På kvällen den första dagen visades en pjäs Guds djärvaste ängel av Magnus Nilsson. Den beskriver ett fiktivt möte mellan Elmer Diktonius och Edith Södergran. Nilssons grepp var suveränt. Han hade skrivit och regisserat pjäsen med ironi och kärlek, och skapat en spännande kollision mellan Diktonius och Södergran. Diktonius framställdes med ömhet som en sympatisk men rädd man. Södergran satte i pjäsen fingret på Diktonius’ ambivalenta rädsla inför kvinnor/katter. Diktonius sprängande maskulinitet får sig en törn av Södergran som väcker hans kärlek och skaparförmåga. Hon kritiserar hans ”smutsiga” syn på barn och kvinnlig sexualitet. Hon provocerar och fängslar honom. Nilsson skojar också med Södergrans beskäftighet, och nervösa vilja att bestämma och ställa allt till rätta. Det är inte den kraxigt lungsjuka Södergran som träder fram här! Nilsson sade själv att det viktigaste i hans pjäs är de tre wienerbröden (solarna) som den fattiga Diktonius hämtar med sig, och Södergrans slutreplik efter att Diktonius har erkänt att han älskar henne: ”Säg adjö till mamma innan du går.”

Lördagens program, liksom seminariet i sin helhet, gick i mångfaldens tecken. I sju timmars tid färdades vi från Roger Holmströms något lågmälda och metodiska betraktelser kring Hagar Olssons Diktoniusuppfattning till Jörgen Larssons mer expressiva och provokativa metriska läsningar av Diktonius dikter, från Diktonius som den vrålande expressionistjaguaren till Diktonius som den visa profet-aforistikern. Också Diktonius som kompositör drogs fram ur glömskans dammiga hörn av Ola Nordenfors, som beklagade sig över den allmänt rådande inställningen att kompositör blir man först när man komponerat sin första symfoni. Under trettio energiska minuter frammanade han Diktonius romanser ur smutsen och lät en glupsk publik få sig en dos av länge glömda rytmer och toner.

Förtrollande Larsson

En av de absoluta pärlorna var Jörgen Larssons metriska krumsprång. Larsson kritiserade den klassiska metriken för att den, enligt honom, enbart riktade sig till yttre faktorer och glömde att kombinera form med innehåll, och för att den i bästa fall analyserade bägge skilt för sig. Sålunda är den klassiska metriken snarare en naturvetenskap än en känslig litteraturanalytisk metod. Larssons svar till dessa metriska felsteg var att ersätta metrikens upphöjda objektivitet med en slags inter-subjektivitet, att gräva fram rytmen ur läsarens skalle. Enligt Larsson får en dikt sitt värde först genom uppläsningen och de effekter den skapar hos läsaren och därför blir textanalytikerns uppgift att finna de kompositionella dragen som ligger som grund för rytmen.Vidare består en dikt i den larssonska synen av olika komponenter (meterrytm, grupperingar, förväntningar-extensioner) som läses på liknande sätt av olika läsare. Larssons presentation var på många sätt övertygande, inte minst genom hans många förtrollande diktuppläsningar, samtidigt som den också väckte flest frågor och motargument.

Musiken (rytmen) fokuserade också den, från USA via Vasa importerade, läraren och översättaren Gregory Martin Imbur. Det som binder Imbur samman med Larsson är hans betoning av det musikaliska i Diktonius’ dikter. Intressant var att se hur han valde och hittade på engelska (nonsens-)ord på grundval av det rytmiska och musikaliska i ursprungsdikterna.

Ett offer för sig själv?

Jaget i Diktonius dikter trollades fram av björlingforskaren Anders Olsson. Olsson poängterade det sceniska i jag-bilden och visade hur jaget i dikterna oftast fungerar som masker. Utmärkande för dessa masker är brännbarheten. Jagets helighet består just i att vara brännbar:”eld, elden vill vi,/in i elden vill vi-/ bli eld.”(Taggiga lågor). Samtidigt som jaget här är manligt aktivt, den eruptiva ur-kraften, ser Olsson diktjaget också som sitt eget offer. Genom sina många exempel på olika masker nyanserade Olsson den traditionella synen på Diktonius som en jaguar- och mullkonstnär. Från maskerna gled Olsson över till drivkrafterna bakom diktningen och plockade fram hungern ett exempel på detta. Hungern, inte nödvändigtvis alltid en fysisk realitet, består i förmågan att hoppa över sig själv, att erövra sig själv genom att överskrida sig själv (här drog Olsson paralleller till hungerkonstnärerna Hamsun, Kafka och Ekelund samt tänkare såsom Nietzsche och Novalis).

