80 procent av finländarna tycker att partistödet kunde sänkas. Men varifrån kommer egentligen partiernas pengar och vad skulle en sänkning av partistödet ha för konsekvenser? Janne Wass dök ner i partifinansieringens kaninhål.
När finländarna tillfrågas var staten kunde skära för att tillfredsställa regeringens sparkrav brukar det mest populära alternativet alltid vara att politikerna kunde dra åt sina egna svångremmar.
Då Näringslivets delegation EVA i fjol frågade finländarna var de kunde tänka sig att det skulle kunna skäras ner var partistödet det näst populäraste alternativet, strax efter ”ministrarna och deras medarbetare”. 81 procent av de tillfrågade ansåg att man kunde skära i partistödet. På plats tre, fyra och fem av de mest populära sparmålen kom riksdagen, statens tjänstemän och presidentens kansli.
Trenden är tydlig: då det skärs i resten av samhället tycker landets befolkning att politikerna själva borde dra sitt strå till stacken. Denna trend hoppade också Hufvudstadsbladets ledarskribent Torsten Fagerholm på i sommartorkan den 30.6, då han förkunnade att ”sparkraven måste också gälla partistödet”. Fagerholm räknar förtjänstfullt upp flera risker med att skära i stödet, nämligen att ”partierna blir alltför beroende av externa finansiärer, intresseorganisationer eller yttre makter som förväntar sig gentjänster”.
Hela den pott som utbetalades till partierna i år gick av på 34,5 miljoner euro. Om vi inte vill slopa hela det parlamentariska partistödet snackar vi alltså om några futtiga miljoner – då den så kallade skuldbromsen förutsätter inbesparingar på minst 8 miljarder euro. Fagerholm medger själv att det snarast skulle handla om en symbolisk gest.
Introducerades på 50-talet
Innan vi försöker svara på huruvida det är en bra idé att spara i partistödet borde vi kanske reda ut vad partistöd är och varför det existerar – samt vad alternativet till ett sådant är. Alla länder i världen har inte statligt partistöd. I Europa är det ändå så gott som universellt. Av OECD-länderna faller endast USA, Schweiz, Nya Zeeland och Australien utanför.
När ståndsväsendet i Europa började upplösas i slutet av 1800-talet och den moderna partipolitiken föddes fanns i praktiken inga lagar eller riktlinjer för partifinansiering – eller för partier för den delen. Partierna kunde fritt skramla ihop pengar från sina målgrupper. Under 1900-talets första hälft infördes gradvis olika regler, som Tillman Act i USA, som förbjöd företag att direkt finansiera valkandidater.
Det var dock inte innan 1950-talet som statliga partistöd började betalas ut, och det dröjde till 1970-talet innan praxisen blev vanlig. Dels drevs utvecklingen av en allmän demokratiseringstrend som spred sig i stora delar av världen efter andra världskriget. Partistöd ansågs på många håll garantera jämlikhet och verklig demokrati, då det minskade fördelen för partier med pengastarka bakgrundskrafter. Under samma period stiftades också striktare lagar för privata donationer till politiska partier och kandidater.
Kalla kriget spelade in – både öst och väst öste gärna in pengar till partier i olika länder för att försöka påverka valutgången. Detta var inte minst ett problem i Finland. Samtidigt professionaliserades politiken i allt högre grad, och kostnaderna sköt i höjden. Politiken krävde helt enkelt mer pengar.
Medan Sovjetunionen pumpade in pengar i kommunistpartiet FKP, bekostade CIA stora delar av SDP:s verksamhet.
Finland bland de första
Costa Rica och Uruguay var de första länderna att införa partistöd på 50-talet, och Västtyskland och Puerto Rico följde snabbt efter. Sverige lagstadgade om partistöd 1965, och Finland följde efter 1967 – i samband med att regeringen stiftade den så kallade partilagen. I Finland handlade det delvis om att stävja inflytandet från Sovjetunionen och USA. Det här är det man i första hand minns i dag, men det fanns andra, minst lika tungt vägande skäl. Både i Sverige och Finland pågick såväl en politisk kris som en mediekris. Kostnaderna för att göra politik ökade då välfärdsstaten byggdes ut och det demokratiska beslutsfattandet på olika nivåer krävde allt mer arbete av partierna. Samtidigt blev det dyrare att föra valkampanj i konkurrensen med kommersiella medier, radio och tv. Detta accentuerade behovet av stöd såväl från näringslivet och fackföreningarna, som från Sovjet, Sverige och USA. Medan Sovjetunionen pumpade in pengar i kommunistpartiet FKP, bekostade CIA stora delar av SDP:s verksamhet. Vissa forskare hävdar att upp till 80 procent av SDP:s inkomster under tidigt 50-tal kom från USA.
