Det svenska Vänsterpartiet ses alltjämt ofta som ”för radikala” för att kunna släppas in i regeringen. Det säger mer om det svenska politiska landskapet än vad det säger om Vänsterpartiets politik.
Finländska Vänsterförbundet och svenska Vänsterpartiet har stora likheter. Båda är folkrörelsepartier sprungna ur arbetarrörelsen. Båda ställer upp i parlamentariska val på alla nivåer i sina respektive länder, samt i valen till Europaparlamentet, och driver en vänsterinriktad reformpolitik. Båda har sina rötter i den sortens kommunistpartier som uppstod i Västeuropa efter ryska revolutionen, men båda har också på olika sätt gjort upp med den delen av sin historia. I Vänsterförbundets fall skedde ett formellt brott när det nuvarande partiet grundades 1990 för att fortsätta den politiska verksamhet som fram till dess bedrivits av dåvarande Demokratiska förbundet för Finlands folk, medan det svenska Vänsterpartiets politiska omdaning skett mer gradvis och inom en och samma organisatoriska ram.
Men medan Vänsterförbundet och dess föregångare i flera perioder genom decennierna suttit med i regeringen har det svenska Vänsterpartiet under sin snart 110-åriga historia hittills aldrig gjort det. Och då har den svenska politiska kulturen knappast varit mer högerorienterad än den finska.
Även om just utsikterna till regeringsmedverkan bara är en aspekt av en rörelses eller ett partis politiska inflytande är det en fråga som ofta hamnar i fokus i debatten. Dessutom är den en tydlig ingång till frågan om ett partis upplevda radikalism, här närmare bestämt till bilden av Vänsterpartiet som alltför radikalt för att kunna välkomnas in i de innersta politiska salongerna.
De flesta som studerat ämnet skulle instämma i att det svenska Vänsterpartiet av i dag på flera områden, inte minst på det ekonomiska, är ett mindre radikalt orienterat parti än vad de regeringsbärande svenska Socialdemokraterna var på 1970-talet. Ändå lever föreställningen om Vänsterpartiets ”alltför oborstade” radikalism vidare. Hur kan det komma sig?
Det korta svaret tror jag är: Det är en föreställning som tjänat – och fortsätter tjäna – både socialdemokratin och den politiska högern; därför kan den fortleva. Över tid har sakinnehållet i föreställningen däremot skiftat.
Symbolisk startpunkt
Åren efter ryska revolutionen präglades, i Sverige liksom på andra håll i Europa, av partisplittringar inom arbetarrörelsen. Rågången mellan Socialdemokraterna och deras utmanare till vänster var till en början inte helt skarp. Vänsterkrafter knoppades av från socialdemokratin men splittrades i sin tur i mindre delar, varefter vissa återvände till moderpartiet medan andra blev kvar hos utbrytarna i väntan på nästa splittring hos dessa. Efterhand utkristalliserade sig Sveriges kommunistiska parti, SKP, den organisatoriska föregångaren till Vänsterpartiet, som den stora politiska kraften till vänster om Socialdemokraterna.
Så sent som i andrakammarsvalet till riksdagen 1928 hade Socialdemokraterna ett valtekniskt samarbete med SKP under beteckningen Arbetarepartiet. Det gav upphov till en hätsk kampanj från den politiska högern, som ville koppla samman alla sina socialistiska motståndare med det bolsjevikiska statsbygget i Sovjetunionen. ”En var som röstar på ’Arbetarepartiet’ röstar för Moskva”, deklarerade unghögern på sina affischer.
Något förenklat kan detta nog ses som den symboliska startpunkten för bilden (periodvis befogad, i andra perioder långt mindre befogad) av Vänsterpartiets föregångare som ”Sovjetunionens förkämpar” i svensk politik. Det förklarar varför Sveriges kommunistiska parti blev utestängda från den partiöverskridande samlingsregeringen under andra världskriget (där en undfallande inställning till Nazityskland i praktiken sågs som mindre problematisk än motsvarande inställning till Sovjetunionen). Det ger också en av nycklarna till varför det var Centerpartiets föregångare Bondeförbundet, och inte SKP, som valdes till koalitionspartner när Socialdemokraterna skulle konsolidera sitt välfärdsstatsbygge under decenniet efter krigsslutet.
Under rekordåren på 1960- och 70-talet radikaliserades Socialdemokraternas regeringspolitik till viss del, under trycket från de utomparlamentariska rörelserna och den allmänna ekonomiska framtidstron. Men det skedde utan att SKP, som 1967 bytte namn till Vänsterpartiet kommunisterna, VPK, släpptes in i regeringen. Socialdemokraterna bar rollen av det svenska folkhemsbyggets banerförare, med ett rekordlångt obrutet regeringsinnehav, och VPK var på det nationella planet hänvisade till en roll som parlamentariskt stödparti, vars riksdagsröster garanterade att den socialdemokratiska regeringen hade tillräckligt många mandat i ryggen.
Socialdemokraterna såg helt enkelt ingen anledning att framställa VPK som en samarbetspartner. Och högerpartierna, som i och för sig gärna ville smeta hotet från socialismen på socialdemokratin, kunde i den rådande tidsandan inte göra mer åt saken än att konstatera att Socialdemokraterna dessvärre var den starkaste politiska kraften och att VPK hursomhelst var etter värre politiskt, hur mycket dessa än försökte fjärma sig från sovjetkommunismen.
