I presentationer av och program om byggnadsarv i Finland hyllar man gärna ett urval – främst manliga – arkitekter, men förbigår det faktum att arkitektur är något mer än väggar och enstaka wow-byggen. Arkitektur påverkar allas liv och den angår oss allihop, skriver Rita Paqvalén i sin essä om stadsplanering och arkitektur.
Under sommaren har YLE visat miniserien Så byggdes Sverige (2025) – Sveriges televisions storsatsning där tittaren inbjuds till ”en underhållande tidsresa” till det svenska samhällsbygget under de senaste 100 åren med komikern Petra Mede, arkitekten Gert Wingårdh och arkitekturkritikern Mark Isitt som ciceroner. I åtta avsnitt granskas den svenska arkitekturhistorien i relation till socialhistorien och framväxten av det svenska folkhemmet och teman såsom storstaden, bruksorten, förorten, centrum och byn utforskas. Det är ett ambitiöst projekt och i varje avsnitt intervjuas ett flertal sakkunniga och tittaren får även ta del av en imponerande mängd filmklipp och annat arkivmaterial.
Frågeställningarna, det dokumentära materialet – inte minst journalfilmerna – och de sakkunniga kunde ha gjort serien till något mer än ännu en serie om arkitektur och husbygge, men denna ansats sjabblas bort genom seriens ”underhållande” inslag och mellansnack. Att Wingårdh och Isitt reser i en ”tidsmaskin” till olika perioder och klipps in i de gamla journalfilmerna är också märkligt.
Personligen irriteras jag också av de fina arkivfilmerna – ursprungligen svartvita – har färgsatts. Behöver nutidens människa verkligen färg och inklippta ”komiska” nutidsmänniskor för att närma sig historien? YLE klassificerar serien som ”glad”, men när jag ser seriens avsnitt blir jag liksom många svenska kritiker mest ledsen. Det är inte bara utformningen av programmet och undervärderandet av tittaren som gör mig besviken, utan även den försummade möjligheten att berätta en historia som så sällan ges utrymme – det vill säga hur arkitektur, samhällsbygge, socialpolitik och synen på ett gott liv hänger ihop.
Arkitektur på piedestal
Just nu myser vi här på andra sidan viken över att ett urval av Alvar, Aino och Elissa Aaltos modernistiska arkitektur har tagits upp på UNESCO:s världsarvslista. Det är förstås fint att vårt arkitektoniska kulturarv synliggörs (och att även Aino och Elissa ryms med denna gång) och en välförtjänt utmärkelse. Samtidigt är det ett typiskt exempel på hur auteurvriden Finlands relation till den byggda (kultur)miljön är. I presentationer av och program om byggnadsarv i Finland hyllar man gärna ett urval – främst manliga – arkitekter, men förbigår det faktum att arkitektur är något mer än väggar och enstaka wow-byggen. Arkitektur, stadsplanering och skapande av en ekologiskt och socialt hållbar framtid borde gå hand i hand, men i stället görs den finska stadsplaneringen på marknadens villkor, ofta dikterad av globala investerare, och präglas fortfarande av rivningsiver, historielöshet och en oförmåga att sätta arkitekturen i relation till den vanliga människan.
Arkitektur och stadsplanering angår oss alla – oavsett social ställning – och borde inte enbart vara relevanta för dem som har ett kulturellt kapital eller som har råd att anställa en arkitekt för att förverkliga sina drömmars hem eller stuga.
Hur hus och städer byggs och planeras påverkar allas våra liv och vardag. God arkitektur och stadsplanering kan underlätta vår vardag, skapa en känsla av gemenskap och få oss att känna oss delaktiga och trygga, men alltför oftast ser man det motsatta. Eftersom arkitektur och stadsplanering är något vi alla delar i vår vardag, är det viktigt att samtal om den byggda miljön förs brett och inom olika forum – också bland dem som inte redan är invigda.
Stadens dolda kulturarv
I Johanna Sinisalos roman Bara sedan solen sjunkit (2002, org. Ennen päivänlaskua ei voi, 2000) finns det en underbar beskrivning av hur annorlunda staden ter sig ur den homosexuellas, den kvinnliga shopparens och den alkoholiserades perspektiv. Den byggda miljön är en bärare av minnen som bryter in i varandra – det är ett kulturarv som är långt mer betydelsefullt än enbart byggnadernas sammantagna arkitektoniska värde. Byggnadernas slitna, enkla, eleganta och ibland monumentala ytor döljer otaliga berättelser som gör staden till vårt hem och ger våra identiteter klangbotten.
För att lära känna vår gemensamma stad kan det vara bra att stanna upp och lyssna på de olika perspektiv och berättelser som ofta är osynliga i stadsbilden. Själv är jag speciellt intresserad av att granska stadens rum ur en kvinnohistorisk synvinkel eller ur olika marginaliserade gruppers perspektiv.
