Många spaltmetrar har använts för att analysera migrantrusningen till den spanska enklaven Ceuta vid Marockos gräns den 30 juli. Det verkar solklart att de mellan 50 000 och 60 000 migranter som tog sig över till den spanska sidan av gränsen hade manipulerats av den marockanska regeringen som ett led i ett hybridkrig riktat mot Spanien.
Lika solklart är det att den europeiska och finländska reaktionen på incidenten var lika opportunistisk som den var ologisk. Att några tiotusental migranter tar sig till en isolerad halvö på den afrikanska kusten är naturligtvis inget hot mot den europeiska gränssäkerheten, än mindre den finska – trots den sannfinländska inrikesministern Mari Rantanens spelat hysteriska uttalanden.
Rantanen och hennes högerextrema gelikar i Europa har också fått rikligt med mothugg, vilket medierna även förtjänstfullt har rapporterat om. Dock, noterar Antti Yrjönen i branschtidningen Journalisten, finns det en röst som inte har hörts, nämligen migranternas egen. Vi har en pålitlig bild av varför Marockos regering spred rykten om att gränsen till Spanien låg öppen, men få har försökt hitta något svar på varför över 50 000 personer valde att riskera liv och hälsa, lämna hela sina liv bakom sig, för detta rykte.
Yrjönen citerar själv marockanska källor enligt vilka arbetslösheten för 18–24-åringar i Marocko är närmare 30 procent, och över hälften av alla unga i landet överväger att lämna landet. De vanligaste orsakerna är ekonomin, utbildningsmöjligheter, politiken och korruptionen.
Grundproblematiken är inte att folk söker sig till Europa för ett bättre liv, utan att de tvingas lämna sina hem och sina liv överhuvudtaget.
Stora delar av västra Asien, Mellanöstern och Nordafrika plågas inte bara av krig och våld, utan även stor fattigdom, sociala problem, bristande mänskliga rättigheter, maktkoncentration och korruption, dåliga utbildningsmöjligheter och en drös andra problem. Många av problemen bottnar i kolonialismen och postkolonialismen, inklusive det så kallade kriget mot terrorismen, som visserligen initierades av USA, men som stora delar av Europa ivrigt deltog i.
Att 50 000 människor väljer att lämna sina liv bakom sig för att simma över en vågbrytare på grund av ett rykte är en mänsklig tragedi av kolossala mått. Mellan 2 000 och 3 000 migranter drunknar varje år i Medelhavet på flykt undan ett liv i omänskliga förhållanden. Europa är starkt medskyldigt till dessa människors misär. I stället för att hjälpa har den europeiska högern (och i växande grad socialdemokraterna) valt att framställda dem som ett hot mot vår säkerhet, vår ekonomi och vårt sätt att leva.
På grund av de hinder som satts upp för migranter att söka asyl i Europa har de länder som gränsar till Medelhavet fått dra ett oproportionerligt tungt lass. Från EU-håll har lösningen inte varit att fördela ansvaret jämnare på medlemsstaterna utan att istället utlokalisera det på länder som Marocko och Turkiet, eller genom att skapa dystopiska externa asylcenter utanför EU.
Grundproblematiken är inte att folk söker sig till Europa för ett bättre liv, utan att de tvingas lämna sina hem och sina liv överhuvudtaget. Europa har både ett historiskt ansvar och en mänsklig plikt att hjälpa.
Publicerad i Ny Tid 7/26, 17.8.2026