Samtidigt pågick i Finland i slutet av 1960-talet en mediekris. Allt fler finländare övergav tidningsläsandet för radio och tv. Ett stort skifte skedde också inom dagstidningsbranschen. Ännu på 50-talet utgjorde de partipolitiska tidningarna hela 70 procent av den totala dagstidningsupplagan. I slutet av 60-talet hade siffran sjunkit till under 50 procent.
Då både läsare och annonsörer i allt högre grad flyttade över till de kommersiella tidningarna, uppstod gapande hål i partiernas kassor. Närmare 20 partipolitiska dagstidningar lades ned mellan 1957 och 1967, vilket motsvarade över en tredjedel av alla partiorgan. Det här medförde betydande inkomstförluster för partierna, i synnerhet vänsterpartierna.
1960-talets tidningsdöd var en minst lika viktig orsak till att partistödet infördes som någon annan.
Ett lapptäcke
Partistödet ligger idag på 34,5 miljoner euro. Men hur mycket av partiernas finansiering täcker det här egentligen, och var kommer resten av pengarna ifrån?
Den frågan är förvånansvärt svår att ge ett klart svar på. Partiernas finansiering är ett lapptäcke av inkomster. Partistödet utgör ryggraden, men utöver det rinner det in pengar i partimaskinerierna från ett dussintal olika håll. Den som i sista hand övervakar partiernas ekonomi är sedan 2008 Statens revisionsverk VTV. Enligt VTV:s årliga rapporter utgörs partiernas – bokförda – finansiering av fyra huvudkategorier:
- Partistöd (75–85%)
- Utomstående donationer (5–10%)
- Medlemsavgifter och ”partiskatter” (5–10%)
- Placeringar och partinära stiftelser (5–10%)
Utgående från revisionsverkets rapporter uppgår partiernas bokförda ekonomi alltså till omkring 50 miljoner euro. I själva verket, säger forskare, är siffran över 100 miljoner. Diskrepansen mellan VTV:s officiella siffror och forskares uppskattningar beror på att rapporterna endast nämner de siffror som ligger under statlig revisionsplikt. Utöver de ovan nämnda får partierna både pengar och tjänster från flera andra håll.
Köpcentrum och brädhögar
När partilagen stiftades 1967 bröts det arm om hur stora delar av partiernas ekonomi som skulle vara underställd revision. Fram till dess fanns ingen separat lagstiftning kring partier, utan partierna reglerades av den vanliga föreningslagen. De stora partierna motsatte sig kraftigt att Justitieministeriet skulle få bred insyn i deras ekonomi – av förekommen anledning (läs: -Sovjet och USA). -Kompromissen blev att ministeriet fick begränsad insyn i partiernas ekonomi, specifikt i den del som omfattade statsstödet. I praktiken byggde ändå revisionen på de dokument som partierna själva lämnade in.
Inga större förändringar gjordes i fråga om öppenheten kring partiernas finansiering innan valskandalerna kring 2008-2009. Bland annat uppdagades att de Centern och Samlingspartiet nära stående stiftelserna Kehittyvien maakuntien Suomi och Nuorisosäätiö hade betalat ut mörklagda och ofta anonyma stöd till flertalet riksdagsvalskandidater, i första hand från Centern och Samlingspartiet. Statsminister Matti Vanhanen (C) lobbade också starkt för ett köpcentrumsprojekt drivet av en av bakgrundskrafterna för Kehittyvien maakuntien Suomi – som han fått 10 000 euro i valbidrag av. Vi minns också uppståndelsen kring Vanhanens ”brädhög” i anslutning till Nuorisosäätiö.
