Steril och inbäddad i bekvämligheter – så beskriver en av Chimamanda Ngozi Adichies figurer den västerländska livsstilen. Det där som nästan kväver dig är en underbar novellsamling om att söka möjligheter på andra sidan havet.
Kanske är det detaljerna: en blodfläck röd som palmolja, smilgropar så djupa att de kan sluka ett helt finger, stanken från bränt människokött. Kanske är det samhällsanalysen: hur en ringlande blick kan avslöja hundratals år av kolonialism. Eller kanske är det alltsammans. Chimamanda Ngozi Adichie är helt enkelt en författare som lyckas på så många plan.
Ryhmäteatteri bjuder på en fartfylld Ronja Rövardotter på Sveaborg. Föreställningen är visuellt tilltalande, men dramatiseringen är på sina håll ojämn.
Det är ingen konst att förvandla sommarteatern på Sveaborg till Mattisborgen. De robusta väggarna i ravelinen placerar oss direkt i stensalen och avsatserna i trä utnyttjas både som utkikstorn och för att skapa helvetesgap – dessutom är de ypperliga för Ronja och Birk att klänga och klättra på.
Idlaflickorna är i sin enkelhet en stark estetisk upplevelse: de bländvita dräkterna, de nogsamt friserade pagerna, de rena linjerna i rörelserna. Klädda i kortkjol och jacka ser Stina Ekblad och Ylva Ekblad ut som skolflickor och intrycket förstärks ytterligare av att Dramatens gästspel faktiskt äger rum i festsalen i en skolbyggnad i Hangö. Kvinnornas propra yttre uttrycker också den puritanska, snäva roll som Stina Ekblads Barbro och Ylva Ekblads Lillemor velande klär på och av sig i Kristina Lugns existentiella pjäs.
I det svala fuktiga Warrantmagasinet i Hangö förflyttas vi för nästan tre timmar till Rio de Janeiros heta gator. Dels genom den melodiska sambamusiken som strömmar ur Kari Mäkirantas instrument. Men framförallt genom den mustiga pjästexten i åboländska Tredje rummets föreställning. Det är nämligen ett fint jobb Seppo Parkkinen gjort med sin dramatisering av författaren Clarice Lispectors roman Stjärnans ögonblick (A hora da estrela) från år 1977 som Tarja Härkönen med sin vackra översättning förvandlat till glödande prosadikt på finska. Lägg sedan till sången, dansen, det kraftfulla spelet – att regissören Juha Malmivaara verkligen utnyttjar skådespelarna Liisu Mikkonens och Cécile Orblins förmågor till fullo – och resultatet är en av de mest sällsamma teaterupplevelser jag haft på länge.
Tretton sekunder före sändning. Jag sitter i ett café i Hangö som denna soliga junilördag förvandlats till en teatersalong. Improvisationsgrupperna Stjärnfall och Stella Polaris ska precis köra i gång sin ”radioimpro” – en föreställning som direktsänds i etern i samband med Hangö Teaterträff.
