Peter Eleey kom till Walker Art Center från Creative Time, en organisation som i 30 år ägnat sig åt offentlig konst i New York. Under sina fyra år som producent och kurator var Eleey med om att realisera många spektakulära konstprojekt. Jenny Holzers ljusprojektioner av dikter och dokument på kända fasader var sensationella. Det sociala engagemanget fördes ordagrant till nya höjder med flygplan som drog hennes banderoller med truismer genom luftrummet ovanför New York. Cai Guo-Quiangs dramatiska fyrverkeriperformance Life Cycle hade Central Parks natthimmel som arena. Ett övergivet köttförpackningslager, en nöjespark, ett hyreshus, trott-oaren, videoskärmen vid Times Square är andra platser där man inte är förberedd att möta konst. Väggarna på Moderna Konstmuseet MOMA och Amerikan Folk Art Museum vändes in och ut när Doug Aitken projicerade sina videofilmer om stadens puls på de stora arkiektoniska ytorna. Det extraordinära tjusar Peter Eleey och han vågar ta risker.
Peter Eleey säger i en intervju om Walker Art Center: ”Det finns mycket få institutioner i USA, kanske i hela världen, som har samma inställning till kreativt risktagande. Människor som besöker Walker säger att de väntar sig att inte tycka om allt de ser, men alltid att bli utmanade.”
Trisha Browns retrospektiva utställning och evenemang runt den gav försmak av vad som var att vänta. Konstnären och koreografen Brown, som har revolutionerat den moderna dansen, trotsar tyngdkraften och det rumsliga planet. I Peter Eleeys regi bjöds dansarna att röra sig längs väggar och tak och publiken att lägga sig på golvet som en del av konstverket. Man Walking Down the Side of a Building, har inte setts i USA sedan debuten i New York för snart 40 år sedan.

Bortom det synliga

Utställningen The Quick and the Dead är Peter Eleeys första stora arbete som kurator för Walker Art Center. Med den inlöser han alla förväntningar. Utställningen spränger gränserna både på det tankemässiga och det fysiska planet. Den sträcker sig långt utanför gallerierna till utrymmen som omger museet. Gräsplanen, skulpturträdgården, lobbyn och parkeringsrampen, till och med den närbelägna kyrkan St Mary införlivas i konstupplevelsen som fylls av oväntade överraskningar i oanade ögonblick.
Eleey vill ”återförtrolla vardagen” för oss. Under hela det senaste århundradet har konstnärer strävat efter att integrera konsten och livet. 1960- och 70-talets konceptkonstnärer påminde oupphörligt om att konsten finns överallt i vår omedelbara omgivning och i de handlingar vi dagligen utför. När Peter Eleey sammanför 53 internationella
konstnärer med personliga perspektiv på existentiella frågor blir resultatet ett underland med vidöppna dörrar. Allting är möjligt – ingenting är förutbestämt. Sol LeWitt hävdade redan 1969: ”Konceptkonstnärer är mystiker snarare än rationalister.”
Namnet The Quick and the Dead kommer från bibelordet: ”Han skall komma för att döma levande och döda”. ”Quick” har i gammal engelska betydelsen levande. Bibelordet användes bl.a av Buckminster Fuller, som lovprisade den nya vetenskapens levande materia uppbyggd av atomer i ständig rörelse, i motsats till den newtonska fysikens statiska föremål. Peter Eleey förklarar i katalogen vad han eftersträvar: ”Konsten har genom historien avslöjat nya världar och utrustat oss med tankemönster som överskrider gränserna för här och nu. Vi väntar oss att se föremål när vi besöker museer, men konsten liksom vetenskapen och religionen manar oss att reflektera över det som ligger bortom det synliga. Det här är i hög grad en utställning om något utöver det som möter ögat.”
Eleey vill utforska det anspråkslösa och det sublima och förespråkar ”det magiska tänkandet inom konsten”. ”Det ligger något makalöst i upplevelsen att bli överraskad av konst”, skriver han.
Stora upplevelser kan komma i oansenlig skepnad. Jason Dodges hopvikta tygstycke är ett sådant konstverk. Djidjiga Meffrer i Algeriet vävde på uppmaning av konstnären ett tyg av en tråd vars längd motsvarar avståndet från jordens yta till vädrets ände. Hon ombads välja en tråd i nattens färg. Tygpacken är förvånansvärt liten. Titeln Above the weather lockar tanken långt ut i rymden där vädret upphör.
Det finns forskare som anser att en förändring i människans tidsbegrepp inleddes med atombomben och kärnfysiken. Shiomei Tomatsus Time stopped at 11.02, 1945, Nagasaki är en ödesmättad alarmsignal. Fotografiet från 1961 visar en demolerad urtavla i det exakta ögonblicket atombomben exploderade över staden.