I kölvattnet av dessa skandaler skärptes reglerna för val- och partifinansiering avsevärt. Man införde en maximisumma på 30 000 euro som en enskild aktör kunde donera till partierna och deras partinära stiftelser, anonyma donationer förbjöds, och en redovisningsplikt för valkandidater infördes för valbidrag på över 1500 euro (summan höjdes i fjol till 2000 euro). Dessutom överfördes revisionen från Justitieministeriet till den oberoende myndigheten Statens revisionsverk VTV, som fick utökade revisionsbefogenheter.
Partiskatt och gruppstöd
Alla riksdagspartier har någon form av medlemsavgifter, men deras betydelse för partiet varierar. Viktigast är de antagligen för Vänsterförbundet, som är det enda partiet med en progressiv medlemsavgift, som baserar sig på varje medlems inkomst. Uppskattningsvis samlar Vänsterförbundet in kring 250 000 euro i medlemsavgifter årligen. Ingen officiell statistik existerar, men en grov uppskattning är att medlemsavgifterna totalt utgör mellan 2,5 och 3 miljoner av partiernas finansiering.
Vidare uppbär de flesta partier en så kallad ”partiskatt” av sina förtroendevalda. Det är inte någon egentlig skatt, utan en procentuell andel som partiernas förtroendevalda betalar till exempel av sin riksdagslön eller av sina mötesarvoden till sina partiavdelningar. Partierna bestämmer själva om de uppbär ”partiskatt” eller inte, och hur stor den är. Den tenderar att variera mellan 5 och 20 procent. Totalt uppskattas partierna samla in drygt två miljoner euro i ”partiskatt”.
Både välfärdsområden och många städer och större kommuner betalar ut så kallade gruppstöd till partiernas fullmäktigegrupper. Städerna och kommunerna bestämmer själva om och hur mycket som betalas ut. Helsingfors betalar 4000 euro per stadsfullmäktigeledamot, totalt 340 000 euro i året. Tammerfors betalar ut 2000 euro per ledamot, totalt 134 000 euro. Mindre kommuner tenderar inte att betala ut några gruppstöd.
Välfärdsområdena betalade i fjol ut 5,5 miljoner euro årligen i gruppstöd, ner från 7 miljoner året innan.
Lippisar och värdepapper
Utöver ovanstående finansierar partierna också till vissa delar sig själva. Bland annat görs detta med olika typer av affärs- och insamlingsverksamhet. Till exempel gjorde både SDP och FKP i tiderna ansenliga summor pengar på lotterier och på prenumerationsintäkter från partitidningarna, men dessa intäkter har med årens lopp avtagit. Fortfarande säljs dock olika typer av kringprodukter – merchandise – som väggkalendrar, t-skjortor, muggar och skärmmössor. Inför EU-valet 2025 blev ju till exempel Li Anderssons ”LIppis” en storsäljare.
I det stora hela är det här ändå fråga om småpotatis. Större betydelse har partiernas egen egendom och placeringar. Kauppalehti redde i fjol somras (8.7.2025) ut partiernas kapital, med stöd av revisionsverkets siffror. Enligt Kauppalehti hade partierna i slutet av 2024 en sammanlagd egendom på drygt 23 miljoner euro, uppdelat på värdepapper, aktier och andelar, investeringar samt kassatillgångar. Störst tillgångar hade SDP (6,9 miljoner), följt av Sannfinländarna (5,4 m.) och Samlingspartiet (4,4 m.).
Sedan kommer vi till biten som är mer svåröverskådlig, nämligen det ekoystem av stiftelser, föreningar och organisationer som på ett sätt eller annat stöder och understöder partiapparaterna.
Partinära stiftelser
I dagens läge får enskilda donatorer inte skänka mer än 30 000 euro till partierna. Det finns dock ett undantag till den här regeln, och det är så kallade ”partinära sammanslutningar”. De här stiftelserna granskas till viss del under statsrevision, och kan därför donera obegränsade summor till partierna. Det är partierna själva som bestämmer vilka stiftelser som ska registreras som partinära.
