Enligt scenkonstaktörer i Sverige och Finland mår scenkonsten bra men de ekonomiska förutsättningarna blir allt sämre. Läs Anders E. Larsson essä om en envis tro på konstens framtid.
En dunge i en park i Malmö under tidig sommar i början, eller möjligen mitten, av 1990-talet. Det börjar skymma, men kvällen är ljus så här års och när mörkret väl träder in tänds gatlyktorna längs gångarna och belyser scenbilderna vi förflyttar oss emellan. Jag går runt i ett stort, grönt rum inuti staden där möten mellan människor alltid sker, mer eller mindre improviserade.
Jag gick en skådespelarutbildning, var bara drygt 20 år ung och ytterst påverkbar. Shakespeare tillhörde förmodligen inte de teaterfigurer som hade gjort störst intryck på mig vid det laget, och själva det tillfälliga teaterrummet – -parken med alla sina statyer, dammar och dunkla grusgångar – utövade utan tvekan större dragningskraft på mig än vilken pjäs det nu var som skulle spelas. (Det var kanske inte helt otippat den lantliga komedin Som ni vill ha det, med sin skogsförlagda handling, som den unga teatertruppen gjorde sommarteater av.) Tilltalet var sprittande, de nyutexaminerade skådespelarna osade av iscensättningslust och var helt uppenbart passionerat involverade i den teatrala uttrycksformen. Och häri ryms också själva den kreativa kärnreaktorn som klyver fram stora scenkonstupplevelser – insikten om att teater lika lite som film i första hand är en litterär händelse. Nej, inte ens Shakespeares närmast oöverträffade hantering av det engelska språket är essensen i en mättad teaterföreställning.
Det som den Unga Konstnärliga Teatern visade i en Malmöpark en sommarkväll för mer än 30 år sedan får representera den levande performativa konstens tidlösa kärnvärde: Förmågan att skapa rum och platser där något sker i nuet, hur något sägs är oerhört mycket mer avgörande än vad som sägs; tilltalet – som är något som går bortom orden – styr vår vistelse i teaterrummet med alla dess förvandlingar och chimärer, med röster som ekar och ansikten som vi försöker läsa av när semantiken tystnar.
Rumsbyggandets stora betydelse
Vid det här laget har jag skrivit om scenkonst av vitt skilda slag i över 20 år och fått möjlighet att uppleva den i olika länder och kontexter. Vissa saker stannar kvar oavsett vart livet har tagit mig efter det, andra storartade uppsättningar behöver man påminnas om, vilket också var det som hände när jag bläddrade (mestadels digitalt, så klart) bland recensioner och andra slags texter i vilka jag behandlat scenkonstuttryck. Mycket dans har det blivit, liksom musikanstruken dramatik och föreställningar med en vilja att spränga såväl scenrummet som alla tänkbara väggar.
Jag hittar en krönika från 2016 där den underliggande frågan är den evigt aktuella om hur en ny publik ska hitta till teatersalongen. Kanske genom att lämna den?
Är den fjärde väggen död? /…/ Visserligen spelas det fortfarande klassiska tittskåpsdramer, /…/ men lika ofta involveras publiken på olika sätt. Sitter den inte på scenen, som i Skånes dansteaters It is like a large animal deep in sleep, så skickas den ut på Malmös gator i teatergruppen Bombina Bombasts Walks: iridescent eller i dataspelsvärlden i Banditsagors Game over.
Jo, det där har väl knappast mattats av under det senaste decenniet, inte minst eftersom allt fler multimedialt drivna lösningar fortsätter att utvecklas och tillgängliggöras. Samtidigt går det att ägna sig åt avancerad och medveten förvandligskonst inne i den traditionella svarta lådan, med en icke-agerande och betraktande publik i salongens halvmörker.
Rumsbyggandet inom scenkonsten har en avgörande betydelse för slutresultat och reception. Ett alldeles färskt exempel på det här är Moderna Dansteaterns (MDT) festival Lustholmen, som tog plats under några junidagar på och omkring deras scener på Skeppsholmen i Stockholm. Koreograferade verk i vid mening, gärna inklusive element av improvisation av olika karaktär, firade sommarens ankomst. Ämnen som queerhet, sex i Tornedalen, oraklet Pythia, motstånd och fysisk förflyttning fyllde programmet som fick gestalt genom performance, buktaleri, kollektivdans och helaftonskabaré med – jodå – kaninhoppning.