Konsten och vetenskapen

Harold Edgerton är banbrytare för det stroboskopiska fotografiet. Han forskade i sammanstötningar och hastighet. Laboratoriet i Tekniska Högskolan i Massachusetts blev ett centrum för att fånga upp och synliggöra fenomen, som utan teknologiska uppfinningar hade förblivit osynliga. Ögonblick så snabba att ögat inte hann registrera dem kunde fotograferas. Spilld mjölk i ett glas som krossas 1933, en atomexplosion 1952 och en avskjuten kulas färd genom tre ballonger 1959, är legendariska. Kamerans utveckling gjorde att man kunde stanna upp tiden i bråkdelar av sekunder. Edgerton fick många efterföljare bland avantgardekonstnärer.
Pierre Huyghe’s Timekeeper (1999) skildrar en motsatt aspekt av tid. En rund nedslipning i museets vägg avslöjar lager efter lager av färg, som vittnar om tidigare utställningar. Som årsringar i ett träd berättar de museets historia.
Georges Brecht, ursprungligen forskande kemist, beskriver hur modern vetenskap har förvandlat föremål till händelser. Han skapar konst på gränsen till det icke existerande. Robert Barry provocerar åskådaren att leta efter konstverkets innebörd. Hans elektriska magnetfält är osynligt. Betraktarens övertygelse avgör om det existerar och hur långt det sträcker sig. Upplevelsen i Bruce Naumans smala videokorridor närmar sig en utomkroppslig förnimmelse. Nauman var som många andra 60-tals konstnärer attraherade av tanken att en okänd dimension låg gömd mitt framför ögonen.
Kris Martin har skapat sitt eget kranie i brons med hjälp av tredimensionella röntgenbilder. Still Alive 2005 gör det möjligt för konstnären att föreställa sig den egna kropp-
ens dolda inre som blir synligt först efter döden.
Många konstverk är paradoxala. Alla har gemensamt att de bär på fler än en betydelse.
All your lats week’s desire är Tobias Rehbergers skulpturinstallation med lampor som gjorts enkom för den här utställningen. Han lånar dagsljuset från en vecka tidigare till att belysa det aktuella ögonblicket. På samma sätt hämtas solljus alstrat i ett batteri i Spanien för att måla en himmel i taket i lobbyn.
Det är tydligt att konsten och vetenskapen vid samma tid oberoende av varandra undersökte nya sätt att uppfatta rymd. Matematikern Anthony Phillip illustrerade 1966 sin lösning på hur en sfär kunde vändas ut och in utan att man söndrar den. Den brasilianska konstnärinnan Lygia Clarks skulptur Bichos från 1960 går att vika och vända i det oändliga. Skulpturen saknar in- och utsida, upp och ner. Clark suddar ut gränserna mellan det dolda och det synliga, förfluten tid och framtid.
Sedan början av 1800-talet har matematikerna gäckats av en dimension som motsäger Euklides axiom och kullkastar vedertagen kunskap. Man visste att den existerade men det var omöjligt att konstruera en fysisk modell. Först 1997 upptäckte den litauiska professorn Daina Tamina att hon kunde ge form åt den hyperboliska dimensionen genom något så trivialt och kvinnligt som att virka. Institute for Figuring i Los Angeles grundades 2003 av systrarna Margaret och Christine Wertheim. Deras virkade modeller har utvecklats ur Daina Taminas metod för att ge uttryck åt en ny ekolofi av former. När vetenskapsmän förstod att koppla ihop matematiska fakta med företeelser i naturen hittade man organismer – t.ex. koraller, alger, svampar, vattensniglar och sallad – som följer den hyperbola geometrin.
Utställningskatalogen, redigerad av Eleey, ser vid första anblicken ut som en vacker bok. Den estetiska utformningen avslöjar inte genast sina hemligheter. Pappret är luftbehandlat för att göra boken ultralätt. Texten är tryckt med en font, vars storlek gradvis ökar i takt med läsprocessen. I mitten av boken avviker storleken så markant att upptäckten blir chockerande. Ögats förmåga att omedvetet anpassa sig är upprörande. Också valet av författare och artiklar skiljer sig från det brukliga. Oliver Sacks skriver till exempel om de neurologiska upplevelsernas gränsland. Tiden kan upplevas i ultrarapid eller som oändligt långsam. Han jämför detta med att se genom ett mikroskop eller ett teleskop. Tempot är avgörande för vad som anses acceptabelt eller avvikande.
The Quick and the Dead följer en långt efter att man lämnat utställningen. Konsten som utmanar vår världsuppfattning är intuitivt länkad till vetenskapen. Båda söker universums gränser. Båda kräver kreativitet och förmåga att tänka i nya banor. Båda mår bäst av att inte fångas i samhällets tvångströjor av förutbestämda förväntningar. Ekonomiska och politiska krafter vill hålla kvar status quo. Konsten och vetenskapen strävar oavbrutet mot nya horisonter.

---

Walker Art Center nominerades för  The Quick And The Dead till Guggenheim Art Award-priset i klassen för årets bästa grupputställning (Best Museum Group Show). The Quick And The Dead visades 24.4.–27.9.2009.
Gå in på museets hemsida: www.walkerart.org/index.wac
Mera om The Quick And The Dead: http://calendar.walkerart.org
Videoarkivet med paneldiskussioner, föreläsningar, konst, konstnärer, dans, musik:
http://channel.walkerart.org/rss.wac