Det finns inte särdeles många sådana här stiftelser – bara fyra riksdagspartier hade dem 2024: SDP, Samlingspartiet, Centern och SFP. Överlägset mest tillgångar har SDP-stiftelsen Turun työväensäätiö, som 2023 satt på drygt 50 miljoner euro, främst i fastigheter. Näst störst torde SFP:s fond Fonden för intressebevakning av det svenska i Finland vara. Eftersom det är en underfond till Svenska kulturfonden och Svenska litteratursällskapet har den rent tekniskt inget eget kapital, utan har tilldelats en viss procent av Kulturfondens totala förmögenhet. ”Värdet” på fonden torde idag ligga på kring 40 miljoner euro.
Enligt 2025 års revision hade Samlingspartiet 2024 nio partinära stiftelser. Kauppalehtis siffror från 2023 visade sju partinära samlingspartistiska stiftelser med en sammantagen förmögenhet på 25 miljoner euro. Mer blygsam är den Centern närstående stiftelsen Maaseudun kukkassäätiö, som 2023 hade en förmögenhet på 3,2 miljoner euro.
Inför riksdagsvalet 2023 betalade Fonden för intressebevakning för det svenska i Finland ut över 1,9 miljoner euro till SFP, medan de samlingspartistiska fonderna betalade ut över en miljon till moderpartiet. För de två övriga partierna var summorna betydligt mer blygsamma – för Centerns del berodde detta delvis på att partiet fick ett privat testamente på över två miljoner euro.
Kulturfonden dominerar
Utöver de partinära sammanslutningarna finns otaliga sammanslutningar, stiftelser, föreningar och organisationer som ingår i partiernas ekosystem. De omfattas av regeln att de maximalt kan donera 30 000 euro till moderpartiet årligen. Den här maximigränsen kan dock alldeles lagligt kringgås genom ett otal olika arrangemang.
Statens revisionsverk för bok över de bidrag som betalas direkt till partierna och deras lokalavdelningar av icke-partinära sammanslutningar. Mellan åren 2013 och 2023 betalades de största summorna ut av SFP-anknutna stiftelser. Utdelningsstiftelsen för Svenska kulturfonden betalade totalt ut närmare en miljon euro, medan Stiftelsen Tre smeder betalade över 600 000 euro. På tredje plats på listan är den sannfinländska stiftelsen JRT-säätiö, som betalade knappt 470 000 euro till Sannfinländarna. På plats fyra kommer samlingspartistiska Yksityisyrittäjäin säätiö med 330 000 euro, och på femte plats igen en SFP-stiftelse, Stiftelsen Brita Maria Renlunds Minne, med 146 000 euro. Sexa är den Vänsterförbundet-kopplade Avantisäätiö med en utdelning på 105 000 euro på tio år. Det bör noteras att siffrorna avser direkta stöd till partierna och inbegriper inte stöd till valkandidater.
Bakgrund i folkrörelser
Mer betydande än de direkta penningsummorna som delas ut är ändå det arbete som dessa organisationer kan göra för att stöda partiverksamheten. Särskilt bland vänsterpartierna finns det otaliga föreningar och stiftelser som har sina ursprung i det faktum att vänsterrörelserna traditionellt har byggt på breda folkrörelser. Föreningar har grundats för att bygga folkets hus, för att stöda arbetares kulturutövande, bildning, ungdomsverksamhet, idrott, seniorverksamhet och mycket mer. De flesta av dessa föreningar har i praktiken tynat bort, men vissa av dem har samlat på sig ansenliga tillgångar som sedermera har placerats i stiftelser – sådant är fallet till exempel för tidigare nämnda Turun työväensäätiö och Tikkurilan säätiö.
Ett annat exempel är de politiska ungdomsförbunden. Så gott som alla politiska ungdomsförbund är fristående föreningar och inte officiellt underföreningar till partierna. Det här betyder att de kan motta statligt stöd riktat till just samhälleliga ungdomsföreningar – vilket utgör lejonparten av deras ekonomi. Totalt betalar staten årligen över 2 miljoner euro till riksdagspartiernas ungdomsorganisationer. Ungdomsförbunden har också egna tillgångar som minskar på partiernas behov av att finansiera ungdomsverkamheten. Vänsterunga stöds till exempel av Hebe-säätiö, som förvaltar kapitalet som efterlämnades av dess föregångare Finlands demokratiska ungdomsförbund. Stiftelsen stöder årligen Vänsterunga med 150 000–200 000 euro, delvis genom att den upplåter sina fastigheter till ungdomsföreningens kontor.