Under Wallmans ballonger – The Lustholmen Cabaret tycks ett slags pyrande begär ligga i luften, men mer i meningen lust till sin nästa än till kaninstuvning. Kabarén genomförs genomgående med mycket humor och acceptans för högt och lågt. Kvällen (kurerad av Terry Johnson och Stina Nyberg) går närmast att liknas vid ett stort kompispartaj där alla välkomnas på sina egna villkor – i rum som härbärgerar en öppenhet för olika slags kroppslig närvaro; i ett hörn vilar en varelse i hängmatta, i ett annat bakas det tårta under kvällens lopp, i ett tredje finns en bar, mitt på golvet ett litet podium och vid ena väggen en regelrätt scen där butt-plugen hyllas med sång: ”I’ve cleaned my mind and cleaned you fine” (melodi: ”I will survive”). På något sätt fungerar allt som en helhet, från det hjärtligt taktila med ulliga kaninskutt i gräset till en skymningsperformance där kubanska rytmer ledsagar en värdigt skridande gestalt som bär på spannar med jord för att sedan skölja sig ren med spannvis av vatten.
Att göra riktigt bra politisk teater är oerhört svårt, ytligheten och självklarheten är alltid de största och första farorna. Är det något som konst inte ska vara så är det plump propaganda som går maktens ärenden. Nej, om något ska den håna makten. Och/eller starta samtal och diskussion.
Den livsviktiga samtalsviljan
Inför stundande riksdagsval i Sverige, och i Finland nästa år, funderar jag på om rummen som öppnas hos MDT är politiskt laddade. Utan tvekan är det så, men det är ont om plakat och slagord, snarare ligger laddningen i själva görandet, själva närvaron av alla människor och kroppar som samlas där.
Att göra riktigt bra politisk teater är oerhört svårt, ytligheten och självklarheten är alltid de största och första farorna. Är det något som konst inte ska vara så är det plump propaganda som går maktens ärenden. Nej, om något ska den håna makten. Och/eller starta samtal och diskussion. Ett antal lyckade exempel på snygg politisk teater tog plats hos Teaterrepubliken i Malmö för dryga tiotalet år sedan. Så här sammanfattade jag föreställningen Teaterrepubliken skär ner:
Det här är politisk teater av bästa slag, eftersom du knappast behöver sympatisera ideologiskt för att bli påmind om den tragiska tonen av visionslöshet i dagens politik – och, inte minst, för att du tar med dig diskussionerna och låter föreställningen sträcka sig utanför teaterlokalen. Republikens skådespelare är fenomenala på att smälta samman de olika verklighets- och fiktionsnivåerna och landa i en föreställning som både känns på allvar och föder den så livsviktiga samtalsviljan.
Visionslöshet är ordet, lika gångbart då som nu i den pågående svenska valrörelsen. Vad är oddsen för att det blir likadant i nästa års motsvarighet i Finland?
Bevakningens sluttande plan
Men åter till de allvarliga politiska konsekvenserna för scenkonstens liv och leverne. En varierad och rik scenkonstflora är alltid beroende av monetärt kulturstöd av olika slag från offentliga organ, som i slutänden alltid påverkas av ideologiskt motiverade beslut. Som får reella konsekvenser på vardagsnivå. Två tydliga exempel är hårt strypta resurser för tidskriftsutgivning i Finland och ett rentav ännu hårdare strypgrepp på studieförbunden i Sverige ‒ med långtgående negativa effekter för folkbildning och kulturskapande.
En sak som slår mig är att det inte verkade finnas någon ände på hur många olika scenkonstuppsättningar det gick att skriva om när jag var som mest aktiv som recensent. Fast att dra slutstasen att det beror på ett krympande scenutbud är nog vanskligt. Visst pressas grupper och institutioner ekonomiskt med både färre föreställningar och hotad överlevnad som följdverkningar, men utan tvekan beror det – i synnerhet utanför storstäderna – i första hand på att redaktionernas pengar till kritik och att avlöna sin frilansstab mer eller mindre har försvunnit genom sammanslagningar, syndikeringar, uppköp och nedläggningar av hela kulturavdelningar. Så, rimligt är att anta att det fortfarande och i stor omfattning görs passionerad scenkonst bland buskar och på nationalscener, i lador och i operahus. Medan den bevakande och synliggörande delen i kedjan befinner sig på ett sluttande plan.
