Jag kommer från ett land där verkligheten är absurd och orden vridna. Jag har just upptäckt ett nytt ord att foga till ordlistan: Demobiliserad. Det finns en definition. Ett absurt sätt att räkna ut vem som är demobiliserad. Och vem som är mobiliserad.

Visst hade jag hört ordet förr. De talar om det ibland under de dagliga TV-krigen klockan 18.15, 20.30 och 22.00. Du känner också till det. Skakar på huvudet när du hör det….

Sen skickar du barnet i säng, ser pansarvagnarna på kullen och de nedbrända husen i dalen. Vad kan du göra? Ingenting. Som tur är ditt barn fött i ett tryggt land. Snart kan du stänga av TV:n och sätta på en CD.

Definitionen är följande: mobiliserad är du om du på under tre minuter kan ta isär och plocka ihop ett av de vanligaste vapnen som använts av den relevanta armén eller gerillarörelsen. Kan du det, och råkar du befinna dig i Sierra Leone för tillfället är du välkommen till något av FN:s eller det brittiska utrikesministeriets demobiliseringsläger. I demobiliseringslägret får du mat och en hydda och stannar du länge nog kan du lära dig att bygga ett hus, brygga en dryck som kräver speciella ingredienser, eller läsa.

Alternativt kan du återvända till den by du kidnappades ifrån som 10-åring och bli dödad av de släktingar som varken du eller nån av dina nya bröder hann ta livet av under de senaste 8 åren då du växte upp till man. Valet är fritt.

Om du är man.

Mot slutet av nyheterna går du till kylskåpet, tittar in och bestämmer dig för att du inget vill ha. Du sätter på tevattnet istället. Ringer upp din kompis på mobilen. Kompisen har problem med sitt kärleksliv igen. Du kan inte komma ihåg en tid när det inte fanns problem i det kärlekslivet. Krigets ljud avbryts av den torra nyhetsrösten. Parallella berättelser vilse i universum.

I  mitt land påpekas det ofta att av de barnsoldater som kidnappades in i den Sierra Leonska gerillaarmén var 40 procent flickor. Strategin var att de skulle erbjuda ”avkoppling” åt de äldre soldaterna, laga mat och vara till hands. De lärde sig aldrig hantera vapen, eftersom risken för att de skulle döda sina ”bröder” och våldtäktsmän och rymma hem var överhängande. De är med andra ord inte mobiliserade.

Så de får inte komma in i lägret.

Och de kan inte gå hem.

När jag säger Sierra Leone, vad ser du framför dig?

Amelie har bott med sina ”bröder” i tio år. Hon har två barn, men naturligtvis ingen aning om vem/vilka som är far. Även om hon skulle veta vilken by hon kommer ifrån, lämna barnen, och satsa på att lära sig sitt eget språk pånytt, skulle hon bli dödad vid första mötet. Hon bär sina ärr i ansiktet. Förbrukad, märkt. Hon är sjutton år. Tror hon. Hon har varit på flykt i hela sitt liv.

När jag säger Sierra Leone, vad ser du framför dig?

Avhuggna kroppsdelar utspridda som svampar, snabbt förmultnande i värmen och fuktigheten, lugnt vilande i skogens gröna ljus?

Kvällens sista nyhet: Inbördeskriget dateras till mars 1991 när en rebellgrupp, The Revolutionary United Front (RUF) började ett gerillakrig i östra Sierra Leone. Som ett resultat av kriget har över 480 000 människor flytt, av vilka 380 000 finns i Guinea,
90 000 i Liberia och 10 000 i Gambia. Där utöver finns det 100 000-tals människor på flykt innanför landets gränser. Old news.

Du kan inte komma ihåg en tid när det inte fanns många flyktingar, många döda. Det hör nyheterna till. Som tur är barnet inte speciellt intresserat, har aldrig varit av den sorten som tjatar om att stanna uppe länge. Kanske det inte gör så mycket att verkligheten är vriden.

Och Amelie? En mörk skönhet med mandelformade ögon, en anilinröd t-skjorta och håret i långa afroflätor. Knappast ensam om att anse att det här med flykt är rätt så relativt när man sitter utanför lerhyddan, ser andra människors barn leka och pratar med barnet inom en. Amelie vet att hon är gravid. Igen.

Stäng av TV:n. Vad ser du när dina ögon sluts?

Ljusets strålar kröks av tyngdkraften. Borta är pansarvagnen på kullen, det nedbrända huset och helikoptern som av nån outgrundlig anledning alltid spyr ut internationella soldater varje gång kriget i Sierra Leone visas upp för omvärlden. Bilderna är absurda. Vad finns inom dig?

Amelie utanför hyddan. Med slutna ögon. Lättad. För hon kom in i demobiliseringslägret i alla fall. Här kallas hon för frun. Hon finns till hands. Hon städar hyddor, lagar mat, och stjäl av den, eftersom hon som icke-mobiliserad naturligtvis inte har rätt till någon matranson. Det har inte barnen heller. Men de brittiska soldaterna säger att hon kan gå hem om hon vill. Det säger FN också. Hon är här på nåder. Men även om hon hade ett val, vad skulle det vara? Det är bättre att våldtas av en än av många.

När du stänger av TV:n hör du barnet kvida. Ditt barn har mardrömmar, vrider sig i sängen och ligger svettigt och skyddslöst efter att ha kastat täcket av sig. Mardrömmen är en del av sanningen. Det som inte rymdes med i kriget på TV finns här. Om jorden inte är platt lever vi i ett krökt universum. Och i krökta rum möts de parallella berättelserna. Alltid.

Det hjälper inte att skicka barnet till sängs när nyheterna börjar.