På högerkanten har stiftelserna ofta skapats av intressen inom näringslivet och av resursstarka individer för att stöda partiernas arbete och syften.
Också tankesmedjorna finansieras delvis med offentliga medel, och de driver partiernas sak genom att göra utredningar och opinionsmätningar samt publicera rapporter och pamfletter som kan användas i partiernas strategiarbeten eller som diskussionsöppningar i det offentliga samtalet.
Arkiv- och bildningsföreningar
Andra aktörer som stöder partierna är deras bildnings- och arkivorganisationer. Kansan arkisto, Työväen arkisto, Svenska centralarkivet och Porvarillisen työn arkisto är exempel på arkiv som övertagit partiernas arkiveringsarbete, och som dessutom kan söka både statliga och privata bidrag för det utan att det syns i partiernas bokslut. Det samma gäller till exempel Kansan sivistysliitto, Arbetarnas bildningsförbund och Svenska bildningsförbundet. Svenskspråkiga Folkets bildningsförbund grundades också i tiderna som DFFF:s bildningsorganisation, men partikopplingen är i dagens läge snarast obefintlig.
Andra exempel är de tankesmedjor som har dykt upp i anslutning till alla riksdagspartier utom Rörelse nu under de senaste decennierna. Också tankesmedjorna finansieras delvis med offentliga medel, och de driver partiernas sak genom att göra utredningar och opinionsmätningar samt publicera rapporter och pamfletter som kan användas i partiernas strategiarbeten eller som diskussionsöppningar i det offentliga samtalet. Exempel på sådana är SDP:s Kalevi Sorsa-stiftelsen, Vf:s Vasemmistofoorumi och SFP:s Agenda.
Stödarbete
Dylika stiftelser och sammanslutningar avlastar partierna genom att sköta om deras ungdoms-, bildnings-, forsknings-, arkiv- och seniorverksamhet, men också på andra sätt. En stor del av partiernas medel-anskaffning är outsourcad till stiftelserna, liksom mycket lobby- och påverkansarbete. Stiftelserna kan erbjuda billig hyra för partiernas kontor i sina fastigheter, samt arrangera olika typer av kurser, seminarier, resor och tillställningar – som inte behöver vara exklusiva för partiernas medlemmar, men som tjänar partiernas sak.
Vidare har vi organisationer som officiellt inte har några som helst partipolitiska förtecken. Hit hör bland annat företag, näringslivsorganisationer och fackföreningar. Förutom direkta stöd till kandidater och till exempel köp av annonsplats eller seminariebiljetter driver till exempel Näringslivets centralförbund EK, Näringslivets delegation EVA och olika fackförbund kampanjer och påverkansarbete som gynnar höger- respektive vänsterpartierna. Fackförbunden hör fortfarande till vänsterpartiernas största monetära stöttepelare. Till exempel stora delar av Vänsterförbundets externa bidrag kommer ofta från fackförbunden och andelslaget Tradeka – ofta kanaliserat till tankesmedjor och bildningsförbund.
Mycket av det ovanstående är stöd som dels inte syns i partiernas bokföring och som inte ens går att applicera ett penningvärde på, vilket gör det omöjligt att fastställa någon exakt summa för det externa stödet till politiska partier. Grovt räknat kan man ändå konstatera att det rör sig i storleksklassen hundra miljoner euro eller mer, åtminstone under ett valår.
Miljonbelopp till SFP
Det finns inga tillförlitliga uppgifter om vilka partier som drar mest nytta av externt och indirekt stöd. Det närmaste vi kommer är Statens revisionsverks rapporter om de – bokförda – externa bidragen (se tabellen intill).