Den manliga aspekten i Diktonius’ skapargärning fokuserades också av Ingemar Haag som i sitt anförande analyserade Diktonius’ aforismer. Han karakteriserade aforismerna som försök ”att vandra mot det outsägligas horisont”, att uttrycka det som inte kan uttryckas. Agneta Rahikainen påpekade att aforistiken, det blixtrande uttrycket, är en genre som (liksom essäistiken) oftast är manligt medelålders. Den komprimerade formen, de frampressade kunskapsmättade dropparna ur en intellektuellt mogen frukt avskräcker ofta unga och kvinnliga skribenter.(Naturligtvis inte undantagslöst, vi har ju föralldel drottning Kristina och vår egen lilla Södergran.) Under ”Finns det kvinnlig essäistik?”-seminariet, som hölls på Arbis (23.3.1996), konstaterades det att orsaken till att det finns så få kvinnliga essäister långt ligger i dels att kvinnor inte vågar stiga in på den så långt manligt dominerade arenan som essäistiken har varit, dels att förlag ofta annonserar kvinnliga författares essäer som ”betraktelser”, ”berättelser” osv. Liksom essäistiken verkar aforistiken som genre lida av ett storhetskomplex.

Intressant är att spekulera hur Diktonius själv skulle ha förhållit sig till ett så abstrakt och intellektuellt teoretiserande som lördagens program gav prov på. Enligt Oscar Parland tyckte Diktonius själv inte om att diskutera litteratur utan ville snarare dryfta katt- och naturämnen. Skönt var därför att höra Lars Huldéns överraskningsnummer, hans humoristiska hyllningssonetter till Diktonius’ ära, och att få känna mulldoften genom det öppna fönstret.

Lieder och cognac

Lördagens kvällsprogram vävdes ihop med det sista föredraget som hölls av Ola Nordenfors om Diktonius’ romanser. Stackars Diktonius – uruppförandet av sex av hans lieder började hotfullt med den ena insjuknande prominenta sångerskan efter den andra och när de väl uppfördes var de inklämda mellan stora kanoniserade mästare som Beethoven och Sibelius. Liederna var elevverk och blev tillintetgjorda av ironiska kritiker. Diktonius slutar komponera, men skriver musikkritik.

Konstnärer blir korsfästa gång på gång i motsats till Jesus som bara blev det en gång påpekar Diktonius. Alla konstnärer överlever inte korsfästelsen och kan kanalisera sitt skapande i nya fåror; på varje Sibelius går det tio glömda kompositörer påpekade Gustaf Djupsjöbacka. Det är omöjligt att uttala sig om Diktonius som kompositör på basen av det ringa material som finns. Men han har platsar väl med andra begynnande kompositörer under samma tid, vilket vi fick bevis på både av Nordenfors och Djupsjöbacka & co. Liederna är senromantiska med finurliga glidningar nu och då i den recitativa sångstämman.

Gustav Djupsjöbacka och Thomas Henriksson hade sammanställt ett interartiellt Gesamtkunstwerk där lieder av Diktonius och andra samtida kompositörer uppfördes varvat med lärt samtal om samtida kultur och musikaliskt liv. Johan Storgård var Diktonius med pondus och läste upp dikter och utdrag ur brev. Raija Regnell sjöng liederna till ackompanjemang av Djupsjöbacka. Förförisk cognacsdoft spreds från baren, och vi i publiken blev välomhändertagna.

Som slutkläm på en diger dag uppträdde Magnus Nilsson med personligt prat om sitt förhållande till Diktonius där Magnus flyter ihop med Elmer i ett ”Heter Diktonius – ljuger som alla andra”. Han blandade pratet med egenhändigt tonsatta Diktoniusdikter som han sjöng med formidabel intensitet. Publiken dränktes i en flod av värme och djup kärlek till Diktonius. Mulldoftande ömsint maskulinitet strålade ur Elmer-Magnus.

Från männen till trettitalet

Överlag förmedlade lördagen flera sidor av maskulinitet där Diktonius tydligen är en aldrig sinande källa till inspiration för ett flertal, vitt skilda, mest manliga forskare. Bara att studera hur dessa män fokuserade på olika sidor av diktoniansk maskulinitet var i sig ett fascinerande studium. Man liknar den man älskar, och många älskar Diktonius.

Söndagen blev därför en utmärkt komplettering till lördagens mera 20-talslyrikcentrerade mansfest, då Auli Viikari, Tapani Ritamäki och Marit Lindqvist fokuserade på Diktonius trettiotal i prosa och journalistik. Alla betonade den sociala samtida kontexten.

