Steril och inbäddad i bekvämligheter – så beskriver en av Chimamanda Ngozi Adichies figurer den västerländska livsstilen. Det där som nästan kväver dig är en underbar novellsamling om att söka möjligheter på andra sidan havet.

Kanske är det detaljerna: en blodfläck röd som palmolja, smilgropar så djupa att de kan sluka ett helt finger, stanken från bränt människokött. Kanske är det samhällsanalysen: hur en ringlande blick kan avslöja hundratals år av kolonialism. Eller kanske är det alltsammans. Chimamanda Ngozi Adichie är helt enkelt en författare som lyckas på så många plan.

Som i den hyllade romanen En halv gul sol spelar Biafrakriget en avgörande roll i Adichies nyöversatta novellsamling Det där som nästan kväver dig. Det är krigets efterskalv som mäts, i de flesta noveller befinner vi oss decennier efter det nigerianska inbördeskriget som pågick mellan år 1967 och 1970. Men visaren i seismografen darrar än – krigets följder syns inte minst i militärregimerna som avlöser varandra fram till slutet av nittiotalet.

Den utbredda korruptionen skildras vardagligt och effektfullt i novellen ”Spöken”. En gammal universitetsprofessor går varje dag till sin forna arbetsplats i hopp om att få ut sin pension, pengar som rektorn dessvärre har försnillat. Rektorn blir ett uttryck för en seglivad politisk tradition, de många presidenter som sedan sjuttiotalet nallat på statskassan. Adichie fördjupar bilden av den ekonomiska situationen ytterligare när hon skildrar bananförsäljarna vid universitet som kreativt förbannar rektorn: ”Hans penis ska skrumpna. Hans barn ska inte få barn. Han ska dö i diarré.” Professorn passerar dem och konstaterar att många ansikten är bekanta – tidigare var de chaufförer, trädgårdsmästare och tjänstefolk hos de välställda universitetsanställda – nu när alla saknar pengar blir bananerna en dråplig bild för det ekonomiska systemets svaghet. Men samtidigt – bananförsäljarna skämtar och smädar muntert. Det finns liv efter den ekonomiska döden.

I ”En privat angelägenhet” beskriver Adichie diktatorn Sani Abachas repressiva skräckvälde genom det dramatiska mötet mellan två kvinnor under ett våldsamt upplopp. Universitetsstuderande Chika och en fattig namnlös kvinna söker skydd i en butik medan strider pågår på gatan. ”Chika ser direkt på det smala ansiktet och de ovanligt höga kindbenen att hon är norrifrån; och på sjalen att hon är muslim.”

Ytligt sett är kvinnorna motpoler – den ena kristen, den andra muslim, den ena igbo, den andra hausa. Det handlar emellertid inte bara om religion och etnicitet, mötet speglar också klassklyftorna i samhället: Chika studerar till läkare, kvinnan säljer lök på torget. Medan Chika aktivt demonstrerar mot militärjuntan, försöker kvinnan bara överleva vardagen. Trots olika strategier drabbas båda ändå av våldet och i oron förenas de slutligen. Chika får erfara att det politiska har privata konsekvenser, motivet med den försvunna systern Nnedi känns som ett eko från En halv gul sol. Också här är sorgen smittsam och lämnar efter sig en hålighet som tar några dagar att fylla igen.

Nytt liv i USA

Men framförallt är det migrationen som ger ramarna för de flesta av berättelserna. ”Jag undrar vad som hade hänt om vi hade vunnit kriget då 1967. Kanske skulle vi inte söka de där möjligheterna på andra sidan havet … ”, resonerar den gamla professorn.

Adichie som själv är bosatt i USA lyckas träffsäkert skildra det västerländska samhället och livsstilen som i stunder förefaller precis så steril och inbäddad i bekvämligheter som professorn befarar. Allt är inte bättre på andra sidan havet. Flickor och pojkar med magisterexamen i bagaget kör taxi och passar barn i drömmarnas land. I ”Äktenskapsarrangörerna” försöker Chinazas man göra henne ”mer amerikansk” – Chinanza Udenwa blir Agatha Bell och igbon ersätts av engelska. Hon får inte längre laga doftande kokosris utan bara något av recepten ur All-American Cook Book. Novellen är en av många som skildrar flykten från den egna kulturen och gemenskapens betydelse för identitetsbygget.