De flesta som studerat ämnet skulle instämma i att det svenska Vänsterpartiet av i dag på flera områden, inte minst på det ekonomiska, är ett mindre radikalt orienterat parti än vad de regeringsbärande svenska Socialdemokraterna var på 1970-talet.
Outsiderroll
I modern tid, efter såväl Östblockets fall och bortfallet av det kommunistiska K:et från ”VPK” som Socialdemokraternas fall från positionen som självskrivet dominerande i svensk politik, har Vänsterpartiet likväl bara under korta perioder släppts in i de nationella politiska finrummen. På kommunal och regional nivå har partiet suttit med i många majoritetskonstellationer, men på riksplanet har det sett skralare ut.
Det nya politiska landskapet har försett Vänsterpartiets outsiderroll med en delvis ny funktion. Socialdemokraterna vill behålla sin ställning som dominerande arbetarrörelsekraft, trots att de politiska förutsättningarna för dem att bilda regering på egen hand inte längre finns. De vill ha frihet att triangulera och ingå samarbeten åt mitten och högerut, och åsidosätter därför gärna Vänsterpartiet så långt det går. De borgerliga partierna, å andra sidan, har alltmer kommit att använda Vänsterpartiets påstådda radikalism som symmetrisk motpol till de nationalkonservativa Sverigedemokraterna, SD – ett parti som vuxit explosionsartat det senaste decenniet – och som ett sätt att kratta för en fortsatt tydlig högerorientering av rikspolitiken.
Hos Centerpartiet – och innan Tidösamarbetet även hos de andra borgerliga partierna – har det hetat att man är emot varje form av radikalism och extremism, ”vare sig den kommer från höger eller vänster”. ”Vi kommer inte att acceptera en regering med V men inte heller stötta en regering som är beroende av SD”, sade C-ledaren Elisabeth Thand Ringqvist vid en pressträff så sent som i januari i år. Hos partierna till höger om C fungerar inte symmetribilden i just den formen längre, efter att man 2022 valde att inleda ett organiserat samarbete med Sverigedemokraterna – nu får man i stället försöka avfärda kritik mot det egna vägvalet med föreställningen att ”på andra sidan blockgränsen finns ju Vänsterpartiet, det är minst lika illa”.
Att Sverigedemokraterna till denna dag odlat sitt antidemokratiska tankegods på ett sätt som saknar motstycke i svensk politik (även om de på senare tid fått anmärkningsvärt stort gehör för delar av den politiken från partierna i den sittande regeringskonstellationen) spelar i det sammanhanget ingen roll. Inte heller att Vänsterpartiet politiskt ligger närmre Socialdemokraternas traditionella ställningstaganden än vad de nuvarande Socialdemokraterna själva gör.
Målas in i ett hörn
Parallellt med de nya försöken att marginalisera Vänsterpartiet har det inom partiets ledning vuxit fram en allt tydligare strävan att äntligen få ta plats i nästa rödgröna regering. Kritiker inom vänstern har anklagat partiledningen för att i den processen lägga ett omotiverat fokus på att visa sig ”regeringsdugliga”. Förändringar i partiets politiska krav, parade med uteslutningsprocesser mot partimedlemmar som av ledningen ansetts ha agerat självsvåldigt, har tolkats som försök att ge partiet en mer välpolerad fasad.
Det har samtidigt blivit tydligt att det är anklagelser om samröre med alltför radikala rörelser som fungerar som vår tids mest potenta radikalsmetning. När det gäller klistrandet av anklagelser på Vänsterpartiet är det framför allt Palestinarörelsen som stått i fokus under de senaste åren. Påståenden från högern om att partiet inte håller tillräckligt avstånd från Palestinarörelsens extrema element har ofta trängt in Vänsterpartiets företrädare i ett hörn. I debatter tvingas de lägga tid på att bevisa och bedyra att de är rimliga och icke-extrema – samtidigt som högerns företrädare bekvämt kan tona ner frågor som rör deras egen passivitet gällande Israels folkmordspolitik och krigsförbrytelser.
Behöver bygga en rörelse
Vad som för tillfället ses som kärnan i ”det alltför radikala” är alltså flytande, och något som mer styrs av politiska konjunkturer och mäktiga politiska aktörers egna intressen och agendor än av faktiska politiska ställningstaganden.
För en vänsterrörelse med samhällsförändrande ambitioner tror jag att det är livsviktigt att hitta sätt att ta sig igenom denna radikalismanklagelsevall – att våga bottna i sina egna övertygelser och samla opinion till stöd för den, att bygga en egen rörelse underifrån. Att den nationalkonservativa aktivisthögern gjort sådana inbrytningar i politikens finrum på senare år handlar förstås, som många vänsterdebattörer påpekat, om att den inte i grunden ifrågasätter den rådande ekonomiska och sociala maktordningen – men det handlar på ett konkret plan också om hur obrydd den varit när det gällt sin egen (höger)radikalism. Den har pressat på och byggt opinionsmässigt stöd tills andra gradvis börjat dansa efter dess pipa.
Om vänstern lyckas göra detsamma, men utifrån genuint demokratiska ideal och med en progressiv samhällsförändring för ögonen, kan dess tid ännu komma.
Foto: Susanne Hultman
