Teaterns samhälleliga sprängstoff har inte försvunnit någonstans, säger Hufvudstadsbladets teaterkritiker Isabella Rothberg, trots att teatern är något åsidosatt i den offentliga debatten. Tvärtom behandlar den just nu många av samhällets mest brännande och existentiella frågor.
– Vi talar fortfarande om Kaspar Hauser – föreställningen blev en referens inte bara för teatermänniskor, utan också för personer som inte ens hade sett den.
Isabella Rothberg hänvisar till Akse Petterssons och Johannes Ekholms epokgörande föreställning på Q-Teatteri 2014, en föreställning som enligt både recensenter och publik lyckades utkristallisera den så kallade Y-generationen på ett aldrig tidigare skådat sätt. Det var en pjäs som handgripligen bröt sig ut ur teatersalongen och inledde en bred samhällelig debatt om den då 30-åriga generationens våndor och vedermödor, och om samhället som den vuxit upp i.
Rothberg, som är teaterkritiker på Hufvudstadsbladet lyfter fram produktionen som ett exempel på att teatern fortfarande har kraft att nå ut i en bredare offentlig diskussion, om den träffar rätt i tiden.
– Statistiken visar att finländarna går mycket på teater. Det är en populär konstform, så möjligheten att nå ut finns nog där, säger hon.
Den påstådda avsaknaden av offentlig debatt om teatern som Viirus tidigare administrativa chef Matilda von Weissenberg påtalade i Hufvudstadsbladet 29.10 handlar enligt Rothberg alltså inte om att teatern som diskussionsöppnare skulle vara passé.
– Men visst förstår jag också att TV och film har större genomslagskraft, och att det den vägen är lättare att börja diskutera samhällsfrågor än via teatern.
Rothberg skriver också under Hbl:s kulturchef Fredrik Soncks ståndpunkt att det saknas en viss skrivandets och debatterandets kultur inom själva teaterfältet, vilket kan vara en av orsakerna till att det är tunnsått till exempel med kolumner i KSF Medias tidningar som behandlar teaterkonsten. Det här kan vara en generationsfråga, antyder hon och påpekar att teatern på sätt och vis var mer konkret närvarande i ungas liv under en tid före internet och Netflix.
– När mina föräldrar var unga var teatern en mer självklar del av unga människors kulturvanor.
– Och då fanns det också personer som Ralf Långbacka och Bengt Ahlfors som skrev i tidningarna och deltog i samhällsdebatten. Sen vet jag inte om det hade att göra med att de också annars var skrivande personer, eller om det var den allmänna tidsandan som fick dem att delta så aktivt i samhällsdebatten.
Vad är människan?
Att det finns mycket samhälleligt stoff att ta fasta på också i dagens teaterutbud är det inget tvivel om, menar Rothberg, som säger att många av de i dag intressantaste samhällsfenomenen och idéerna finns just inom teatern. Teaterns styrka ligger enligt henne också i det faktum att det är ett interaktivt medium där publiken kommer nära inpå skådespelarna.
– Det kan låta lite corny, men jag tror att det är empati-delen av att gå och se på teater, att pröva på nya sätt att se på världen, som gör teatern ganska unik. Det är en speciell konstform i och med att den är här och nu.
Det som enligt Rothberg just nu verkar vara på tapeten är ett utforskande av mänskligheten i ljuset av antropocen och klimatförändring, ett slags posthumanistisk teater. Hon nämner att teaterfestivalen Baltic Circle som gick av stapeln i början av november hade ett helt projekt dedikerat till posthumanistisk teater, arrangerat av kollektivet Toisissa tiloissa och föreningen LUST. I verket Studies in Non-Human Acting porträtterade de medverkande icke-mänskliga varelser och tingester. En annan föreställning på festivalen utforskade det kroppsliga och ordlösa med utgångspunkt i myllan, medan Claudio Matteos Conversations with Objects uppmanade publiken att närma sig konstföremål som om de var levande, tänkande varelser.
– Och lite på samma linje var föreställningen Sapiens på Nationalteatern, som baserar sig på Yuval Noah Hararis fackbok.
Pjäsen återberättar den mänskliga artens framgångshistoria, och hur den med sin förmåga till berättelser fick herravälde över jorden. Enligt Rothberg känns sättet som homo sapiens skildras som en djurart bland andra radikalt och förlänar beskrivningen av domesticeringen av husdjur en överraskande grymhet.