Grader av komplexitet
Som hyfsat krävande åskådare ser jag gärna att det tänjs och utmanas både här och där i den scenkonstnärliga processen och att det finns både ambition och vilja att följa sin egen kreativa väg bortom ängslighetens allé. I evig tid kommer frågan om vem teatern är till för att ställas, lika mycket som det till tidens ände kommer att finnas de som inte förstår den dekonstruerade, avantgardistiska installationen i en tömd simbassäng, eller de som kategoriskt fnyser när nyårsrevyerna fyller Folkets Hus på landsbygden.
Lösningen är inte en repertoar som kör musikalen Änglagård/Joyride/Jesus Christ Superstar för hela slanten, eller som uteslutande består av experimentell butoh-teater baserad på medeltida väderobservationer. Lösningen är – vad annars? – mer av allt. Så länge det görs med vision, ambition och hjärta. Och kom för all del inte slängande med debila etiketter som fin/ful/pop-kultur, det handlar inte om att separera folk och folk, att värdera smaker; nej, skillnaden ligger oftast i graden av komplexitet – inte i vare sig själva upplevelsen eller den emotionella kraften. I samtliga fall går det ut på att förstå hur man förvaltar sina idéer och gestaltar dem på bästa tänkbara sätt. En treminuters klubb-banger har en specifik situation att förhålla sig till, och att kunna utforma detta korta tidsförlopp med perfektion är en konstart i sig.
För de skattefinansierade institutions- och stadsteatrarna gäller det att tillfredsställa alla smaker, åldrar, grupper, önskemål. Det är ingen direkt avundsvärd ekvation, ändå förstås fullt rimlig i och med att de finns till för alla de medborgare som via skattsedeln är med och finansierar utbudet. En mer nischad teatergrupp, per automatik med mer begränsade resurser, har så klart ett annorlunda utformat uppdrag.
Svårare förutsättningar
Inför den här texten skickade jag ut en kort enkät till ett urval av scenkonstaktörer runtom i Norden. De som svarade är mestadels aktiva i Sverige och Finland, från Luleå till Helsingfors till Malmö.
De tre frågorna jag ställde var:
- Från er horisont: Hur tycker ni att dagens scenkonst mår i er region, i övriga Sverige samt i Norden som helhet?
- Vilka frågor och tankar lägger ni extra mycket tid på just nu vad gäller ert eget arbete (förutom de ekonomiska aspekterna)?
- Var det bättre förr?
Konstnärsduon Lilith (Petter Petterson och Elin Lundgren) driver sedan 20 år tillbaka Lilith Performance Studio i Malmö, ett unikt utrymme som uteslutande ägnas åt levande performancekonst. Jag har många gånger vandrat runt (och själv medverkat, ska tilläggas) i den ständigt skiftande fysiska miljö och atmosfär som byggs upp inför varje nytt verk, skapade tätt tillsammans med inbjudna konstnärer från olika discipliner.
Kanske speglar ett av duons svar deras praktik med sökandet efter nya och överraskande uttryck, men nutidens globala informationsflöde skonar ingen:
Det var kanske inte bättre förr, men det fanns ett större motstånd i hur uttryck spreds. Man var inte exponerad för samma bilder, referenser och trender samtidigt över hela världen. Det gjorde kanske att saker hann utvecklas mer lokalt och egensinnigt innan de mötte omvärlden. Det krävs lång tid att arbeta fram något eget.
