Det finns litteratur som inte bara läses, utan som man flyttar in i, som blir landskap att vistas i, röster som fortsätter tala, trots tid och avstånd. För mig har den finlandssvenska modernismen blivit just ett sådant land. Edith Södergran, Elmer Diktonius och Henry Parland är tre namn som öppnat dörrar inte bara till en epok, utan till en hel poetisk världsdel: den nordiska modernitetens första, skarpa ljus.
Finlandssvensk modernism uppstod i en tid när Europa fortfarande bar på rester av 1800-talets litterära ideal. I samma ögonblick klev en ung poet från Karelen fram och förändrade allt. Edith Södergran var den första som bröt upp den bundna formens ramverk och tog ett steg ut i en helt ny poetisk mark. Hennes dikter, fria både i rytm och tanke, visade att lyrik kunde vara ett eget kosmos, att orden inte behövde följa tradition, utan kunde skapa sin egen.
Att översätta Södergran till kurdiska har för mig varit mer än ett litterärt uppdrag. Det har varit en handling som förenar två erfarenheter av outsiderns blick: en poet vars röst saknade hem i sin samtid, och ett folk vars hem länge förnekats. När jag arbetade med Landet som icke är fick titeln en oväntad resonans. Hos Södergran betecknar den en metafysisk dröm; hos oss kurder blev den ofrånkomligen politisk. Och ändå möttes dessa två dimensioner utan att förlora sin egen intensitet. I Framtidens skugga fann jag samma känsla av framåtblickande trots det där modet att tala redan från den framtid man ännu inte nått.
Att översätta Södergran till kurdiska har för mig varit mer än ett litterärt uppdrag. Det har varit en handling som förenar två erfarenheter av outsiderns blick.
Om Södergran öppnade dörren till modernismen, var det Elmer Diktonius som gick in med kraft. Hans språk vibrerar av rytm, kropp, natur och revolt. Han var barnets poet lika mycket som skogens, en människa som uppfattade världen med rå energi. Att översätta Stark men mörk var att försöka fånga både hans nordiska jord och hans avantgardistiska puls, denna märkliga förening av det arkaiska och det ultramoderna.
I kurdisk kontext fick Diktonius röst en ny klangbotten. Hans kamp för att skriva fritt, utan ideologiska eller estetiska bojor, liknar den kamp många kurdiska poeter fört. Mellan hans rader anas en vilja att inte bara beskriva världen, utan att omforma den.
Den tredje rösten är Henry Parland, den yngste och kanske mest självmedvetet modernist av dem. Han fascinerades av maskiner, städer, mode, fotografi, allt det som definierade 1920-talets explosion av nya uttryck. Parland betraktade moderniteten med både ironi och allvar, som om han redan förstod att framtiden skulle bli en värld av bilder, tempo och bräcklighet.
I arbetet med Ideal realisation försökte jag följa hans dubbel blick: hur han både hyllade och kritiserade samtidens yta, hur han kunde vara lekfull och skarp på samma gång. För kurdiska läsare är Parland en port till en helt annan modernitet, inte den som formats av konflikt, förtryck och kamp, utan den som formas av teknologi, konsumtion och urbana drömmar.
Att översätta poesi är alltid att översätta ett liv, ett landskap, en tidsanda. Men att föra den finlandssvenska modernismen till kurdiska är att översätta ett helt kulturellt väderstreck. Det handlar inte bara om språk, utan om att skapa möten mellan världar som sällan korsar varandra: Karelen och Kurdistan, nordliga tallskogar och torra bergsbyar, ett minoritetsspråk i Norden och ett minoritetsspråk i Mellanöstern.
Jag känner ofta att det jag gör inte bara är ett litterärt arbete. Det är ett sätt att låta tre poetiska röster, fria, modiga och gränsöverskridande, tala till ett folk som också vet vad det innebär att kämpa för språket, för kulturen och för rätten att uttrycka sig.
Om tiden tillåter vill jag fortsätta detta arbete. Finlandssvensk litteratur är rikare än vad världen känner till. Genom att översätta, presentera och marknadsföra den internationellt vill jag bidra till att dessa röster fortsätter att höras, inte bara i nordeuropeiska litterära kretsar utan i hela världen.
Översättning är ett sätt att bygga broar, men också ett sätt att utvidga hemmet. Södergran, Diktonius och Parland har blivit mitt poetiska hem i Norden och jag hoppas kunna fortsätta öppna dörren för fler.
