Förra veckan fick Finland sitt eget feministiska iniativ – om än i en light-version av sin svenska syster. Det finländska initiativet begränsar sig, som ett samarbetsprojekt mellan olika partiers ungdomsgrupper, till att ge ett ansikslyft åt feministbegreppet i Finland. Skillnaderna länderna emellan i fråga om just begrepp är betydande. Sveriges förra statsminister kunde som bekant sorglöst titulera sig feminist medan feminism i Finland fortsättningsvis uppfattas som en kvinnlig motsvarighet till chauvinism.
Det finländska feministiska initiativet radar därför upp några kända politiker som ”vågar” kalla sig feminister och ställa sig bakom initiativets 14 teser om allt från lika lön för lika och likvärdigt arbete till att marginaliseringen av män bör förhindras. Politikerna skriver också var sin kolumn utgående från teserna. Teserna är genomgående mycket öppet formulerade, på gott och ont. De är lätta att omfatta men urvattnar samtidigt initiativet delvis, då närvaron av aktuell forskning eller statistik över jämställdhetsproblem är mycket begränsad (bortsett från Heidi Hautalas kolumn om kön i valfinansiering).
För forskning och siffror kring jämställdhet finns det som känt gott om; ETLA:s fjolårsrapport, enligt vilken kvinnor genom hela sitt liv i snitt gör nio timmar mera hemarbete per vecka än män, också om båda föräldrarna är yrkesverksamma, eller medias stämpling av den ”pojkfientliga” grundskolan i samband med PISA-undersökningen år 2003.
Resultaten i läskunnighetstesten utvisade då inte bara de finländska skolelevernas utmärkta framgång utan också en könsrelaterad skillnad till flickornas favör. Medierna stirrade sig blinda på den könsrelaterade skillnaden trots att de finländska pojkarna i snitt klarade sig bättre än eleverna i de flesta andra länder, bättre än flickorna i många länder.
Att forskarna sedan 1970-talet varit eniga om att flickorna är förlorarna i dagens skolsystem ignorerades helt enkelt. För även om de finländska flickorna är värlsbäst på läskunnighet saknar det betydelse så länge det inte syns i samhället. På samma sätt saknar ett feministiskt upplysningsprojekt betydelse om det inte förmår förse media med relevanta fakta om bristande jämdställdhet.
Anton Schüller