En annan fristående grupp är Lule Stassteater, som arbetar uppsökande i Sveriges fyra nordligaste län. De gör föreställningar för barn och unga, reser dit publiken finns och firade ifjol sitt 50:e verksamhetsår. Sanne Renberg Nyström är verksamhetsledare och producent:
Det finns stor vilja och konstnärlig ambition, utifrån det perspektivet mår scenkonsten bra. /…/ Jag deltog i ett panelsamtal under BIBU (scenkonstbiennal för barn och unga) om hur frigrupperna i Sverige mår, och en tydlig bild av svårare förutsättningar tecknades. /…/ I Sverige och Norden hör jag kollegors rop om nedmontering och ett allt tuffare klimat att bedriva scenkonst i. Det tycks som att den politiska viljan nationellt och internationellt inte finns och röster från makthavare angående mindre offentlig finansiering hotar det rådande systemet.
Trots detta menar hon att åtminstone Lule Stassteater står stadigt för stunden:
I vår region finns det få aktörer som på heltid sysslar med scenkonst. /…/ Som tur är (från vårt perspektiv) har vi politiker som anser att kultur är en rättighet för människorna som bor här.
Stark tradition av samarbete
Joachim Thibblin är chef på Svenska Teatern i Helsingfors, Finlands svenskspråkiga nationalscen, med en repertoar som riktar sig till alla och envar. I deras uppdrag ingår att ”utöva och utveckla scenkonst på svenska som en del av den nordiska kulturen”. Thibblin ansluter till samma tankegångar som Renberg Nyström i Luleå nyss ventilerade:
Jag skulle säga att scenkonsten befinner sig i ett paradoxalt läge. Publiktillströmningen är god och konstnärligt mår den väldigt bra. Finland är ett teaterland. Finländsk teater, dans, cirkus och opera samlar årligen en publik på 3–5 miljoner. Det skapas intressanta, modiga och relevanta verk. Samtidigt är de strukturella förutsättningarna hårdare än på länge. Offentliga nedskärningar, ökade kostnader och ett allt mer konkurrensutsatt fritidsutbud påverkar hela fältet.
När han breddar bilden över gränserna finner han dock positiva strömningar:
I Norden ser jag ändå en stor styrka i den starka traditionen av samarbete. Jag ser ett starkare växande samarbete över gränserna än tidigare inom teaterns alla delområden. Jag tror att erfarenheterna av pandemin är en starkt bidragande faktor, dvs. att krisen sammanförde branschen. Även det geopolitiska läget har lett till ett ökande intresse för det nordiska samarbetet.
Vill ingjuta mod
Läget för Folkteatern i Göteborg är, åtminstone potentiellt, nattsvart: I höst är det val och två av våra stora partier – M och SD – har gått ut med att om de vinner valet lägger de ner Folkteatern, skriver Frida Röhl, som är teaterns konstnärliga ledare sedan 2014.
Länsteatern Folkteatern (70 år gammal nästa år) har en vänsterprofil som retar upp nuvarande svenska regering (det luktar helt enkelt för mycket ”sosse”) och i dagens verklighet är jag långtifrån lika säker som förr på att sådana uttalanden förblir endast uttalanden. Röhl fortsätter: Men det finns andra politiska krafter också som ser värdet i vår verksamhet. Och detta speglar kanske hela Sveriges kulturpolitiska läge just nu. Det finns krafter som vill nedmontera den kulturella infrastruktur som fungerat bra under många år. Och så finns det motsatsen.
Därför lägger Röhl mycket energi på att se till att vi är en konstnärlig verksamhet, att vi arbetar med att utveckla scenkonsten, att inte låta den rädsla som uppstår när politiker attackerar verksamheter få ta över. Eller att de byråkratiska kraven får oss att glömma att vi är på en teater, att vi jobbar med något levande och rörligt. Jag försöker ingjuta konstnärligt mod i vår ensemble och i våra team.
Scenkonsten mår bra
På ett golv med ett lager svart jord samlas ett gäng avlidna svenska nationalikoner, närmare bestämt fem av de sex som kommer att pryda de nya svenska sedlarna: Astrid Lindgren, Greta Garbo, Ingmar Bergman, Birgit Nilsson och Dag Hammarskjöld. /…/ Potato vore inte Potato om inte en eller annan utåtriktad utflippning ägde rum – Astrid gör utfall mot publiken, Bergman skriver på hennes skrivmaskin med könsorganet, medan den gudstroende Dag nöjer sig med att kasta sin hatt på marken.
