Baltic Circle är en mosaik av uttryck och upplevelser som ska blandas och förvandlas, förkastas och förundras, skriver Sanna Huldén.
I programbladet för årets Baltic Circle-festival, ”Theatre Festival Dictionary 2008”, resoneras det kring publikens roll på en teaterfestival. Max Ryynänen skriver att han har en annan roll när han går på festival än när han går på en ordinär teaterföreställning. På festivalen samlas åskådarna med intentionen att förändra sig själv och sitt förhållande till teater, menar han. Man delar inte bara upplevelsen av föreställningarna, utan också en vilja att utforska och ifrågasätta teatern i dess olika former.
En evig entré
Den tyska gruppen Büro für Zeit + Raums föreställning Past is in Front of Ego har visats på KokoTeatteris scen vid långa bron. Skulle jag kategorisera föreställningen skulle jag kalla den en dansperformance. Men Past is in Front of Ego lockar egentligen till att lägga av med kategoriseringar och inramningar.
Föreställningen undersöker dokumentationens effekter på vårt handlande. Vad som händer när det blir viktigare att registrera varje detalj i hur man tar sig fram än att verkligen gå vidare. En entré blir ett fast rörelsemönster som blir ett liv: ”Jag öppnar dörren, jag faller, jag sätter mig upp, jag stänger dörren, jag faller en gång till, jag glider längs golvet …” o.s.v. Dessa ord är de enda som uttalas, om och om igen. Rörelsemönstret ritas upp som en karta, varje distans mäts och räknas ihop, ljuden spelas in på band och vägen fotograferas med kamera. Också publikens uppmärksamhet blir en dokumentation i raden.
Tack vare snabba medier kan vi idag nästan simultant ta del av en händelse och dokumentationen av den, och att skilja de två åt är inte alltid lätt. Lätt är däremot att fastna i tron att dokumentationen bara är en objektiv återgivning. Det gäller nyhetsrapportering såväl som teaterrecensioner och naturligtvis konstverk i sig – de speglar inte bara vad som varit eller hur vi ser på världen, de inverkar rent faktiskt på hur världen är.
Frälsning och skönhet
Teaterkonstens flyktighet lyfts ofta fram som dess egenart. En föreställning kommer och går och det är bara i våra minnen som den möjligtvis kan leva kvar ett litet tag. Konstnären NaBi (Joaquin NaBi Olsson) är däremot hoppfull i sin gatuperformance Remember me. Hans utgångspunkt är kort och gott att samtliga som ser honom kommer att minnas honom för alltid.
I ändan av esplanadparken har han riggat upp sin egen ”preachers corner” där han en iskall majkväll står och försöker frälsa ett par dussin åskådare under en dryg timme. Det han vill få oss att förstå är att man måste vara annorlunda. Att man måste sträva bort från normen. Själv kom han till insikt (och fick sin självutnämnda gatukredibilitet) när han gick in i väggen och hamnade på psyket för ett antal år sedan. Nu kan han med gott hjärta ösa dynga över alla som inte förstått att ägna varje vaken sekund åt att stångas med de onda normer vi omges av.
Jag anar en vilja att provocera. Och han lyckas galant. Om inte arg, så blir jag i varje fall irriterad. Kallt som fan är det i parken och dessutom långrandigt att lyssna på en halvdålig retoriker som presenterar sitt förakt för allt och alla runt omkring sig. Han ställer sig högt ovanför sin publik och predikar om hur han vill hjälpa oss alla.
Kanske är det något jag missar. Kanske är han ironisk, kanske vill han ifrågasätta det han i själva verket framför. Men mig tappar han på vägen. Och inte blir det bättre av att han på ett mycket ytligt sätt försöker befästa sin text i den finländska verkligheten utan att ha tagit reda på någonting om den. ”Den första principen i min filosofi är att den är min” förkunnar han, och den biten förstår jag.
Samme konstnär som regisserat Remember me, Morten Traavik, har under festivalen visat en fotoutställning på Kiasmateatern. Det är en utställning om en skönhetstävling av det lite ovanligare slaget. Miss Landmine Angola 2008 är en tävling där samtliga deltagande har blivit skadade av minor. I de flesta fallen handlar det om att de tävlande har mist ett ben.
Det är inte direkt överraskande att kvinnorna som deltar i tävlingen och syns på bilderna är vackra, med eller utan ben. Det är heller ingen omvälvande insikt att även någon som är handikappad kan fylla normen för skönhet. Men jag hittar lyckligtvis snart ett annat fokus när själva avbildandets effekter blir tydliga. Fotograferar man någon som ”Miss Angola 2008” så blir den ”Miss Angola 2008” oberoende hur många ben den har. Bildens makt är stor.
Fast vid baren
Den schweiziska gruppen Plasma, som har besökt Baltic Circle tidigare, gästade nu Teater Viirus med föreställningen Delirium, en performance som utspelar sig i barmiljö. Föreställningen har lånat sitt fysiska uttryck av ödlorna. Tomma blickar, ytterst långsamma rörelser och förstenade poser varvas med kvicka förflyttningar. Stämningen är tung och tiden tycks stå stilla trots att den hela tiden obarmhärtigt tickar framåt.
Glas flyttas fram och tillbaka på bardisken, en sko tappas, någon nyser, en annan uppmanar sig själv att gå hem … Upprepningarna utvecklas till mekaniska danser som samtidigt både understryker meningslösheten och skapar mening. På scenen står en dj som med ljud, musik och volym styr fram föreställningen mellan obehag och ljus. Vi befinner oss i en alternativ verklighet där ingen kommer in och ingen kommer ut. Man sitter fast i tillvaron och man sitter fast i sin dröm om att få börja om från början. Få börja om från noll.
Morten Traavik anser att konsten lätt blir för intern och självgod. ”Art needs to get its head out of its own ass if it wants to have any REAL political impact at all” säger han i en intervju. Och jag håller med honom om att konsten har en makt som sällan utnyttjas till fullo. Men jag tror inte att en uttalad politisk agenda är nödvändig för att utöva den. Makten ligger istället i att inte bara återge ett gammalt sätt att tänka, utan i att våga skapa ett nytt. Och det är i publiken som effekterna av denna förskjutning kan ske.
En festivalpublik är fastare och tätare än den vanliga teaterpubliken. Samma personer rör sig från programpunkt till programpunkt under veckan. Och kontinuiteten har en positiv inverkan på samtalet. De återkommande mötena ger diskussionerna möjlighet att födas och utvecklas parallellt med föreställningarna.
Jag tror att förändringen som sker (om den sker), kanske inte alls gör det under själva föreställningarna, utan som följd av de samtal som förs efter dem. Baltic Circle är inte en konstnärlig eller idémässig enhet. Det är en mosaik av uttryck och upplevelser som ska blandas och förvandlas, förkastas och förundras. Av publiken.
- Büro für Zeit + Raum (Tyskland): Past is in Front of Ego. Koncept och regi: Anne Hirth. På scen: Gregory Stauffer. Musik: Julian H. Skar. Scenografi: Silvia Albarella.
Nabi (Sverige/Norge): Remember me. Regi: Morten Traavik. Text och framförande: Joaquin NaBi Olsson. Visuell planering: Johan Rödström. Ljudplanering: Viktor Svälas.
Miss Landmine Expo. Morten Traavik (Norge).
Plasma (Schweiz): Delirium. Text och regi: Lukas Bangerter. På scen: Lilian Fritz, Wowo Habdank, Jorgos Margaritis, Andreas Spaniol och Mirjam Zbinden.
Sanna Huldén
