisering. Då vi diskuterar polariseringen av samhällsdebatten brukar vi tala om två olika typer av polarisering: ideologisk polarisering och affektiv polarisering. Den första kategorin avser hur långt ifrån varandra vi står i frågor som berör idéer och värden. Den andra handlar om hur vi känslomässigt förhåller oss till varandra. När vi idag talar om att polariseringen har ökat är det i första hand den affektiva polariseringen vi avser.
Ali Salloum vid Aalto-universitetet och Daniel Kawecki vid Helsingfors universitet har båda under de senaste åren undersökt polariseringen i samhället och båda kommit fram till att den har ökat. Salloum har analyserat Twitter-bubblor – det vill säga hur mycket personer som har olika åsikter i diverse frågor (ekonomi, klimatförändringen, invandring, etc) interagerar med varandra på Twitter/X. Kawecki har i sin tur analyserat data från opinions-undersökningar – framför allt sådana- frågor där de svarande fått uppge hur de förhåller sig till olika partier. Salloum har kommit fram till att bubblorna på Twitter/X har blivit allt mer homogena, medan Kawecki noterar att väljarnas inställningar till andra partier än sina egna har blivit allt hårdare.
Forskningen är det i sig inget fel på, och det finns inga orsaker att ifrågasätta att resultaten skulle vara sanningsenliga med forskarnas syfte och metodologi i åtanke. Problemen uppstår dock när medierna rapporterar om forskningen och då den lyfts fram i den offentliga diskussionen.
Fel att vara antifascist?
I diskussionen om polariseringen framställs det ofta som ett problem i sig att vi tycker olika – oberoende av vad det är vi tycker olika om, och oberoende av vad det är vi tycker. Man kan visserligen anse att det är problematiskt för samhället att vi inte kommer överens om saker och ting, men polariseringsdebatten förvrängs lätt till ett ”båda sidor är lika goda kålsupare”-argument om vi hela tiden bara fokuserar på själva polariseringen som ett problem, utan att tala om vilka sakfrågor som ligger bakom polariseringen.
Som ett tankeexperiment: säg att du visar en grupp personer en cirkel. Halva gruppen säger att det är en cirkel och halva gruppen säger att det är en fyrkant. Är det ett problem att den gruppen som alldeles riktigt identifierar cirkeln som en cirkel har starka åsikter om saken och inte låter sig övertygas av fyrkantsgruppens argument? Eller: om någon påstår att det var rätt att miljontals judar massmördades under andra världskriget – är det problematiskt att att ha en stark motsatt åsikt om det, och inte vilja ha samröre med personen som uttalat påståendet eller den rörelse som personen företräder?
Tidsperspektivet för kort
Tankeexperimenten ovan är naturligtvis hårdragna, men illustrerar problematiken i dagens ofta slarviga diskussion om polarisering. För att anknyta till textens inledning: en svaghet med både Salloums och Kaweckis forskning är att tidsperspektivet är så kort. Som Arttu Saarinen skriver i sin bok Vastakkainasettelun aika – poliittinen polarisaatio ja Suomi (2022) har den politiska polariseringen i Finland visserligen ökat, men bara om man tar som utgångspunkt början av 2000-talet, då det nästan inte förekom någon som helst ideologisk diskussion i politiken.
Vad har då hänt sedan dess? Forskarna själva pekar på två huvudsakliga skeenden: sociala mediers intrång i det offentliga samtalet, samt Sannfinländarnas och högerextremismens uppsving. Att sociala medier påverkat debatten ser vi – framför- allt på sociala medier. Det är dock tveksamt hur långtgående slutsatser man kan dra om människors verkliga ideologiska ståndpunkter genom att analysera Twitter-bubblor. Det är lite som att analysera en myrstack och påstå att hela världen ser ut som en myrstack.
Centralt här är däremot populisthögerns uppsving.
Big Bang-teorin
Då vi tar resultatet från forskning av den här typen och i offentligheten komprimerar den till påståendet ”polariseringen i samhället har ökat”, skapar vi lätt en bild av att människor i allmänhet och ideologiska rörelser i synnerhet håller på att så att säga ”explodera” som en big bang. Att ”extremerna” rör sig allt längre bort ifrån varandra mot allt mer radikala periferier. När vi hör ordet ”polarisering” tänker vi oss att där det finns en extremhöger måste det också finnas en extremvänster – och avståndet mellan alla aktörer däremellan växer i takt med att extremerna flyttar allt längre ifrån varandra.
Det är då vi får absurda uttalanden som att vänsterextremismen skulle vara ett hot mot säkerheten i Finland, enligt en tjänsteman på inrikesministeriet. Medier spär på den här bilden – delvis för att konflikter är bra nyhetsstoff, delvis för att måna om ”opartiskheten”, kanske delvis för att de inte vet bättre, och kanske delvis för att vissa av dem har en politisk agenda. Det är så vi får fagerholmska å-ena-sidan-å-andra-sidan-ledare i Hbl som ofta innehåller sunda problemframställningar men fallerar då de ska försöka säga något om lösningarna, eftersom de bygger på en modell där båda sidor i en meningsskiljaktighet alltid ska framställas som lika skyldiga, utan att reella omständigheter tas i beaktande.