Så skrev jag 2015 om föreställningen -Sedlar, en uppsättning av det experimentella scenkonstkollektivet PotatoPotato. Regisserade gjorde Freja Hallberg, en av grundarna av det malmöitiska PotatoPotato 2008.
2022 startade hon i samma anda (tillsammans med två andra ur Potatogänget) den fristående scenen Konträr i Stockholm. Och hennes lägesbeskrivning låter bekant: Konstnärligt tycker jag faktiskt att scenkonsten mår väldigt bra. Jag ser mycket konst som är egensinnig, intelligent och formmässigt radikalt, både i Sverige och i resten av Norden. Det finns en generation konstnärer som ganska självklart rör sig mellan teater, performance, bildkonst, musik och andra former, och som inte verkar särskilt intresserade av att upprätthålla gamla gränser.
Baksidan är att ”strukturerna runt konsten mår betydligt sämre” och att det finns ”en växande upptagenhet av att kunna motivera varför konsten ska finnas, snarare än av vad den skulle kunna vara.”
Essi Rossi, konstnärlig ledare för ensembleteatern Viirus i Helsingfors, som har funnits sedan 1987, säger inte heller emot den här enkätens etablerade åsikt:
Jag har intrycket av att scenkonstbranschen i hela Skandinavien är mycket livfull och att konstnärer och organisationer samarbetar mycket med varandra. Samtidigt tillägger hen:
Enligt min mening har scenkonsten en enorm potential i dessa tider av miljökris och kollektiv förändring – en förändring som är oundviklig – men den utnyttjas sällan tillräckligt.
De två frågor som är mest aktuella för Viirus är för det första:
Det behövs mer hållbara ekosociala arbetsstrukturer inom internationellt samarbete. /…/ Det finns inga ursäkter för att flyga runt (åtminstone inom Europa) och slösa med mänskliga eller icke-mänskliga resurser.
Och för det andra gäller det att ta den strukturella förändringen när det gäller mångfalden inom scenkonstområdet på allvar: Vem får skapa konst, bestämma vad som ska skapas, agera kurator, ta sig in i utrymmena och delta i föreställningarna? Hur når vi ut till nya publikgrupper, både yngre och äldre, med särskilda behov, med olika perspektiv och erfarenheter? Hur öppnar vi oss för dessa erfarenheter och denna kunskap och låter dem förändra hur vi ser på oss själva, på varandra och hur vi lever tillsammans?
Att arbeta tvärmedialt
Jag vänder åter blicken mot norra Sverige, den här gången Umeå, där frigruppen Skuggteatern finns sedan 2001. Frida Allberg är verksamhetsledare för en grupp som särskilt riktar sig till barn och unga och har ”ett kollektivt arbetssätt som strävar efter att motverka teaterns traditionella hierarkier”. Hon skriver:
I vår region (Västerbotten), och i hela norra Sverige ser vi en fortsatt sårbar infrastruktur för scenkonst utanför de större orterna. De ”vita fläckarna” på kulturkartan som vi själva arbetar för att motverka finns fortfarande kvar. Allberg uppmärksammar också att kreativiteten florerar inom scenkonsten, men tillägger: Det vi dock verkligen saknar är en optimistisk syn på återväxt och känslan av att det finns möjlighet för unga konstnärer att starta egna frigrupper och kunna ”slå sig in” på fältet.
Extra intressant utifrån mina inledande tankar om rumslighet är att en del av Skuggteaterns konstnärliga metodutveckling handlar om just detta:
Hur kan vi arbeta tvärmedialt för att skapa scenkonst som fungerar även utanför traditionella teaterrum, som klassrum, bygdegårdar och skolbibliotek?
Nu kom jag att tänka på en annan sommarteater, sisådär 25 år efter den där jag såg i 20-årsåldern. Den här gången långtifrån en park, inuti i en ombyggd svinalada i norra Skåne: en ensam röst, en kropp, sittande ett par meter framför mig i ett litet rum som för en stund är vår gemensamma värld och verklighet.
Den här avskalade situationen känns nästan experimentell i vår härjade tid. Att sitta ansikte mot ansikte med en annan människa och låta det mötet få ett eget och okränkbart värde. Det är något som teatern är bäst på.
Foto: Alexander Tengham