Havet skiljer också par åt och vid återseendet kan gapet vara oöverkomligt: den stiliga mannen mannen man en gång älskade har plötsligt grovt hårväxt på tårna och delar inte längre ens drömmar. I ”Imitationer” bestämmer sig Nkem för att flytta tillbaka till Nigeria i ett försök att täta igen sprickan mellan sig och sin man. Läsaren kan bara önska henne lycka till, sin vana trogen lämnar Adichie utfallet öppet.

Men Adichie visar också hur distans kan föra människor samman. I novellen ”Skälvningar” binder den dumpade Ukamaka och den homosexuella papperslösa Chinedu starka vänskapsband under olyckliga omständigheter.

Kritik med udd

Det som känns nytt i Det där som nästan kväver dig är den öppna ilskan. Adichies samhällskritik är starkare och mer explicit än tidigare vilket är särskilt påtagligt i titelnovellen. Tilltalet – ett jag som talar till ett du – utgör i sig en bjärt kontrast till resten av boken. Kraftfullt ger Adichie ord åt känslan av annorlundaskap. Hon beskriver hur rasismen förkläs i oskyldiga frågor: ”De frågade dig var du lärt dig tala engelska och om ni har riktiga hus hemma i Afrika.” Men bakom indignationen döljer sig ett sorgmod. Novellen handlar om hemlösheten – den mentala hemlösheten i den främmande kulturen.

I ”Jumping Monkey Hill” jämställs kolonialismen med chauvinismen. En ung nigeriansk författare – en figur som åtminstone ytligt påminner om Adichie själv – deltar i ett författarseminarium där hon trakasseras av en litteraturprofessor som är ”expert på afrikansk litteratur”. Alla ser det som sker men ingen gör någonting – så beskriver Adichie förtryckets  mekanism. Figuren Ujunwa ironiserar också över sättet afrikanska länder och författare klumpas samman – jag tänker att Adichie säkert kunnat formulera en mustig recension av alla expertpaneler som diskuterade ”afrikansk litteratur” under Göteborgs bokmässa i fjol.

Men Adichie beskyller sällan. Hon sympatiserar inte alltid med sina karaktärer, inte ens med huvudpersonerna, men hon förstår dem. Och trots de olyckskantade vägarna de får vandra på så överlever de – få skildrar pragmatiska kvinnor, som Adichie. Den enda som inte verkar uthärda är mamman i ”Amerikanska ambassaden” som förlorat sitt barn. Här ifrågasätts den politiska offergåvan igen – var kampen mot regimen värd liket?

Orsaken till att Adichie kommer så djupt in under huden på både sina karaktärer och läsaren är att hon gör känslor sinnliga. Rädsla är ett stickande och kliande i kroppen eller en lukt bland flyende folkmassor, kärlek är kittlingar, händer som smörjer in huden i niveakräm eller smeker en knölig mage.

Berättartekniskt är Adichie oslagbar. Hon har en otrolig rytm i sitt språk, ord och meningar ordnar sig efter en eggande melodi. Dessutom finns det en tematisk rytm. Efter tre tunga berättelser förlagda i Nigeria förflyttas vi till Philadelphia i tragikomiska tecken där Kamara förälskar sig i sin charmiga arbetsgivare. ”Måndag i förra veckan” är ett lättsammare inslag, där intrigen med förförare och kärleksoffer påminner om ett klassiskt lustspel.

Men Adichies storhet kan inte bara förklaras genom hennes verktyg, snarare ligger nyckeln i hennes magkänsla. Det där som nästan kväver dig är känslan av saknad, hemlängtan men framförallt insikten om ett förändrat tillstånd. ”Det som ligger framför oss är bättre”, tänker den gamla professorn. ”Kanske”, svarar Adichie. Hursomhelst är allt för evigt förändrat, de döda är döda, och det enda man kan göra är att acceptera det.

Isabella Rothberg

Chimamanda Ngozi Adichie: Det där som nästan kväver dig. Övers. Ragnar Strömberg.
Albert Bonniers förlag 2011.

 

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.