I slutet av juli var jag i Stockholm. Det var Pride i stan och därför hade vi möjlighet att under några dagar bekanta oss med stadens queerhistoriska kulturarv genom två olika stadsvandringar och en visning – konstnären Sam Hultins och Kvinnohistoriskas ”Eva-Lisas monument”, Stockholms stadsmuseums ”Queera Stockholm” och Sjöhistoriska museets ”Queera berättelser i sjöfartshistorien”. Även om jag känner relativt väl till den svenska queera historien och har dessutom tidigare deltagit i queera visningar och vandringar i Stockholm, innebär varje guidning något nytt. Det är alltid fascinerande att höra hur olika personer tacklar den queera spretiga historien och se vilka val de gör. Förutom guidens habitus, intressen, kunskapsbas och historiesyn styrs även guidningens innehåll av gruppens sammansättning och frågor, det unika ögonblicket och den omgivande trafiken. Och av den del av staden man väljer att fokusera på – under en stadsvandring hinner man inte gå speciellt långa sträckor.
Queerhistoria är en central ingrediens i konstnären Sam Hultins konstnärliga praktik och under de senaste åren har hen genom stadsvandringar och biografin Eva-Lisas monument (2025) utgått från transpionjären och lesbiska feministen Eva-Lisa Bengtssons livsberättelse. Hultins stadsvandringar och biografin om Eva-Lisa – vilka bygger på intervjuer och ett omfattande arkivarbete – är en pionjärgärning som synliggör inte enbart Eva-Lisas liv och verk, utan även den svenska transhistorien, framför allt de transfemininas historia.
Jag hade läst biografin, fascinerats av Hultins sätt att närma sig historien och länge velat delta i hens stadsvandring, så jag var extra förväntansfull inför vandringen. Nu kunde jag knyta berättelserna till en specifik plats och biografins mycket närvarande berättare till en röst och en kropp. På ett personligt plan fick jag ett nytt raster genom vilket jag kunde betrakta den svenska queera historien och inte minst Söder – en plats som även spelat en viktig roll i min egen queera historia. Och jag tänker att det är just här som stadsvandringar är som bäst, när vi kan närma oss det bekanta och de stadsrum vi bebott och vistats i på ett nytt sätt. Genom Eva-Lisas berättelse kan vi också granska den queera och den feministiska historien och dess centrala platser ur ett kritiskt perspektiv och bli medvetna om hur olika kroppar och identiteter inkluderats i den eller exkluderats från den.
Platser bär på olika lager av minnen och en enkel detalj i det urbana rummet kan öppna för en rad olika berättelser. Det här illustrerade guiden Erik Gunnarsson som inledde Stadsmuseets queera stadsvandring i Östermalm genom att ta fasta på Carl Milles staty Vingarna (1908–1910) som står på kajen vid Nationalmuseet. Skulpturen föreställer en ung naken man med en örn över sig. Förebilden är den grekiska myten om den vackra trojanska prinsen Ganymedes som rövades bort av guden Zeus förvandlad till en örn. Myten om Ganymedes har tolkats som en berättelse om samkönat begär. En version av statyn fanns även med i filmen Vingarne (1916) av den finlandsfödda homosexuella regissören Mauritz Stiller. Filmen är baserad på Herman Bangs roman Mikaël från 1904 och den brukar ses som den första kända filmen med ett homoerotiskt tema. Och, enligt Svenska filminstitutet, med ett team med flera homosexuella män; förutom Stiller kan manusförfattaren och scenografen Axel Esbensen och skådespelaren Nils Asther nämnas.
Framtidens stadsrum
På båtresan hem från Stockholm såg vi ett nytt avsnitt av Så byggdes Sverige filtrerat genom alla nya raster vi fått under dagarna i Stockholm. Lager på lager uppblandade med våra minnen.
Ett spår i serien är framtidsperspektivet om hurdan stadsplaneringen och städerna kunde se ut om hundra år. Jag tror att vi för att skapa en hållbar och inkluderande urban framtid där alla kan känna sig inkluderade måste ta mångfalden i nuet och historien på allvar och lyssna till och synliggöra de berättelser som väggarna bär på och som utgör Finland just nu. Vi måste bli bättre på att bevara byggnadsarvet – inte genom att kanonisera det,utan genom att göra det till en levande kulturmiljö där de historiska avlagringarna är en del av stadsbornas vardag och går i dialog med en mångfald av perspektiv och nya tolkningar. Stadsplanerare och beslutsfattare måste äntligen sätta människan, den vanliga människan, i centrum och inte låta byggnadsinvesterare bestämma hur ramarna för planeringen ska utformas.
Foto: Wikimedia Commons
