”Inskränktualism”

av Caterina Stenius
Caterina Stenius

Caterina Stenius

Sven-Erik Klinkmanns artikel i Ny Tid (14/2009) gladde mig mycket eftersom den spinner vidare på en av de frågeställningar jag tog upp i min artikel om Public Service och kulturuppdraget och som jag tycker är viktiga att diskutera och problematisera så där på Magma-nivå. Nämligen frågan om kulturens villkor i en kulturkrets med en liten marknad, som just därför att den är (alltför) liten, lätt dränks av den internationella marknadens överflöd och förlorar sin särart.

Vill vi vara mer än en etnisk kuriositet, behövs ett brett spektrum av kulturyttringar. Men ett faktum är att den finlandssvenska kulturkretsen varken har muskler för en marknadsstyrd populärkultur eller en egen proffsopera (och det vore befängt att plädera för en sådan!) Men det innebär naturligtvis inte att finlandssvenskar skulle bli berövade vare sig rock eller opera, inte heller som utövande artister.Jag uppfattar det jag här försöker uttrycka som ett icke värdeladdat faktum. Det är väl just den här problematiken som Johannes Brusila (som Klinkmann också hänvisar till) bl.a. ägnar sig åt i sin forskargärning vid Åbo Akademi. Jag hade därför svårt att vidkännas den ”oroande tankefigur” som enligt Klinkmann finns inbyggd i mitt sätt att ”kategorisera finlandssvenskhet och populärkultur som varandra ömsesidigt uteslutande”. Det gör jag ju inte, så tänker jag inte. Av missförståndet drar Klinkmann flera slutsatser gällande mitt tänkande som jag inte heller vidkänns, t.ex. att jag skulle tycka det var bra om finlandssvenskheten skulle kunna ”stå utanför det ’låga’”.

Även om det inte alltid är så gott att veta vad som är högt eller lågt, är det naturligtvis så att vi behöver ett elektrifierande kraftfält som spänner mellan högt och lågt. Här hänvisar jag gärna till en text i Expressens nätbilaga 15.8. 2008, ”Högt och lågt” signerad Svante Weyler, som vi som läser Ny Tids debattlista blivit tipsade om. (www.expressen.se/kultur/1.265657/hogt-och-lagt.)

Det nya föds i möten, det konserverande, nostalgiskt tillbakablickande föds i brist på möten, när alla håller sig till sin egen fålla. Just det befarar Klinkmann skulle följa en renodlad högkultur i spåren. Men möten kan utebli likaväl i garagen som på parnassen som mellan dem. På den finlandssvenska parnassen ser jag, särskilt efter paneldebatten på Helsingfors universitet förra veckan, en tendens till ”inskränktualism” (Stefan och Staffan i Fritt Fram 4.4 2009) i de finlandssvenska litterära kretsarna som konsekvent använder ordet kultur som synonym till litteratur.  Trots att debatten i hög grad kom att handla om kulturens ställning i Hbl, angick den tydligen inte en enda av Hbl:s redaktörer inom andra konstområden, musik, teater, bildkonst, film? Är det just för att litteraturen lagt beslag på ordet kultur?

Caterina Stenius

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.