Utgående från revisionsverkets siffror utmärker sig ett parti i en helt egen klass som mest beroende av externa stöd: Svenska folkpartiet. Under EU-valsåret 2024, då SFP:s EU-parlamentsmandat låg i vågskålen, fick SFP drygt 1,5 miljoner euro i statligt partistöd. Samtidigt fick partiet över 2,1 miljoner i privat stöd. Tvåan på listan, SDP, kommer långt, långt efter med registrerade externa bidrag på drygt 180 000 euro.
Under hela 2020-talet har SFP:s externa bidrag legat mellan 1,7 och 2,1 miljoner euro, också utanför valår. De andra riksdagspartierna mottar under normala år vanligtvis mellan 10 000 och 200 000 euro. Till exempel Vänsterförbundet har normalt mottagit mellan 40 000 och- -50 000 euro.
Utöver dessa registrerade bidrag utmärker sig SFP också för det invecklade ekosystem av stiftelser och organisationer som kanaliserar pengar till partiet genom att slussa pengar mellan varandra. Det här noterar forskaren Tomi Venho i sin rapport Kabinetin puolella – säätiöt ja puoluerahoitus Suomessa (2018).
För att repetera: Fonden för intressebevakning av det svenska i Finland är Kulturfondens underfond som fungerar som huvudsaklig finansiär av SFP vid sidan av statsstödet. Det är en partinära sammanslutning och får alltså betala obegränsade summor till partiet. Under Venhos exempelår 2015 har fonden betalat knappt 1,3 miljoner euro till SFP. Förutom detta har Svenska kulturfonden betalat ut följande summor till SFP:s lokal- och underavdelningar:
- Svenska kvinnoförbundet: 30 000
- Svensk Ungdom: 30 000
- SFP:s fyra distriktsavdelningar: 30 000 var
- Kristet samhällsansvar: 30 000
- Mångkulturellt Finland: 7 000
- Svenska seniorer: 21 000
- Svenska arkivföreningen: 96 000
- Svenska bildningsförbundet: 881 000
3,5 miljoner av Kulturfonden
Utöver Svenska kulturfonden stöder även ett antal andra stiftelser, fonder och föreningar SFP direkt eller indirekt. Den omtalade Stiftelsen för det tvåspråkiga Finland har genomgått flera metamorfoser och betalar i dag ut valbidrag till svenskspråkiga kandidater från olika partier. Den är ändå grundad som en SFP-stiftelse, och är i praktiken det ännu idag. Under riksdagsvalet 2023 delade stiftelsen ut kring en halv miljon euro. Kring 75 procent av pengarna brukar gå till SFP-kandidater, som i regel också får högre bidrag än andra partiers dito. Den största finansiären är Svenska kulturfonden, men också Konstsamfundet, Tre smeder och Svenska folkskolans vänner bidrar till stiftelsen.
Andra SFP-organ som stöds kors och tvärs av Kulturfonden, Konstsamfundet, Tre smeder, Svenska folkskolans vänner och Siftelsen Brita Maria Renlunds minne är Svensk Ungdom, Svenska bildningsförbundet, Svenska centralarkivet, Svenska kvinnoförbundet och partiets olika stödföreningar och disktriktsavdelningar.
Den här typen av finansiering genom kedjor är inte unikt för SFP, utan det unika är att en så stor del av SFP:s finansiering kommer från stora, allmännyttiga stiftelser vars huvudsakliga syften inte är att stöda politisk verksamhet. Vänsterpartiernas stödorganisationer och stiftelser utgörs i huvudsak av fackförbund, kooperativ (som Tradeka) eller av gamla Folkets hus-stiftelser. Högerpartiernas stödnätverk utgörs i första hand av renodlade kapitalstiftelser.
I själva verket är det inget konstigt med att Kulturfonden öser in pengar i SFP. Kulturfonden grundades 1908 av SFP, så då fonden ger pengar till partiet finansierar SFP i praktiken sig självt. Totalt går kring 7 procent av Kulturfondens utdelning på ett sätt eller annat till SFP. I pengar betyder det kring 3,5 miljoner euro.
Hur mycket pengar?
Hur mycket pengar som partierna årligen omsätter är omöjligt att fastställa exakt. I Kauppalehtis artikel säger Jonna Carlson, forskare vid Statens revisionsverk, att hon uppskattar att kring 100 miljoner euro av skattebetalarnas pengar årligen går till partiernas finansiering – varav bara 35 utgörs av det officiella partistödet.
