I Susanne Ringells språkhav formas fina pärlor. Sällan har en bläckfisk beskrivits så mustigt som här.
Ett fosters monolog inleder Susanne Ringells novellsamling Vattnen. Inne i livmoderns svagt gula innanhav tilltalar hon sin tilltänkta mor. Yrkandet är skoningslöst och moderns svar så fruktansvärt ärligt att det nästan hugger till i magen. Skuldkänslor bekläs inte ofta i ord och sällan i en så praktfull språklig skrud som här.
Till skillnad från Ryggens nymåne från år 2009, som bar undertiteln ”prosalyrisk svit”, är Vattnen regelrätta noveller. Trots att helheten förefaller litet ojämnare än den omsorgsfullt slipade föregångaren har greppet sina fördelar. De självständiga novellerna ger större spelrum, tyglarna är lösare och Ringell känns djärvare än förut.
Resan bildar ett återkommande motiv och Istanbul, Berlin och den grekiska ön Samothrake är några av destinationerna i Ringells atlas. Miljöerna används för att skapa stämning men också för att ge distans – karaktärerna befinner sig utanför vardagens trygghet. Ett annat upprepat motiv, som både titeln och det ljusblå omslaget antyder, är vattnet. Vattnen – ständigt i rörelse, både förenande och särande – tar skepnad av Botbyviken, Göta kanal, Fonias vattenfall, Bosporen och en simhallsbassäng.
Att åter få träda in i Ringells språkvärld är härligt. De nogsamt komponerade bilderna, underfundigheterna och den dräpande torra humorn gör sig gällande. Ringell för en lyhörd lek med orden och arkaismer som förhappandes, understundom och märkunderligt sjuder plötsligt av liv. Språket bär också på en påtaglig sinnlighet. Landskapets kullar formar sig som venusberg och sällan har en bläckfisk beskrivits så mustigt som här: ”en voluminös vitskärt köttig strut och förenad med struten en äggstocksformad stjärt med åtföljande analöppning och invid stjärten en hög mörka klor med obestämbara hinnor.” De naturlyriska dragen är också närvarande. Ofta inleds novellerna med en beskrivning av floran på skådeplatsen: två amaryllisar i ett fönster, rhododendronbuskar på barnkyrkogården, vita fläderblommor invid Göta kanal utgör stämningsfulla startskott.
Men det kroppsliga i både tematiken och språket är ändå den intressantaste rutten att följa. I novellernas centrum finns kvinnor som på ett eller annat sätt upplever skamkänslor kopplade till kroppen, identiteten och sexualiteten. I den första novellen, ”Intrigen”, tar kvinnan på sig skulden för sitt missfall. I ”Botbyviken” känner tonårsflickan äckel för att hon legat med hjälpledaren under skriftskolelägret. I ”This country is closed” inser nyskilda Eleanora, där hon vandrar på en stig mot ett grekiskt vattenfall, att hon begått ett ödesdigert misstag i att lämna sin man. I den gotiska novellen ”Jag finns inte här” har Alina blivit vansinnig av sin förtryckta sexualitet. Ångesten som figurerna pinas av verkar grunda sig i avsaknaden av kontroll över sitt liv och sin lekamen och ofta mol ett tvivel på det egna omdömet. Tur nog finns det också ljusglimtar. I ”Gästabudet” uppnår Helena frihet i vattnet omgiven av delfiner och lyckoruset skildras med en sprudlande entusiasm: ”Nu visste hon vad hon hade fått sina hitintills undangömda, förbluffande djupa skrattgropar till; de fanns för delfiner att borra in sina långa trubbiga nosar i.”
Vattnen lämnar mig tjusad men också kluven. Alla noveller ligger inte på samma nivå som till exempel ”Intrigen” och ”Gästabudet”. I ”Kvällar i Kavalla” bromsas berättandet upp av ett för koncentrerat bildspråk: de tätt förekommande metaforerna tynger snarare än öppnar upp. ”Slussarna i Borensberg” känns inte helt färdigutvecklad och den en smula förenklade konstellationen, med ett lyckligt och ett olyckligt par på ett idylliskt svenskt gästgiveri, gör att novellen får en självgod ton.
Jag är också delad när jag försöker sammanfatta stämningen i boken, men den här kluvenheten är positiv. Det konstant skiftande känsloläget fascinerar: oron och sorgmodet vägs upp av en lugnande och tröstande stämma som har en nästan terapeutisk verkan. En röst som tycks säga att sådan är stigen till vattenfallet: full av kullfallna stammar och stenar att snubbla på.
Susanne Ringell: Vattnen, Söderströms 2010.
Isabella Rothberg
