När började världen gå åt helvete – då USA och Israel angrep Iran?
Då Trump blev omvald?
Då Ryssland inledde ”specialoperationen” i Ukraina?
Med 9/11?
Berlinmurens fall?
Sovjets intåg i Afghanistan?
Tjeckoslovakien 1968?
Vietnamkriget?
Morden på bröderna Kennedy och Martin Luther King?
Kalla kriget?
Kubakrisen?
Atombomberna över Japan?
Förintelsen?
Operation Barbarossa?
Jag kunde fortsätta listan hur långt tillbaka som helst, och ändå komma på händelser som inträffat ännu tidigare, ”jamen du glömmer bort …”
Historien är ju ett kontinuum utan någon början och där allt hänger samman på något sätt, och vi har en tendens att överbetona nuet vi lever i.
Själv fyllde jag sjuttio i fjol och har varit aktiv nyhetskonsument, med – uppenbart – från början ringa förståelse nästan sedan jag lärde mig läsa.
Jag är för ung för Kubakrisen och uppförandet av Berlinmuren. Den första nyhet jag minns är mordet på president Kennedy, och sedan allt mer medvetet någonstans från mordet på brodern Kennedy och Martin Luther King, Tjeckoslovakien och Vietnamkriget framåt.
Professionellt har jag som journalist följt och sedermera länge kommenterat världen i mer än 45 år.
Jag kan – på tal om att överbetona sin egen tid – ändå inte komma ihåg att jag varit så rädd för vad som ska hända som jag är nu.
Det här trots att stormakterna inte framstår som kontrahenter på samma sätt som under kalla kriget.
Eller kanske just därför? Låt oss komma tillbaka till det.
Världen var inte bättre förr, men den var lättare att förstå.
Fram till Berlinmurens fall och Sovjetväldets kollaps var det på gott och ont lätt att ta ställning till världspolitiska händelser utgående från sin ideologiska bas; de som spelade på ens egen planhalva var goda, de andra onda.
Aktörerna var lätta att placera i läger. I dag finns alla i något slags gråzon.
Samtidigt pågick under kalla kriget i bakgrunden en dödlig dans mellan blocken, där terrorbalansen och hotet om total ödeläggelse var överhängande och, paradoxalt nog, förhindrade det kalla kriget att övergå i ett hett, där någondera parten gick över gränserna med konventionella styrkor.
Med reservation för att detta enbart gällde Europa. Det var inte bara i Vietnam det pågick krig. Och så länge parterna höll sig inom sin egen maktsfär fick de hållas. Sovjetunionen med allierade gick in i Ungern och Tjeckoslovakien, USA fällde regimer i Latinamerika och Sydostasien utan att någonting egentligen hände.
Trots att vi nu lever i en annan tid än under kalla kriget är jag inte alls säker på att vi kan vara tryggare än den där septembernatten 1983. När nästa misstolkning inträffar finns kanske ingen överstelöjtnant på alerten.
Men det var naturligtvis ett livsfarligt spel. Ett enda litet misstag kunde ha utlöst den totala apokalypsen.
Stanley Kubrick var inne på det här i fiktionen.
Dr. Strangelove (1964) slutar med ett magnifikt apokalyptiskt fyrverkeri där en galen major Kong rider på en vätebomb över undergångsröken till Vera Lynns ”We’ll Meet Again”. Den totala apokalypsen utlöstes av en kombination av galenskap, missförstånd, slump och otur.
Knappt tjugo år senare var fiktionen ett knapptryck ifrån att bli verklighet.
Den 26 september 1983 hindrade den ryske överstelöjtnanten Stanislav Petrovs tvekan Harmageddon att bryta ut.
Den natten hade han jour i en övervakningsbunker när förvarningssystemet larmade om att fem kärnvapenmissiler avlossats från USA och var på väg över Nordpolen mot Moskva. Tid att svara med egna missiler var 35 minuter.
Petrovs uppdrag var att vidarebefordra meddelandet, och det meddelandet kunde ha utlöst det totala kärvapenkriget.
Men Petrov tvekade.
Instinkten sade honom att det handlade om ett falsklarm och att USA inte skulle inleda ett kärnvapenkrig med bara fem raketer.
I en BBC-intervju 2013 berättade han om ögonblicket. ”Sirenerna tjöt, men jag bara satt några sekunder och stirrade på en stor röd ruta där det stod ‘AVFYRA’.”
Petrov vidarebefordrade inte meddelandet. I stället ringde han in en felanmälan till det högsta befälet – utan att veta om han gjort rätt.
Tänk om raketerna faktiskt var på väg?
Först 23 minuter senare kunde han pusta ut. ”Avfyringen” var i själva verket solreflexer i ett moln över North Dakota som en spionsatellit misstolkat.
Petrov blev inte Sovjetunionens hjälte för sin insats. Han prickades för felaktig rapportering, överfördes till andra uppgifter, drabbades av mentala problem och en nervkollaps. Petrov dog 2017, 77 år gammal.
Det var med säkerhet inte den enda gången den totala katastrofen varit nära, och vi lär aldrig få veta om alla tillbud som förekommit.
Eric Schlosser är amerikansk journalist och författare. Hans bok Bomben – ett knapptryck från kärnvapenkrig, som kom ut på svenska 2015, ger exempel på en rad nästan lika kusliga incidenter där slarv och inkompetens kunde ha fått förödande följder.
Trots att vi nu lever i en annan tid än under kalla kriget är jag inte alls säker på att vi kan vara tryggare än den där septembernatten 1983.
När nästa misstolkning inträffar finns kanske ingen överstelöjtnant på alerten.
Vi har en auktoritär ledare i Kreml som nu i mer än fyra år fortsatt döda civila och bomba infrastruktur i Ukraina, och en totalt oberäknelig och uppenbart obalanserad president i Vita huset som hotat förgöra en hel kultur i Iran.
Världen känns inte säkrare i dag än vad den gjorde då överstelöjtnant Petrov satt i sin bunker 1983, då Sovjetunionen med allierade gick in i Tjeckoslovakien, då USA bombade Vietnam eller då president Kennedy mördades i Dallas.
Då har jag inte ens nämnt klimatuppvärmningen eller förlusten av biologisk mångfald.
Vi är på väg mot helvetet med pukor och trumpeter.
Men frågan om när det hela började måste jag medge att jag inte har något svar på.
Skottet i Sarajevo? Versaillesfreden? Ryska revolutionen? Hitlers födelse?
Jag tror jag passar.