Som ett tankeexperiment: säg att du visar en grupp personer en cirkel. Halva gruppen säger att det är en cirkel och halva gruppen säger att det är en fyrkant. Är det ett problem att den gruppen som alldeles riktigt identifierar cirkeln som en cirkel har starka åsikter om saken och inte låter sig övertygas av fyrkantsgruppens argument?
”Polariseringen” går bara högerut
Det finns nämligen inga belägg, vare sig i forskningen eller ur ett historiskt perspektiv, för att polariseringen skulle se ut på det här sättet. Om vi tittar på finländsk politik under de senaste 40 åren kan vi urskilja två stora linjer. Den första är hur nyliberalismen har förskjutit hela det politiska spektret högerut, och det andra är hur de praktiska följderna av denna förskjutning har gett upphov till högerextremismens återkomst.
Socialdemokraterna accepterade på 90-talet nyliberalismen i och med den så kallade ”tredje vägen”, till den grad att många experter i dag förutspår att SDP:s ledning efter nästa val känner sig mer hemma i en högerregering än i en vänsterregering. Finlands kommunistiska parti upplöstes i början av 90-talet och uppgick tillsammans med en ansamling mindre vänstergrupperingar till Vänsterförbundet. Då det ännu på den tiden fanns kvar trotjänare från 50-talet som kämpade för en kommunistisk stat enligt sovjetisk modell, har i praktiken alla vänsterförbundare idag accepterat att partiet måste verka inom den kapitalistiska världsordningens ramar. Till och med det lilla ”nya” kommunistpartiet FKP verkar numer mer intresserat av att jobba med stadsdelsdemokrati och klimat-åtgärder än att upprätta en proletariatets diktatur. Om De Gröna någon gång i tiden sågs som unga radikaler, har partiet med åren positionerat sig i den politiska mitten.
Någon radikalisering vänsterut går alltså inte att skönja inom den parlamentariska politiken. Tvärtom har hela vänsterblocket förflyttat sig högerut.
Den verkliga förskjutning som har skett är att de borgerliga partierna i allt högre grad övergett den i grunden socialdemokratiska idén om välfärdsstaten och om den offentliga sektorn som garanten för ett drägligt liv för alla människor, och således i fråga om ekonomisk och social-politik flyttat sig ännu längre högerut. Samtidigt som välfärdsstaten gradvis monterats ner har medborgarnas missnöje kanaliserats i allt mer radikala rörelser – men inte vänsterut, utan högerut. I sin forskning noterar Daniel Kawecki att den affektiva polariseringen började tillta år 2011 – och att det knappast är en slump att det var året för Sannfinländarnas ”jytky”.
Extremvänstern existerar inte
Då det gäller det påstådda hotet från vänsterextremism utanför det parlamentariska systemet finns det i praktiken ingenting att rapportera. I själva verket har det sedan inbördeskriget aldrig funnits en våldsam vänster i Finland (med undantag för det så kallade Fläskupproret 1922). Trots skräckhistorierna som berättas om taistoiterna var de heller aldrig våldsbejakande, utan tog tvärtom avstånd från europeiska vänsterterroristgrupper som de betraktade som ”småborgerliga äventyrssökare” som skadade arbetarklassens sak. De brott som i Finland har utförts av vänster- och anarkistaktörer har nästan uteslutande riktat sig mot egendom och inte personer. Att någon anarkist slår sönder ett skyltfönster med tio års mellanrum innebär inte att det skulle föreligga något samhällshot från ”extremvänstern”. I Finland finns idag ingen extremvänster, trots att högerpolitiker och -tjänstemän samt opinionsskribenter gör sitt bästa för att hitta på en sådan.
Däremot är det inte svårt att hitta exempel på våldsdåd och till och med terrorismverksamhet från extremhögerns sida. Det senaste exemplet är från första maj-firandet i Tammerfors i år, då en motdemonstrant misshandlades av extremhögerns representanter.
När vi talar om polariseringen måste hålla oss till det konkreta.. En färsk rapport av forskarna Uurika Laine och Eero Lipponen, publicerad av Vasemmistofoorumi, visar hur nedskärningspolitik och rasism hänger ihop, och går till och med så långt som att påstå att kapitalismen behöver rasismen. Historisk forskning visar även att autokrater använder polarisering som ett medel för att kontrollera folket och klamra sig fast vid makten. Genom att åberopa extremism då kritik framförs mot den rådande politiken eller mot antidemokratiska och människo-rättsfientliga tendenser i samhället skapar de makthavande fiendebilder och leder uppmärksamheten bort från sig själva. Vi talar idag ofta om polarisering ”på båda sidorna av diskussionen” utan att konkretisera vilka de olika sidorna är och på vilket sätt de är extrema. Det här skapar en falsk dikotomi som inte har belägg i verkligheten och som bidrar till att legitimera högerextremismen och ogiltigförklara kritik mot makten. Att makthavande politiker använder sig av denna taktik är i och för sig att vänta, men av medierna måste man kunna förvänta sig bättre omdöme.
