Det finns ingen uppgift som ligger närmare kärnan i ett välfärdssamhälle än sjukvården. Tänker regeringen på allvar att vården inte ska vara till för alla, utan för dem som har råd?” Detta skriver Ingemo Lindroos i en ledare (16.5) i HBL a propos att regeringen Orpo nu föreslår höjda maxbelopp inom vården och indexhöjningar som skulle göra avgifterna för vårdbesök ännu dyrare.
Jag håller helt med Lindroos om att vården utgör kärnan i ett välfärdssamhälle. Vad skulle den annars bestå av? Rätten till hushållsavdrag? Men i diskussionen om vårdens kris i Finland är det inte denna kärna som man påminner sig om. Ett enda mantra dominerar: vården är en kostnad som måste minimeras, för det är vad ansvarsfull ekonomi innebär. Detta kan göras med hjälp av AI, effektiv dokumentation och slimmande av byråkrati – ja så sägs det.
”Välfärdsstaten” framstår här som en ekvation att manövrera. Ekonomin, definierad bland annat genom den skuldbroms alla partier utom ett förbundit sig till, spikar ramarna för vad som är tänkbart, möjligt, görbart.
Samtidigt blir folk bara sjukare och sjukare när ”incentiven” för att söka sig till den offentliga vården ska minskas. I och med den i grunden helt vidriga uppdelningen mellan en primärhälsovård på sparlåga och en företagshälsovård som ska se till att arbetare hålls produktiva är hälsovården dessutom ojämlik på ett sätt som borde generera stora protester men av någon anledning inte gör det. Att det är Wille Rydman som tagit över som social- och hälsovårdsminister efter den plågade Kaisa Juuso ger en glasklar bild av var prioriteringarna ligger.
Jag tänker själv på omsorg i för snäva termer. Detta är den tanke jag slås av när jag läser Care Manifesto (se Christin Sandbergs artikel på s. 30–32), en innehållsrik epistel som ruckar på en förståelse av vården som olika former av service vi är tvungna att anlita då och då men helst så lite som möjligt. Att vara beroende av andra är själva grunden av våra liv. Samtidigt månar kollektivet om att ta på allvar den rädsla, skam och ilska som också finns inbyggd i beroenderelationer. Vård och omsorg är alltså inte bara att bryta benet och åka till sjukhuset för att få hjälp, utan det omfattar mycket mera i våra liv.
Kanske är det inte ens tillräckligt att säga att vården är välfärdsstatens kärna; vi måste omvärdera vad ett välfärdssamhälle är utifrån omsorgens horisont.
I en positiv mening radikal känns författarnas vision om omsorg som varken bygger på identitet eller släktskap. Detta leder dem också till en slutsats om välfärdssamhället som jag tycker är viktig att bära med sig när man framhåller vården som dess kärna: statens uppgift är inte att ombesörja välfärden för en viss grupp utifrån strikta kriterier om vem som kan räknas dit, detta vore att öppna dörren för etnonationalistisk trångsynthet. (Som när Riikka Purra kläckte ur sig att vård för papperslösa kan jämställas med nagelvård, alltså föga relevant för välfärdsstaten.)
Kanske är det inte ens tillräckligt att säga att vården är välfärdsstatens kärna; vi måste omvärdera vad ett välfärdssamhälle är utifrån omsorgens horisont. Detta är just vad medlemmarna i Care Collective försöker göra i sin pamflett; att med vården som lins skärskåda allt från kommuners service till familjerelationer.
Care Manifesto har många likheter med den danska skribenten och aktivisten Emma Holtens bok Underskott som rönt en hel del uppmärksamhet i den feministiska debatten om ekonomi och arbete. Också här betonas vårdens grundläggande roll: ”Om du tror att du inte behöver någon omsorg beror det bara på att du inte ser den omsorg du får.”
Även Holten uppehåller sig vid hur bred omsorgen är när man vecklar ut sina känslospröt och vecklar ihop vissa förutfattade meningar och ekonomiska dogmer, inte minst om kvinnors bidrag till samhället i jämförelse med allt vad de kostar när de är hemma med sjuka barn eller jobbar deltid.
Hon nämner arbetslivet som ett exempel där omsorgen å ena sidan ses som onödig och dekorativ men å andra sidan förutsätts den i att det alls ska gå att jobba tillsammans på en arbetsplats med allt vad det innebär av kommunikation och förståelse. I praktiken är det frågan om könade mönster som dubbelbestraffar kvinnor. ”Man har ingen yrkesmässig respekt för en kvinna som är omhändertagande, eftersom det inte genererar någon vinst, men man räknar samtidigt ändå fullt och fast med att hon ska vara det, och är hon inte det är hon en hagga.” Och det här var underbart insiktsfullt formulerat: ”Vi skapar arbetsplatser och samhällen där man blir belönad om man agerar egennyttigt, och efteråt säger man att det är människans natur.”
Ett arbetsliv som premierar mätbarhet och ekonomiskt värdeskapande kommer också, skriver hon, att prioritera arbetskraft som tillhör en mycket snäv kategori (män är bäst, helt klart). Människor med funktionsvariation ses som mindre lämpade. Hon nämner att 49 000 personer med funktionshinder saknade jobb i Danmark när boken skrevs (2024). Också i Finland är den här tendensen synlig. På våren diskuterades de extremt låga bidragen som personer med intellektuell funktionsvariation får när de deltar i arbetsträning, i snitt 7 euro per dag. Detta är personer som ofta arbetar i åratal utan att bli anställda. Precis som med den offentliga primärvårdens tillstånd kan man här se vilka värderingar som kommer till uttryck, och i linje med Holtens och Care Collectives resonemang anser jag att detta har med ett förakt för omsorg att göra.
Holtens övergripande poäng är att omsorg är omätbar och oförutsägbar och att idel ekonomiska teorier och modeller inte förmår greppa detta. Jag kan tycka att hennes resonemang svajar betänkligt mellan att å ena sidan kritisera själva det ekonomiska systemet (inte bara olika teorier) till att ändå vilja säga att det kan gå att visa att vården i slutändan genererar mera värde än vi tror. Jag uppskattar dock hur boken landar i några pregnanta formuleringar influerade av feministiska ekonomer som Diane Elson och Nilufer Çağatay. Vården trängs undan i en hegemonisk idé om hur samhället ska styras. Först och främst ska man satsa på ansvarsfull ekonomisk politik och efter det kan man börja undersöka spelrummet för socialpolitik. Det vill säga: motsatsen till att utgå från omsorgens lins.
Hon skriver vidare att hela 85 procent av jordens befolkning år 2023 utsattes för strukturella nedskärningsprogram i stil med dem som Världsbanken driver på. Med andra ord är det en enorm mängd människor som får smaka konsekvenserna av att ”ansvarsfull” ekonomisk politik går före allting annat.
Hur kan det förhålla sig så? Underskottet i Holtens boktitel kan också syfta på demokratin. När det gäller vård är det sällsynt att en demokratisynvinkel kommer på tal. ”De människor som utför omsorg och som slåss för att den är viktig har haft mycket lite makt, både politiskt och ekonomiskt.” Vårdkrisen kan sannerligen ses som en demokratikris.