Posthumanismen är alltså en tydlig trend i den finländska teatern i dag, och det är enligt Rothberg en trend som tar upp aktuella frågor och ger dem ett nytt perspektiv.
Nazismens arv
När det gäller teaterns yttre form är det något av en käpphäst för skribenten av denna artikel att lyfta fram den postdramatiska teatern, eller snarare då ett upplevt överutbud på dylik. Rothberg håller inte nödvändigtvis med om att det just i år skulle ha spelats särdeles mycket postdramatisk teater.
– Nog spelas det ju fortfarande både farser och dramer med traditionella narrativ, men visst görs det mycket postdramatisk teater.
Men, påpekar, Rothberg, mycket intressant görs också med klassiska narrativa pjäser, och tar som exempel Lauri Maijalas regi av Franz Xaver Kroetzs pjäs Riistapolku på Helsingfors stadsteater.
– Det är en pjäs som har en klar början, mitten och slut, men trots att den är skriven 1971 kändes den otroligt fräsch, det fanns element i den som bröt realismen med stämningar och atmosfär. Hantverket var fantastiskt bra, bland annat personregin. Trots sin ålder kändes föreställningen inte alls gammal, tvärtom kunde Lauri Maijalas uppsättning ha spelats på till exempel Theatertreffen i Berlin.
Kroetzs pjäs Wildwechsel är en uppgörelse med det nazistiska arvet Tyskland, och är kanske mest känd för allmänheten i Rainer Werner Fassbinders filmversion från 1972. Enligt Rothberg är det ingen slump att stadsteaterns nya husregissör Maijala (med bakgrund på KOM-Teatern) sätter upp en pjäs som gör upp med fascismen just i dag.
– Samma tematik går igen i en annan av stadsteaterns pjäser, Everstinna, som baserar sig på Rosa Liksoms bok. Den undersöker också Finlands Nazikopplingar.
En annan intressant pjäs som Isabella Rothberg gärna lyfter fram från året som gått är DuvTeaterns och Svenska Teaterns I det stora landskapet, en pjäs som enligt henne inte bara var intressant därför att skådespelare med funktionsvariationer hade fått ta plats på teaterns stora scen, utan för att den som föreställning var en sådan där allt klaffade.
– Sedan ser jag också mycket fram emot Hamlet All Inclusive i Jakob Öhrmans regi som har premiär på Teater Viirus i februari, den verkar väldigt spännande.
Hangö en fyrbåk
Att teatern i dag ofta tar till icke-narrativa och postdramatiska lösningar betyder enligt Rothberg inte att dramatiken skulle vara död, tvärtom menar hon att det sker väldigt mycket intressant inom den finländska dramatiken för tillfället. Hon lyfter framför allt upp Milja Sarkola, vars nästa produktion Pääomani (Mitt kapital) kommer att sättas upp på Q-Teatteri, ytterligare en nyskriven pjäs av dramatikern och regissören som ofta arbetar med självbiografisk utgångspunkt för analysera samtiden.
– Helsingfors stadsteaters rekrytering av Lauri Maijala är också intressant, eftersom det känns som ett överraskande drag av just stadsteatern.
Helsingfors stadsteater är känd för att sätta upp farser och lättsam musikteater, medan Maijala, tidigare konstnärlig ledare på KOM-Teatern, snarast arbetat med samhällskommenterande pjäser, inte sällan nyskrivet.
– Allt Saara Turunen gör är också intressant. Hon för in ett feministiskt perspektiv, nu senast med Medusan huone på Q-Teatteri. Turunen lyckas skapa en scen som inte filtreras av en manlig blick.
I Svenskfinland händer det också saker, även om det inte alltid är så tydligt, menar Rothberg. Satsningen på ny finlandssvensk dramatik, bland annat genom Projekt Reko, var lyckad, anser hon.
– Det talas i dag mer om ny dramatik i Svenskfinland, och förhoppningsvis kommer det också att sättas upp mer nyskrivet på teaterscenerna,
– En annan spännande grej är att Hangö teaterträff har ändrat skepnad ganska dramatiskt på en kort tid, och den nya ledningen har byggt upp en repertoar med riktigt stora namn. Förra sommaren hade de bland annat workshop och föreläsning med norska Trine Falch och det isländska projektet Listening Party.
Mycket av det som är intressant i teatern kan visserligen klassificeras som någon form av postdramatik, men det beror enligt Rothberg antagligen delvis på att teatern också ger möjlighet till en annan typ av berättande än till exempel film och tv.
Foto: Malin Slotte