Till detta ska man ännu lägga till allt det privata stöd som partierna får. Om bara Kulturfondens redovisade stöd till SFP och dess närstående organisationer är 3,5 miljoner euro på årsbasis kan man anta att den totala privata finansieringen till partierna, samt värdet av det indirekta stödet, uppgår till tiotals miljoner euro. Då har vi knappt nuddat vid valfinansieringen. Enligt revisionsverket var kandidaternas sammanlagda kampanjbudget inför riksdagsvalet 2023 drygt 10 miljoner euro.
Om vi vågar oss på en vild gissning, kan vi anta att partiernas totala ekonomi – brett definierat – under ett valår ligger någonstans mellan 130 och 150 miljoner euro. Av denna summa utgör partistödet endast en fjärdedel. Partistödet är den del av partiernas finansiering som är under strängast revision – vi vet varifrån varenda cent kommer, och partierna måste uppge vad slantarna används till. Partistödet kommer direkt från skattebetalarna och partierna står inte i tacksamhetsskuld till någon annan än Finlands folk som helhet då de mottagit pengarna.
Debaclet kring Garden Helsinki-projektet visar vad som händer då politiken blir beroende av kommersiella intressen, stiftelser och lobbygrupper. Om vi sänker partistödet och gör partierna allt mer beroende av extern finansiering kan vi förvänta oss ännu fler dylika skandaler.
Partistöd eller inte?
Både Finlands folk och vissa borgerligt liberala ledarskribenter tycker ändå att vi borde skära i partistödet. Enligt Torsten Fagerholm kunde en sänkning av partistödet gynna demokratin genom att motverka politikerförakt. Men som EVA:s utredning visar: då de tillfrågas vill finländarna skära i princip i allt som har med politik att göra. Visst finns det argument till exempel för att sänka riksdagsledamöternas löner eller minska på mängden pengar som pumpas in i partipolitiken från statskassan. Det här är ändå inte åtgärder som lättvindigt ska tas till av populistiska orsaker.
En orsak till att riksdagsledamöterna har väl tilltagna löner är att de inte ska vara mottagliga för mutor, och ett av de centrala skälen till att partistödet instiftades var att skydda demokratin från yttre påverkan och korruption. Om vi minskar den offentliga finansieringen av demokratin ökar samtidigt risken för bäste-broder-politik, korruption och jäv. Forskningen säger inte entydigt att partistöd i alla situationer betyder mindre korruption, men trenden är tydlig: ett väl tilltaget partistöd tenderar att korrelera med minskad korruption i politiken (se Lipcean et al., 2023).
Debaclet kring Garden Helsinki-projektet visar vad som händer då politiken blir beroende av kommersiella intressen, stiftelser och lobbygrupper. Om vi sänker partistödet och gör partierna allt mer beroende av extern finansiering kan vi förvänta oss ännu fler dylika skandaler.
Det finns fortfarande mycket som kunde åtgärdas inom den finländska lagstiftningen kring finansiering av partier och valkandidater. Det är bland annat tillåtet för både partier och kandidater att ta emot pengar från företag – vilket är förbjudet i många europeiska länder. Orporegeringen har för sin del beslutat att höja summan för valbidrag som måste redovisas från 1500 till 2000 euro, vilket försvagar öppenheten kring valfinansiering. Forskare som Tomi Venho och Jonna Carlson efterlyser striktare övervakning av partifinansieringens otaliga beståndsdelar.
Torsten Fagerholms argument i ledaren om ”självuppoffrande ledarskap” verkar antyda att partistödet betalas ut som något slags belöning till politikerna. Men det är inte sig själva som politikerna uppoffrar genom att skära i partistödet, utan såväl demokratin som transparensen i politiken.
De flesta vänstermänniskor torde hålla med om att vi borde minska pengarnas betydelse i politiken. Eftersom partistödet enligt Ny Tids grova uppskattningar inte står för mer än kring en fjärdedel av partiernas finansiering känns det ändå bakvänt att börja i den ändan.
Illustration & grafik: Otto Donner