Auli Viikari tog upp förändringen i det deskriptiva (när berättelsen stannar upp och perspektivet blir enbart beskrivande) systemet från Onnela till novellen ”Ingenting” . I Onnela är symbolerna metonymiska, de står för annat större, i det här fallet nationen; lerjord och aforistiska källor står först för en pekoral idyllisk nationsuppfattning á la Runeberg både positivt och negativt. Perspektivet i Onnela är fågelperspektivets, medan det i ”Ingenting” är konkret och nära. Viikari snuddade som enda föreläsare vid kvinnans position i Janne Kubik. Positionen är problematisk. Belysande är här de syfilis-smittade; syfilisen hos mannen går att handskas med, han blir en del av den eviga kretscirkeln, han ingår i smältningsprocessen med mull, lera och gödsel. Syfilis hos kvinnan gör henne tabu och utestänger henne från livscykeln. Det är spännande när man tänker på att kvinnor ofta förbundits med jord och livscykler, medan kosmos hos Diktonius är reserverat för mannen. När den syfilissmittade kvinnan i Janne Kubik föder, är hon vämjelig, blodig och slemmig.

Mer än en bondkatt

Diskussionen om den finska folksjälen följdes upp i samband med Tapani Ritamäkis föredrag. Ritamäki sade att i Onnela använde sig Diktonius av den typiska finska folksjälen; Ritamäki kallade Onnela för ”turistguide till terra incognita”. Janne Kubik innehåller dock inte idylliserande idealtyper. Ritamäki nyanserade bilden av Diktonius som bondkatt, en välinnött bild som också Marit Lindqvist omkullkastade. Tapani Ritamäki tog upp Elmer Diktonius 30-talsprosa förankrad i sin samtid. I motsats till Johannes Salminen och en mängd andra såg Ritamäki inte Janne Kubik som en vidrig otäck röd lyckosökare, som underblåser de vitas fördomar, utan som ett offer där det politiska är underordnat utsattheten. Janne Kubik kan ses som en konstruerad del av massan. Massans själ och kollektiviteten framställs negativt. Ritamäki tog i det här skedet upp rashygieniska och masspsykologiska åsikter som låg i tiden.

Diktonius visar ”det politiska fältets cirkelform” (Ritamäki) och dess olika röster, både den röda och den vita sidan. Politiken är inte viktig och Diktonius förnedrar båda sidornas självbild och mansbild. På så sätt svartmålas extrem-höger-rörelser (Lappo) effektivare än genom programskrifter. Och Elmer Diktonius är samtidsmedveten.

Ritamäkis anförande väckte en diskussion om den finska folksjälen – och en eventuell svensk sådan. Sven Willner ur publiken kommenterade att den råa finska folksjälen är ett typiskt drag i den finska litteraturen. Auli Viikari poängterade att det är en kulturell konstruktion som har nötts in i vårt medvetande.

En intressant aspekt som togs upp var att medan finländarna forskar i Diktonius’ prosa och kontext, forskar svenskarna i 20-talslyriken, något som märkts mycket tydligt under seminariet. Lördagen fylldes av svenska manliga forskares rent textanalytiska anföranden, och av begeistrade beundran inför Diktonius jordnära maskulinitet. Finländarna, med sin personliga anknytning till Finlands historia, kontextualiserar och diskuterar Elmer Diktonius mera ur ett socialt perspektiv. En spännande detalj som här kan nämnas (för att anknyta till vår rubrik) är epitetet ’hungerkonstnär’. Svenskarna, främst Anders Olsson, såg hungern som något skapande, idealiserade den, medan ganska många finländare lite ironiserade ’hungern’ ”nå int var han nu så hungrig….”

Marit Lindqvist tog upp Diktonius 30-talsjournalistik, där hon betonade hans sociala engagemang. Diktonius skrev enorma mängder; recensioner, kåserier, artiklar, böcker… både i Finland och i Sverige. Både hos Ritamäki och Lindqvist poängterades Elmer Diktonius roll som brobyggare. Han byggde broar mellan politik (vänster – höger), språk (finska-svenska -Elmer Diktonius var ju tvåspråkig), länder (Finland – Sverige). Lindqvist läste upp kåserier och brev, vilket gav en nyanserad bild av Diktonius politiska aktivitet under 30-talet och visade att han inte var en spinnande bondkatt.

Frosseri i texter och mat

Seminariet var en mångsidig helhet där Elmer Diktonius belystes textanalytiskt, med maskulint beundrande patos och i en social kontext. Programmet, som var digert och välarrangerat, närde både tanke och sinnen, med föredrag, teater, musik och underbar mat. En extra höjdpunkt var Antonia Ringboms fina animationsfilm av Diktonius dikt ”Barnets dröm”.

BARNETS DRÖM

Kom en ängel från himlen
med korven i handen
och gav den åt mig –
o hur den smakade!
Och ängeln sade: kom till himlen!
Och vi flög. Och där satt Gud.
Med en slicksticka i munnen.
Och gav den åt mig.
Och den smakade då!
Och Gud sade: alltid kött
åt fattiga barn,
och bakelser på
och glass!
Och vi åt.
Och allas magar nynnade av mättnad.
Och Gud sade:
vem sjunger så vackert?